I förra veckan kom ny inkomstfördelningsstatistik från SCB som visar att inkomstskillnaderna fortsätter öka. Den så kallade Gini-koefficienten för ekonomisk standard (ett vanligt använt spridningsmått som tittar på inkomsterna i hela fördelningen)[1] ökade från 0,317 år 2015 till 0,320 år 2016. Utvecklingen är del av en långsiktig trend, sedan mitten av 1980-talet har inkomstskillnaderna kontinuerligt ökat i Sverige. När inkomstskillnaderna var som lägst i Sverige, under det tidiga 1980-talet, låg Gini-koefficienten på runt 0,2.
Inkomstojämlikheten mätt med Gini-koefficient för ekonomisk standard, 1975–2016
Källa: SCB. Över tid har SCB använt olika hushållsbegrepp i sina undersökningar vilket gör att de olika serierna i diagrammet inte är helt jämförbara. Mätningarna i urvalsundersökningen ”Hushållens ekonomi” inleddes 1975. Totalundersökningen ”Inkomster och skatter” finns tillgänglig från 2011 och har numera ersatt den tidigare urvalsundersökningen.
Enligt OECD har ojämlikheten ökat mer i Sverige än i något annat OECD land under perioden. På 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder, idag har alla nordiska länder och flera kontinentaleuropeiska länder så som Belgien och Tjeckien mer jämlikt fördelade inkomster än vad vi har.
Två huvudorsaker till de senaste decenniernas utveckling
Det finns framförallt två orsaker till de senaste tre decenniernas utveckling:
- Toppen – de med högst inkomster i Sverige – drar ifrån resten av befolkningen. Sedan 1980-talet har inkomsterna i toppen kontinuerligt ökat snabbare än vad inkomsterna i resten av befolkningen gjort. Detta är till stor del ett resultat av att kapitalinkomsterna blivit både större och mer koncentrerade till den del av befolkningen som har högst inkomster.
- Inkomsterna i botten har vuxit väldigt långsamt jämfört med inkomsterna för resten av befolkningen. Detta är till stor del en konsekvens av att inkomstförsäkringssystemen (arbetslöshets- och sjukförsäkringen) urholkats under 2000-talet. Ersättningsnivåerna för den som är sjuk eller arbetslös har inte hållit jämna steg med utvecklingen av andra inkomster, t ex löneutvecklingen.
Den nya statistiken – toppen driver utvecklingen
Även om Gini-koefficienten är ett bra generellt inkomstspridningsmått så har det nackdelen att det inte tydliggör att utvecklingen kan se olika ut i olika delar av befolkningen. Samtidigt som inkomstskillnaderna i befolkningen som helhet fortsatt öka mellan 2015 och 2016 så har andelen med låg ekonomisk standard (också kallat andelen ”relativt fattiga”, vilket innebär en inkomst lägre än 60 procent av medianen) minskat från 14,8 procent år 2015 till 14,4 procent 2016. Tittar vi på förändringen för vissa ekonomiskt utsatta delgrupper av befolkningen så är utvecklingen ännu tydligare. Bland äldre över 80 minskade andelen relativt fattiga från 26,1 procent till 24,2 procent. Bland gruppen ensamstående med barn minskade den från 34,4 till 33,4 procent.
Intressant nog visar även flera andra inkomstspridningsmått på något minskade skillnader mellan 2015 och 2016. Om vi till exempel tittar på spridningen i inkomster mellan percentil 90 och percentil 10 så har denna kvot[2] minskat från 3,37 till 3,31. Det vill säga, om vi exkluderar ändarna av inkomstfördelningen – inkomsterna för de med absolut lägst respektive absolut högst inkomster – så minskade inkomstskillnaderna i denna breda mittenfåra.
På ett ställe i inkomstfördelningen visar dock den nya statistiken från SCB att skillnaderna fortsätter att öka. Toppen – de med högst inkomster – fortsätter att dra ifrån resten av befolkningen. Topp 5 procents inkomstandel[3] ökade mellan 2015 och 2016 från 18,2 till 18,9 procent; och topp 1 procents inkomstandel ökade från 8,3 procent av de totala inkomsterna till 9 procent. Andelen av de totala inkomsterna som går till den 1 procent med högst inkomster är numera på samma nivå som på 1930 och 40-talet.[4]
Andel av inkomstsumman för topp 1 procent (före skatter och transfereringar), 1930–2016
Källa: Historisk data från forskningsprojektet World Wealth and Income Database (brun linje). Från 1991 (beige linje) finns data från SCB:s undersökningar ”Hushållens ekonomi” och ”Skatter och inkomster” (det senare från 2011). Serierna är inte helt jämförbara då datan från SCB avser faktorinkomst per k.e. medan data från World Wealth and Income Databse avser ”pre-tax income” för vuxna individer (se respektive undersökning för metod).
Ökande inkomstskillnader kan vändas
Ökande inkomstskillnader är det ingen naturlag. Det är fullt möjligt att med politiska reformer vända utvecklingen.
- Minskningen av andelen med låg ekonomisk standard mellan 2015–2016 är troligen, i alla fall delvis, ett resultat av inkomstutjämningsreformer från regeringen. Hösten 2015 höjde regeringen taket och grundbeloppet i a-kassan. Vid årsskiftet 2015/2016 utökade regeringen jobbskatteavdraget så att det omfattade pensionsinkomster för dem med lägst pensioner. Det är bra – men mer behöver göras. Det är orimligt att drygt 14 procent av befolkningen har så låga inkomster att de räknas som relativt fattiga. En viktig åtgärd för att minska inkomstskillnaderna är en ytterligare stärkning av försäkringssystemen – inte minst a-kassan. Fler behöver omfattas och ersättningsnivåerna höjas och indexeras mot löneutvecklingen.
- Men om trenden med ökande inkomstskillnaderna ska brytas måste också något göras åt inkomstutvecklingen i toppen. Samtidigt som kapitalinkomsternas ökande storlek och koncentration bidragit till utvecklingen av inkomstskillnaderna har flera politiska beslut tagits under 2000-talet som inneburit lägre beskattning av kapital och kapitalinkomster. Slopad arvs- och gåvoskatt, övergången från fastighetsskatt till fastighetsavgift, samt avskaffandet av förmögenhetsskatten. En skattereform med fokus på en progressiv och rättvis beskattning av kapitalinkomster skulle vara en viktig reform för att vända trenden och minska inkomstskillnaderna i Sverige.
[1] Gini-koefficienten för ekonomisk standard avser den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet. Gini-koefficienten rör sig mellan 0–1. Värdet 0 betyder att alla individer har samma inkomst och att ingen ojämlikhet därför existerar, värdet 1 innebär att en person har hela ett lands inkomst.
[2] Percentilkvoten P90/P10 anger inkomsten vid den 90:e percentilgränsen delat på inkomsten på den 10:e percentilen. 2016 hade alltså en person på den 90:e percentilen en inkomst som var 3,31 gånger högre än inkomsten för en person på den 10:e percentilen.
[3] En toppinkomstandel anger andelen av de totala inkomsterna som tillfaller den x procent av befolkningen som har högst inkomster.
[4] Långa tidsserier för toppinkomstandelar finns bara för så kallad inkomsten före skatt och transfereringar. Topp 1 procents andel av dessa var 2016 11,8 procent, 2015 var den 11 procent. SCBs inkomststatistik över toppinkomstandelar finns från och med 1991. Tidigare data kommer från forskningsprojektet World Wealth and Income Database.
