Idag är det skyddsombudens dag. Idag kom också nya siffror från Försäkringskassan rörande sjukpenningtalet, som visar att det minskar kraftigare än regeringen planerat (9,0 sjukpenningdagar till år 2020). Vad som förklarar detta förtäljer dock inte FK-sifforna. Ingvar Persson skriver däremot klokt om att sjukpenningtalet minskar i dagens Aftonbladet: ”…det beror knappast på att vi skulle ha blivit så mycket friskare. Snarare handlar det om att Försäkringskassan allt oftare underkänner sjukskrivningsunderlag.” Detta bekräftas också av en rad läkare som den senaste tiden offentligt varnat för det som nu sker med många av deras patienter (läs exempelvis detta).
Bilden över de som fått sjukpenningen avslagen eller indragen talar sitt tydliga språk, vilket också påtalats av en rad s-märkta ledarskribenter (ovanstående diagram är hämtad från denna FK-rapport, sid. 28). Av allt att döma har Försäkringskassans strävan efter att uppnå regeringens mål (9,0 sjukpenningdagar år 2020) gått ut över de försäkrades ekonomiska trygghet och rättssäkerhet. Många är de varningsklockor som just nu ringer.
Strax innan sommaren kritiserade Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), som är den myndighet som granskar FK, tillämpningen av regelverket vid tidsgränserna efter 90 och 180 dagar (läs mer här). Två tredjedelar av de granskade bedömningarna som FK gör inom 90 dagar håller inte tillräcklig kvalitet. När det gäller 180-dagarsgränsen håller en tredjedel inte tillräcklig kvalitet.
Trotts att det snart gått snart 10 år sedan den så kallade rehabiliteringskedjan infördes konstaterar ISF att Försäkringskassan (FK) fortfarande har stora problem med bedömningen vid tidsgränserna. ISFs granskning visar att FK allt för sällan tar kontakt med den behandlande läkaren och förankrar planeringen för återgång i arbete med den enskilde och dennes arbetsgivare, något som också arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting och Svenskt Näringsliv kritiserat i ett brev till socialförsäkringsministern (läs mer här).
ISFs kritik handlar inte minst om brister när det gäller arbetsgivarens skyldighet till arbetsanpassning och att erbjuda annat arbete. När det brister i dessa avseenden blir ”rehabiliteringskedjan” i praktiken en utsorterings- eller utfasningskedja som friskriver arbetsgivaren från ansvar och fattiggör den sjuke, precis så som bland andra LO och TCO och andra tunga remissinstanser varnade för när alliansen införde dagens tidsgränser (här kan du läsa mer om remissinstansernas kritik år 2008).
Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att kritiken inte enbart kommer från LO-förbunden. Lärarförbundet (LF) formulerar exempelvis i sin senaste budgetkommentar skarp kritik mot att ”ingången i sjukförsäkringen skruvats åt och tillämpningen av den så kallade rehabiliteringskedjan skärpts, (tidsgränserna när arbetsförmågan hos en sjuk prövas inte bara mot det egna yrket utan mot hela arbetsmarknaden). Detta innebär att fler av Lärarförbundets medlemmar nekas eller blir av med sin sjukpenning – något som drabbar en redan utsatt grupp.”
Antalet anmälningar till JO ökar dessutom kraftigt, från 300 år 2015 till 500 förra året. Samtidigt har även väntetiden för en försäkrad att få sitt sjukskrivningsärende omprövat av FK ökat, eftersom det är fler som anser att FK fattat orimligt hårda och felaktiga beslut. Vid årsskiftet låg väntetiden för att få sitt ärende omprövat på ca sex (6) månader. För att sjukförsäkringen ska leva upp till kraven på rättssäkerhet anser Justitieombudsmannen (JO) att omprövningstiden inte borde överskrida sex (6) veckor!
Just nu ligger en motion (2017/18:1904), skriven av socialdemokraterna Eva-Lena Jansson, Helen Pettersson och Lennart Axelsson, på riksdagens bord. I motionen lyfter de socialdemokratiska riksdagsledamöterna fram krav på en ”översyn av sjukförsäkringens tidsgränser och Försäkringskassans tillämpning av rättspraxis i syfte att säkerställa en rättssäker sjukförsäkring som ger ekonomisk trygghet vid sjukdom.” Den 14 november ska riksdagens socialförsäkringsutskott behandla motionen och i början av december blir det debatt i riksdagen.
Många är således de varningsklockor som ringer. Helt klart behöver regeringens målstyrning av försäkringskassan liksom utformningen av tidsgränserna i ”rehabiliteringskedjan” samt FKs rättstillämpning ordentligt ses över. Då räcker det inte med att än en gång låta FK utreda sig själv. En från myndigheten fristående och mer grundlig och lösningsinriktad granskning måste till.
Samtidigt som regelverket för sjukpenningen granskas måste också kvalifikationskraven och villkoren för dem som drabbats av en långvarig nedsättning av arbetsförmågan – och har behov av sjuk- eller aktivitetsersättning – förändras (läs mer här). I grunden handlar det om klass- och könsmakt, eftersom det i störst utsträckning är kvinnliga medlemmar i LO-yrken som blir långtidssjuka och möter de tuffa villkoren som gäller för sjukersättningen. Den politiker som pratar om vikten av att öka jämlikheten i samhället har här onekligen en viktig utmaning.
Att bekämpa orsakerna till ohälsa och sjukskrivning borde sättas i fokus för politiken, inte att ensidigt pressa ner nivån på FKs sjuk- och ohälsotal. Jag väljer därför att avsluta denna blogg med ännu ett citat från Ingvar Perssons ledarkommentar i dagens Aftonbladet: ”Ska vi på allvar komma åt ohälsan – inte minst den psykiska – finns inga genvägar. Då handlar det om förebyggande arbete på arbetsplatserna, om arbetsmiljön.”
