Igår följde jag det intressanta S-seminariet med Joseph Stiglitz där ojämlikheten stod i fokus. Jämlika samhällen är mer dynamiska och framgångsrika. När ojämlikheten ökar slits samhället isär och i förlängningen hotas demokratin. Därför oroar sig Stiglitz, liksom OECD och IMF, över de växande klassklyftorna i USA och västvärlden.
När det gäller ojämlikheten rörande löneinkomster tycks dock den svenska kollektivavtalsmodellen hyfsat väl ha stått emot den internationella ojämlikhetstrenden. Den viktiga förklaringen är relativt sett starka fack, vilket Magda Andersson också helt riktigt lyfte fram. Det finns dock anledning att mer fördjupat analysera hur utvecklingen på arbetsmarknaden, inte minst när det gäller den så kallade jobbpolariseringen, påverkat jämlikheten och hela vårt samhälle (läs exempelvis denna intressanta analys i ämnet av Rune Åberg i tidskriften Ekonomisk Debatt).
Trots detta har ändå ojämlikheten sedan 1990-talet ökat mer i vårt land än i andra länder. Skillnaderna i disponibel inkomst (inkomst efter skatt och transfereringar) har ökat. Förklaringen till detta är komplex. En aspekt som initierade forskare brukar lyfta fram är bland annat den minskade beskattningen av fastigheter, kapital, arv och förmögenheter. En annan förklaring torde vara att välfärdsstatens omfördelade förmåga minskat. Därom verkar de flesta forskare som analyserar frågan vara ense.
I början av 1990-talet låg exempelvis utgifterna för socialförsäkringarna strax under 10 procent av BNP. År 2016 var motsvarande siffra 5,2 procent av BNP. När det gäller utgifterna för skyddet vid sjukdom och funktionsnedsättning har vi sett mer än en halvering av i relation till BNP, från strax under 7 procent år 1989 till ca 3 procent år 2016. Läs mer om detta i denna bloggtext!
I början av 2000-talet konstaterade den socialförsäkringsutredning som leddes av Anna Hedborg (SOU 2006:86) att socialförsäkringarna faktiskt omfördelade mer än skatterna. Efter det har alltså en minskad del av de värden vi skapar (BNP) avsatts till socialförsäkringarna.
De senaste decennierna har vi onekligen sett stora förändringar av välfärdspolitiken. Det handlar naturligtvis om pensionssystemet och förekomsten av “fattigpensionärer”. Men det handlar också om andra delar av välfärdsstaten, så som exempelvis a-kassan, arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen.
Villkoren för arbetslösa och sjuka har skärpts. Det har blivit svårare att kvalificera sig för det allmänna inkomstskyddet och lättare att bli av med det. De sociala ersättningarna har inte följt löneutvecklingen. Att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom idag innebär ett relativt sett större inkomstavbräck och ett sämre stöd tillbaka jämfört med i slutet av 1980-talet. De sjuka och arbetslösa betalar idag också, till följd av alliansens “arbetslinje”, en större andel av sin inkomst i skatt än andra.
Ska vi förstå mekanismerna och drivkrafterna bakom den ökade ojämlikheten kan vi inte bortse från dessa fakta. Över detta borde inte bara de borgerliga partierna, utan också arbetarrörelsen, ta sig en rejält tankerunda. Analysen borde dessutom fördjupas ytterligare några “snäpp” och också inbegripa det som skett med välfärdstjänsterna. Jag lär få anledning att återkomma i ämnet…
Men innan dess hoppas jag mina läsare får en riktigt varm och skön sommar!
Ha det gott! ❤️
