Inget utrymme för halvmesyrer i sjukförsäkringsfrågan

Den senaste tiden har allt fler slutit upp bakom LOs kritik av hur sjukförsäkringen fungerar. Eller, rättare sagt, inte fungerar. Både LO- och tjänstemannafacken (läs denna debattartikel av TCO) kräver nu gemensamt att den orimliga arbetsförmågeprövningen mot en teoretisk (fiktiv) arbetsmarknad vid tidsgränserna förändras och att regeringen omprövar sin styrning av Försäkringskassan (FK).

De flesta s-märkta ledarsidor och en rad s-riksdagsmän (läs mer om detta här) backar upp kraven. De anser att en förändring är nödvändig för att socialdemokratin ska orka mobilisera sina gräsrötter under valåret. Bakom detta finns också en ideologiskt grundad kritik av det systemskifte inom välfärdspolitiken som alliansregeringen genomförde mellan åren 2006 och 2014.

I dagens ledarkrönika i Aftonbladet sammanfattas denna s-kritik kort så här: “I Sverige pratar vi ju helst om klyftor mellan den som har mycket och den som har lite mindre i termer som ”incitament” och ”utbildningspremie”. Det är ord som ska dölja ordningen där den cancersjuke som utförsäkrats får leva på några tusenlappar och en riskkapitalist som Robert Andreen under ett år tjänar en miljard. Det är ord som ska dölja att vi låtit försämringar i arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och pensioner betala slopade gåvo- och arvsskatter, sänkt bolagsskatt och avskaffad fastighetsskatt.”

Socialförsäkringsministern, som steg för steg pressats i sjukförsäkringsfrågan, lovade i slutet av förra året att i närtid återkomma med åtgärder för att förbättra de försäkrades ekonomiska trygghet och lösa problemen. Strax före årsskiftet (29 december) meddelade så regeringen i ett pressmeddelande (läs mer om detta här) att man gjort ”ett antal förändringar i försäkringskassans regleringsbrev för 2018: Det handlar bland annat om att förtydliga behovet av en trygg försäkring, stöd till den enskilde och bättre information om beslut och rättigheter.

Regeringen skriver vidare i pressmeddelandet att ”målet om att nå ett sjukpenningtal som inte överstiger 9,0 dagar är ett samhällsmål, inte ett individmål”. Vad detta mer konkret innebär förtydligas dock inte. Inte heller skriver man in detta i själva regleringsbrevet. Hur formuleringarna i pressmeddelandet kommer att tolkas av Försäkringskassan blir därför lite oklart.

Visst hade det varit bättre att man helt tagit bort målet om att pressa ner sjukpenningtalet från regleringsbrevet och istället mer entydigt fokuserat på att bekämpa sjukfrånvarons orsaker. Bra är dock att regeringen tydliggör att samarbetet mellan Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen (AF) och andra aktörer i sjukskrivningsprocessen bör förbättras och att FK får ett återrapporteringskrav rörande detta.

Men fortfarande återstår att förstärka sjukförsäkringen och göra den tryggare, genom att förändra arbetsförmågeprövningen vid sjukpenningens tidsgränser och att göra kvalifikationskraven i sjukersättningen (förtidspensionen) rimligare. Görs inte detta blir det svårt att förhindra att enskilda försäkrade prövas mot en fiktiv arbetsmarknad och ”hitte-på-arbeten” av FK (läs mer om detta i en debattartikel av LO-TCO Rättsskydd i SvD). Målet om att pressa ner sjukpenningtalet i FKs regleringsbrev kommer då bara att förstärka de brister och systemfel som finns i den “rehabiliteringskedja” som alliansregeringen införde 2008.

Ska det förtroende för sjukförsäkringen som gått till spillo de senaste åren kunna återskapas krävs alltså betydligt mer än det som hittills presenterats. Det är precis så som Yonna Waltersson nyligen formulerade det i Arbetet: “När regeringen lägger sina förslag på åtgärder för att stärka tryggheten i sjukförsäkringen finns inget utrymme för halvmesyrer. Den är för viktig för att slarvas bort.”