När det sociala risktagandet privatiseras ökar ojämlikheten!

avatar

De senaste decennierna har ojämlikheten ökat mer i vårt land än i andra OECD-länder. När Per Molander, som regeringen utsett till att leda en statlig jämlikhetskommission, analyserar de mekanismer som orsakat denna utveckling blir bilden tydlig. I två kompakta meningar sammanfattade han för ett tag sedan sina viktigaste slutsatser (se DN 2018-06-28):

”Om politik kan göra skillnad, kan den också förtröttas. /../ Tekniska förändringar, globalisering och demografi har haft effekt här som på andra håll, men det är politiska beslut om svagare omfördelning i skattesystemet och en tunnare offentlig socialförsäkring som är huvudorsakerna.”

En ”tunnare offentlig socialförsäkring”, som Molander lyfter fram som viktig drivkraft för att förstå den ökande ojämlikheten i vårt land, märks tydligt när den offentliga statistiken granskas. Sätts exempelvis socialförsäkringarnas utgifter (exklusive pensionssystemet) i relation till BNP ser vi en tydlig trendmässig minskning sedan början av 1990-talet. I början av 1990-talet låg utgifterna för socialförsäkringarna strax under 10 procent av BNP. År 2017 var motsvarande siffra 4,9 procent av BNP (se Socialförsäkringen i siffor 2018). En halvering alltså.

Ojämlikheten är en allmän social och mental förorening, skriver jämlikhetsforskarna Richard Wilkinsson och Kate Pickett i sin senaste bok, Den inre ojämlikheten – Hur mer jämlika samhällen minskar stress, förbättrar hälsan och ökar allas välbefinnande (Karneval förlag 2018). De fattiga drabbas naturligtvis värst av de växande klassklyftorna, men även de rika mår sämre när ojämlikheten ökar visar författarna.

Vill vi bygga ett bättre samhälle för alla krävs mer av jämlikhetspolitik är den välgrundade slutsatsen i Wilkinssons och Picketts bok. Den slutsatsen är de långt ifrån ensamma om. Idag kan vi höra hur organisationer som OECD och IMF, som knappast gjort sig kända för att ha en vänsteragenda, lyfter fram behovet av en progressiv skattepolitik för att finansiera välfärdssatsningar som ökar jämlikheten.

Reformbehovet blir särskilt tydligt när vi analyserar situationen i sjukförsäkringen i vårt land. När utgifterna för sjukdom och funktionsnedsättning (utgiftsområde 10 i statsbudgeten) sätts i relation till BNP ser vi en tydlig trendmässig minskning sedan början av 1990-talet. Vi satsar alltså en allt mindre del av de värden vi skapar på det allmänna försäkringsskyddet som träder in vid sjukdom och funktionsnedsättning. Här har det faktiskt skett mer än en halvering av utgifterna i relation till BNP, från strax under 7 procent år 1989 till strax under 3 procent år 2017 (se nedanstående diagram i Socialförsäkringen i siffror 2018, s. 16).
Sjukförsäkringen har historiskt sett varit en central del av den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Hur sjukförsäkringen fungerar är viktigt för tilltron till såväl socialförsäkringarna som hela välfärdsstaten. Men när det offentliga skyddsnätet rullats tillbaka har det sociala risktagandet privatiserats. Anhöriga, vänner och välgörenhetsorganisationer har allt oftare tvingats gripa in. Värst drabbade är kvinnorna i LO-förbunden.

Bristerna i sjukförsäkringen skapar och förstärker gamla klass- och könsorättvisor. Vad som nu behövs är inte fler vackra ord, utan konkret reformpolitik. De mest akuta åtgärderna, som LO anser behöver genomföras, kan kort sammanfattas i fem punkter:

  1. Sjukförsäkringens tidsgränser måste omvandlas till stödjepunkter, där den enskilde rustas med tydliga rehabiliteringsrättigheter.
  2. Karensen i sjukförsäkringen måste avskaffas och sjukpenningen ska vara 80 procent under hela sjukperioden.
  3. Målstyrningen av Försäkringskassan måste förändras så att fler garanteras trygghet när de är så sjuka att de inte kan jobba.
  4. Sjukersättningen måste höjas och kvalifikationskraven för att få sjukersättning bli mer rimliga så att långtidssjuka garanteras ekonomisk trygghet. Rätten till sjukersättning måste förlängas så att alla har möjlighet att skjuta upp uttaget av allmän pension.
  5. Inkomsttaket i sjukförsäkringen måste höjas så att åtminstone 80 procent av de försäkrade får 80 procent av sin inkomst från sjukförsäkringen när de blir så sjuka att de inte kan arbeta.

3 reaktion på “När det sociala risktagandet privatiseras ökar ojämlikheten!

  1. avatarJoakim

    Förstås väldigt bra punkter som presenteras här, men det behövs mer än så. Det är iofs inte första gången som liknande förslag presenteras, men hur vore det om någon skulle gå från ord till handling någongång? Min sjukskrivningstid går åt till att försöka få min arbetsskada ”godkänd”, som tagit flera år och är nu i kammarrätten. Utöver det så är det kompletteringar, möten, bollande fram och tillbaka inom vården, med en ständig stress över ekonomi och ifall jag återigen kommer bli utförsäkrad. Har idag 0% arbetsförmåga enligt specialister och i akut behov av lugn och ro för att ens ha en chans till att ”komma tillbaka”. När ska jag få chans till det?

    Mvh, en arbetsskadad, hemlös småbarnspappa.

  2. avatarBo Jonsson

    helt rätt, sätt igång med lagstiftningen LO gänget kan skriva ihop lagtexten, det behövs inte mer utredningar. Jag var själv med om att göra det på LO på 1960-, äldrelagen och 1970- talen, anställningsfrämjande åtgärder, en lag som behöver användas. Ta upp 30 timmars veckan igen från LOs arbetsmarknadspolitiska program från 1974 bekräftat av kongressen 1976

  3. avatarTobias

    Vackra ord och tal har man redan tröttnat på och nu inväntar man sin ålderspension i helvetet istället för hjälp, stöd och kompentent jurisidk hjälp som min situation borde ha gett.

    Nu sitter jag som fattigpensionär/sjukpensionär och kommer att få se mitt liv som rättsotrygg och utan möjligheter att betala sjukvård, mediciner eller annan vård som mina arbetsskador åsamkat mig.
    Trots att jag uppfyller alla villkor och regeler i arbetsskadelagen/försäkringen.
    Något stöd från arbetsgivaren eller det lokala facket har jag inte heller erhållit, trots påstöttningar och samtal med distiktsavdelningen.

    Samförståndet ett hån mot de arbetssjuka! Detta taleförbud måste bort, skälen att ha det kvar finns inte längre. Försäkringen fungerar inte som det var tänkt när taleförbudet kom till, utan är nu snarare ett hån mot dem som blir sjuka av jobbet. 2014 fick endast 31 personer livränta för arbetssjukdom. 1990 godkändes 72 procent av arbetssjukdomarna, 2014 är det endast 3 procent. Filosofin tycks nu vara att är du så dum så du väljer fel jobb och blir skadad eller sjuk, då får du skylla dig själv.

    I England finns inget taleförbud. Där driver duktiga advokater skadeståndsprocesser som ger fackets medlemmar ett mycket bättre resultat än vad svenska arbetare kan räkna med.

Kommentarer inaktiverade.