Det finns tydliga klass- och könsmönster i det som orsakar sjukfrånvaro

När man studerar sjukfrånvaron kan man se tydliga klass- och könsmaktsmönster. Det är framför allt arbetarkvinnor som har höga sjuk- och ohälsotal. Tittar man enbart på Försäkringskassans statistik, rörande exempelvis sjukfrånvaro orsakad av psykisk ohälsa, kan man lätt luras att tro att kvinnor har en större “sjukskrivningsbenägenhet” än män. Så uttrycker sig ju ibland borgerliga politiker, arbetsgivarrepresentanter och även en del statliga tjänstemän. Det man gör när man hanterar sjukfrånvarostatistiken på detta sätt är att man individualiserar strukturproblem och skam/skuldbelägger dem som är mest utsatta för sjukdomsrisker.

Ska vi förstå sjukfrånvarons orsaker – inte minst den psykiska ohälsan som är den typ av ohälsa som ökat snabbast den senaste tiden – måste vi gå bortom Försäkringskassans sjukskrivningsstatistik. Vi behöver lyfta blicken från individnivån och se de mer långsiktiga generella och strukturella utvecklingsmönstren. Inte minst behöver vi analysera hur villkoren i arbetslivet förändrats.

När det gäller den arbetsrelaterade psykiska ohälsan har stressforskningen visat att det är obalansen mellan höga krav och litet stöd och inflytande i arbetet som skapar en psykisk anspänning som efter ett tag leder till olika former av stressrelaterad och psykisk ohälsa.

Helt klart är en viktig förklaringsfaktor när det gäller den “kvinnliga överrepresentationen” i sjukfrånvaron, i synnerhet den psykiska och stressrelaterade, att det framför allt är kvinnorna som de senaste decennierna drabbats av psykiskt mer ansträngande och krävande arbeten.

Det är kvinnorna, som oftare arbetar i människonära välfärdstjänster, som i störst utsträckning utsätts för den press som uppstod efter 1990-talskrisen när de offentliga budgetarna skars ner och olika typer av marknadsmodeller började användas för att slimma arbetsorganisationerna. Det är de som oftast upplever den vanmakt som ligger i att bli betraktad som en kostnadspost det gäller att pressa ut mesta möjliga produktivitet ur.Av ovanstående diagram framgår att genomsnittet för samtliga sysselsatta som uppger att de har ett psykiskt ansträngande arbete har ökat från 39 procent 1980/81 till 47 procent 2016. För gruppen kvinnor har andelen dock ökat ännu tydligare, från 39 procent 1980/81 till 51 procent 2016. Här finns alltså ett tydligt könsmönster. Men det handlar inte bara om könsskillnader utan om både klass- och könsmakt.

Analyserar vi frågan utifrån utbildningsnivå kan vi konstatera att det är de med eftergymnasial utbildning som i störst utsträckning uppger att de har ett psykiskt ansträngande arbete (se nedanstående diagram). Men för den gruppen har ändå andelen minskat med ca 5 procent mellan 1980/81 0ch 2016. Mönstret är däremot det motsatta när vi studerar gruppen med enbart gymnasieutbildning. Där vi ser att andelen istället ökar med 5 procent, från 38 procent 1980/81 till 43 procent 2016. Även bland dem med enbart förgymnasial utbildning ser vi en ökning, om än ej lika stor som för dem med gymnasieutbildning, från 29 procent 1980/81 till 31 procent 2016.Ser vi till den långsiktiga trenden, dvs över de senaste 35 åren, finner vi ett tydligt socioekonomiskt mönster. De med kortare utbildning har – samtidigt som de har de lägsta lönerna, minst inflytande i arbetet, otryggaste anställningarna, fysiskt tyngsta arbetena och oftare drabbas av arbetsolyckor och förslitningsskador – också fått allt mer psykiskt ansträngande arbeten. Lager har lagts på lager. Detta är en ohälsosam cocktail.

Ska vi söka svaren på vad som orsakar den växande psykiska ohälsan, inte bara i vårt land utan också i andra liknande och jämförbara länder, bör vi nog börja analysen där. Då räcker det inte med att enbart ha blicken fäst på Försäkringskassans sjukpenning- och ohälsotal.

För att förstå mekanismerna bakom den typ av sjukfrånvaro som ökat mest de senare åren kan vi alltså inte bortse från hur det är ställt med makten och takten i arbetslivet. Ohälsofrågan handlar otvivelaktigt om både klass- och könsmakt. Ska vi långsiktigt lyckas motverka den arbetsrelaterade sjukfrånvaron och ohälsan finns det starka skäl att i första hand sätta in insatserna på de arbetsplatser där framför allt lågavlönande kvinnor arbetar.

En politik som vidgar klass- och könsklyftorna när det gäller arbetsvillkoren är direkt ohälsosam. En medveten jämställdhets- och jämlikhetspolitik som siktar in sig på att förbättra arbetsförhållandena för låginkomsttagare och kvinnor har motsatt effekt.