Fredag kväll behandlade ILOs tillämpningskommitté fallet med Storbritanniens bristande tillämpning av ILOs konvention 102 om minimistandard för social trygghet. Jag talade på uppdrag av facken i de nordiska länderna.
Syftet med konventionen är att garantera åtminstone en viss inkomstnivå i specificerade fall då en person inte kan arbeta, däribland vid sjukdom. De lägsta acceptabla ersättningsnivåerna är definierade i konventionen, för att skydda människor från fattigdom. Ersättning från sociala trygghetssystem fungerar också som ett skydd mot att människor som blir sjuka skulle tvingas acceptera att arbeta till alltför låga löner och dåliga villkor för att försörja sig. Social trygghet utgör ett skydd mot undergrävande av anständiga standarder för ersättning och arbetsvillkor.
Sjukdom kan drabba var och en av oss när som helst under våra liv. Därför behöver vi alla täckas av de sociala trygghetssystemen, oavsett om vi behöver använda oss av ersättningen därifrån eller inte.
I Storbritannien är ersättningsnivåerna vid sjukdom mycket låga. Landets socialförsäkringssystem består av olika ersättningsformer till dem som inte kan arbeta pga sjukdom; en lagstadgad sjuklön som kan betalas till anställda i upp till 28 veckor, ett bidrag till dem som inte uppfyller kriterierna för nyss nämnda sjuklön eller vars ersättningsperiod löpt ut och en behovsprövad förmån för dem som inte uppfyller kriterierna för de två nämnda ersättningsformerna.
Det finns allvarliga problem med dessa ersättningar: för det första är ersättningsnivåerna låga. För det andra är kriterierna för att ha rätt till sjuklön utformade så, att människor med låga löner eller osäkra anställningsformer inte omfattas. Den brittiska fackliga organisationen TUC bedömer att ungefär 500.000 arbetstagare med så kallade “zero-hours contracts” inte har rätt till sjuklön eftersom de tjänar under kvalifikationsgränsen. Ersättningarna från de två andra bidragsformerna är ännu lägre än den lagstadgade sjuklönen.
Trots att nuvarande nivåer i ersättningar till sjuka i Storbritannien är så låga och bidrar till hög andel fattiga, har den brittiska regeringen infört ytterligare begränsningar av ersättningarna under 2017.
Social trygghet är en hjärtefråga för ILO. Bara genom att titta på ILOs hemsida så finner man “Global Campaign on Social Security coverage for all”. Det finns ett “Flagship Programme” som heter “Social Protection for All” och som specifikt arbetar i 21 länder. Vi måste komma ihåg att denna ambition också är giltig för utvecklade länder. Vid FNs generalförsamling hösten 2016 lanserade världsledare sitt engagemang för “Universal social protection in countries all around the World” som stöds av världsbanksgruppen och ILO. Ganska nyligen, vid ILOs arbetskonferens 2012, antog ILOs medlemsländer rekommendation nummer 202 om “Social protection floors”.
Preambeln till rekommendation 202 upprepar att konvention 102 fortsätter att vara relevant och utgör viktig referens för socialförsäkringssystem. Den upprepar att social trygghet är en mänsklig rättighet. Sociala trygghetssystem kan minska fattigdom och fungera som automatiska stabilisatorer.
Konceptet i rekommendation 202 innehåller en vertikal och en horisontell aspekt; en uppmaning till ILOs medlemsländer att sträva efter att säkra så höga nivåer i de sociala trygghetssystemen som möjligt för så många människor som möjligt. Utvecklingen i Storbritannien verkar gå i motsatt riktning.
TUC bedömer att åtminstone en av tio i den brittiska arbetskraften har osäkra anställningsformer. Dessa arbetstagare har ofta påtagliga svårigheter när det gäller att få rätt till sociala trygghetsförmåner, inklusive sjuklön, på grund av låg lön och variation i deras antal betalda arbetstimmar. Det kan inte vara rätt att man kan anses för lågt betald för att få tillgång till social trygghet när man blir sjuk. Lågavlönade arbetstagare måste ha lika rättigheter i fråga om socialförsäkring, även vid sjukdom.
Konvention 102 är från 1952. Det aktuella fallet om Storbritannien visar att konventionen själv och dess aktiva tillämpning behövs och är viktig för verkliga män och kvinnor som måste kunna förlita sig på att de ska kunna leva ett värdigt liv också vid sjukdom.
