Dags att överge den tokstrama budgetpolitiken?

avatar

Idag rapporterar SKL i sin ekonomirapport att andelen kommuner som går med underskott är den högsta sedan finanskrisen. Samtidigt har vi den lägsta statsskulden i relation till BNP sedan 1977 och den fortsätter att pressas neråt. Lägg till detta att skattekvoten (skatternas andel av BNP) kraftigt tryckts neråt, från 50,4 % år 1990 till 43,8 % förra året.

Detta har gjort att vi de senaste decennierna avsatt en allt mindre del av de värden vi skapar (BNP) till socialt och ekonomiskt utjämnande välfärdspolitik. Det gäller både välfärdstjänsterna och socialförsäkringarna. Den sammantagna effekten av detta blir naturligtvis att ojämlikheten ökar, vilket varken är bra för den sociala sammanhållningen, demokratin eller den ekonomiska tillväxten. Om detta tycks det idag finnas en vetenskaplig samsyn, såväl IMFs som OECDs ekonomer lyfter kontinuerligt numera fram detta faktum.

För oss som utifrån ett fackligt uppdrag jobbar med välfärdspolitik märks den växande ojämlikheten ständigt när vi möter medlemmar i LO-förbunden. Men det är en verklighet som även gör tydliga avtryck i statistiken. År 1995 var det ca fem procent av de sjuka och arbetslösa som levde på en låg ekonomisk standard. 2013 låg samma siffra på ca 35 procent, något som visas i en nyligen publicerad rapport från LOs jämlikhetsutredning.

Denna förändring har ibland skett gradvis (”drift”) och ibland genom relativt omfattande och ideologiskt motiverade beslut, som dessutom oftast saknat någon föregående konsekvensanalys. Det senare gäller vid privatiseringarna av offentlig välfärdsverksamhet (se SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”) liksom när det gäller nedskärningarna i arbetslöshetsförsäkringen (2007) och sjukförsäkringen (2008).

Mårten Martos Nilsson på tidningen Arbetet har nyligen på ett pedagogiskt sätt beskrivit hur lön som avsatts till vårt allmänna socialförsäkringsskydd, genom de sociala avgifterna, systematiskt har växlats över till den allmänna löneavgiften* och förts in i statsbudgeten. En stor del av alliansregeringens jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar finansierades på detta sätt (se artikel i Dagens Arena från 2013). Tyvärr använde även finansminister Magdalena Andersson och den s-ledda regeringen sig av denna metod i den sista budgeten man lade inför riksdagsvalet 2018 (se ledarartikel i Arbetet av Martin Klepke).

Som facklig välfärdsutredare med särskilt ansvar för sjukförsäkringen ser jag varje vecka exempel på hur ojämlikhetsmekanismerna fattiggör LO-förbundens medlemmar. I en artikel i Dagens Arena analyserade jag och enhetschefen på LO-TCO Rättsskydd, Robert Sjunnebo, nyligen specifikt den ojämlikhet som orsakas av brister och systemfel i sjukförsäkringen. Men den ökade ojämlikheten handlar också om brister i arbetsmiljön och att vi fått fler osäkra anställningar sedan 1990-talet. Det är dessutom samma grupper som slits ut i jobbet som drabbas hårdast av det försämrade försäkringsskyddet vid sjukdom och arbetslöshet.

Man kan tycka att denna utveckling borde stämma också andra än oss som har en demokratisk socialistisk grundsyn till eftertanke. Men i regeringens ekonomiska prognos inför vårbudgeten, som presenterades nyligen, saknas utrymme för reformer för att minska ojämlikheten. Skattesänkningar på 20 miljarder kronor ska genomföras till följd av att riksdagen antagit Moderaternas och Kristdemokraternas budget.

Varje gång som finansministern, eller någon av hennes borgerliga motsvarigheter som står bakom M/KD-budgeten, med stolthet talar om den låga statsskulden borde de därför få följdfrågor om ojämlikheten och resursbristen i välfärden. Vad är poängen med starka statsfinanser om det sänker kommunernas ekonomi och tvingar dem att skära ner i välfärden och/eller höja kommunalskatten? Hur påverkar bristerna i vårt sociala skyddsnät, när vi blir sjuka eller arbetslösa, tilltron till välfärdsstaten och demokratin? Är det inte dags snart att överge den tokstrama budgetpolitiken (”krona-för-krona-politiken”) och istället framtidsinvestera i utbildning, välfärd och infrastruktur som på sikt minskar ojämlikheten och är bra för samhällsekonomin?

Ska arbetarrörelsen lyckas återvinna sitt förlorade förtroende tror jag dessa frågor måste tas på mycket större allvar. Vi behöver inte mer av skattesänkningar, olika typer av skatteavdrag och tokstram budgetpolitik. Vad vi behöver mer av är långsiktiga välfärdssatsningar och en genomtänkt och progressiv omfördelningspolitik. Att pressa tillbaks ojämlikheten måste sättas högst upp på den politiska agendan igen. Inget annat duger.

_________________________________________________

*I takt med att villkoren i sjukförsäkringen stramats åt och sjukförsäkringsavgiften sänkts har den allmänna löneavgiften höjts. Den allmänna löneavgiften infördes 1995 för att finansiera vårt EU-medlemskap och är egentligen inte en social avgift utan en skatt. År 1995 låg den allmänna löneavgiften på 1,5 procent av lönen. Idag ligger den på 11,62 procent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *