Den jämförelsevis sammanhållna lönestrukturen gör att det krävs utbildning och relativt höga färdigheter för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden. År 2017 var arbetslösheten omkring sex procent bland gymnasieutbildade medan den var 20 procent bland dem med enbart förgymnasial utbildning. Bland utrikes födda med enbart förgymnasial utbildning var arbetslösheten så hög som 32 procent.
Teoretiskt sett och mycket förenklat kan de med sämre färdigheter få tillgång till jobben antingen genom sänkta löner eller ökade kunskaper. Exempelvis OECD rekommenderar i sin granskning av den svenska ekonomin 2017 sänkta ingångslöner för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.
En klar nackdel med att försöka öka sysselsättningen genom sänkta lägstalöner är att även de som skulle ha jobb till rådande löner efter ett tag kommer att få jobba till lägre löner. Det beror på att arbetsgivare som nyanställer till lägre löner annars skulle få en konkurrensfördel gentemot andra arbetsgivare med likvärdig produktion. I stället för sänkta löner behövs därför kloka insatser som skapar snabbare vägar in på arbetsmarknaden utan att lönerna för den skull sänks för dem som redan har ett jobb.
I sin rekommendation jämför OECD Sverige med andra länder som har deltagit i organisationens undersökning av vuxnas färdigheter (PIAAC). Undersökningen visar att Sverige kommer väl ut när man mäter de grundläggande färdigheterna i den vuxna befolkningen inom läsning, räkning och problemlösning med datorer.
Men i Sverige var andelen sysselsatta låg bland de 13 procent av befolkningen, 16-65 år, som låg på nivå 1 eller ännu lägre avseende läsförmåga både jämfört med genomsnittet för de länder som deltar i undersökningen och jämfört med svenskar med bättre läsförmåga. I alla andra grupper var sysselsättningen i Sverige högre. För varje nivå på läsförmåga var medellönerna högre i Sverige än i det genomsnittliga PIAAC-landet. Löneskillnaderna var mindre i Sverige.
Med denna jämförelse som utgångspunkt går det att undersöka hur det skulle kunna se ut om lönerna sänktes på ett sätt som gav spridningseffekter på hela den arbetsmarknad som är tillgänglig för dem med sämst färdigheter. Förutsättningen för jämförelsen är att sysselsättningen bland dem med sämst färdigheter skulle kunna vara lika hög som i genomsnittet av länder som har deltagit i PIIAC-undersökningen om löneskillnaderna mellan dem med sämst färdigheter och dem med bäst färdigheter var lika stora som i dessa länder. Det mått på färdigheter som används i jämförelsen är läsförmåga. Både lönerelationer och sysselsättningsgrad för dem med sämst läsförmåga antas bli lika dana som i jämförelseländerna i genomsnitt.[1]
Det innebär att lönerna för dem med sämst läsförmåga skulle vara 62 procent, i stället för 77 procent, av lönerna för dem med bäst läsförmåga. Andelen sysselsatta i gruppen skulle vara 57 procent, vilket den var i jämförelseländerna, i stället för 52 procent som den var i Sverige vid jämförelsetillfället. I den grupp som har sämst läsförmåga skulle alltså 9,4 procent fler ha arbete samtidigt som lönerna skulle vara 19 procent lägre.
Att fler bland dem med sämst läsförmåga förmodas få arbete uppväger inte att lönerna blir lägre i hela gruppen utan sammanlagt skulle 11,4 procent mindre lön betalas ut till dem med sämst läsförmåga. Resultatet skulle således vara att den totala lönesumman på arbetsmarknaden minskade även under förutsättning att de sänkta lönerna ökade sysselsättningen. Det är inte någon tilltalande metod för att öka sysselsättningen.
När LO förhandlar med stat och arbetsgivare om s.k. etableringsanställningar som ska underlätta inträdet på arbetsmarknaden genom sänkta lönekostnader är det därför av största vikt att lösningen blir träffsäker, d.v.s. att de som kommer i fråga för anställningarna inte har sådana kvalifikationer att det är sannolikt att de skulle ha kunnat få jobb med rådande lönekostnader, att lönekostnadssänkningen är tillfällig och pågår medan den anställde bygger upp sin kompetens och att den kompletteras med goda utbildningsmöjligheter. För att de som får sådana anställningar inte ska få en väsentligt lägre levnadsstandard än andra anställda behövs någon form av statlig subvention. En klok partsmodell kan motverka den höga arbetslösheten bland nyanlända samtidigt som vi undviker att sänka lönerna för dem som redan har jobb. En sådan modell kan ge ökad sysselsättning utan att lönerna pressas ner för breda löntagargrupper.
[1] Jämförelsen finns mer utförligt redovisad i rapporten Vad betyder arbetsinkomsterna för ojämlikheten?
