Det är bra att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll äntligen i en radiointervju säger sig vara villig att mjuka upp reglerna om sjukersättning (”förtidspension”). LO och TCO har länge krävt detta. På senare tid har även Riksrevisionen och till och med Försäkringskassan påtalat orimligheten i dagens stränga regelverk.
Bakgrunden är att dörren till sjukersättningen idag i princip är stängd. Ungefär 70 procent av de som söker sjukersättning får avslag på sin ansökan. Totalt nybeviljades drygt 5 500 personer sjukersättning förra året. Det kan jämföras med 41 000 personer år 2007. Framförallt beror minskningen av beviljandegraden på att alliansen införde hårdare regler 2008, men Försäkringskassans skärpta handläggning de senaste åren har också gjort att avslagen ökat.
Att vårt land sedan år 2008 i praktiken haft OECDs hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning är ingen nyhet. Det konstaterade redan alliansregeringens egen utredare (se SOU 2009:89, s. 277). Utredningssekreteraren Petter Odmark, som studerat olika sjukförsäkringssystem i världen, sade i en intervju i Östersunds-Posten 13 november 2009:
”Så vitt jag vet finns det inget annat land som har så extremt stränga regler /…/ De flesta har formuleringar i stil med ’man kan förutse att tillståndet kommer att vara i några år’. Jag har aldrig stött på så extremt hårda kriterier som Sverige har.”
För att få sjukersättning måste läkare bedöma att nedsättningen av arbetsförmågan är stadigvarande. ”Det är den snävaste formuleringen i hela OECD”, konstaterade Odmark. Problemen rörande sjukersättningen har alltså varit uppenbara en längre tid.
När dörren till sjukersättningen stängts har sjukpenning blivit alternativet för dem som har en obotlig eller långvarig sjukdom. Detta har lett till många negativa hälsoeffekter. Läkare har exempelvis larmat om att patienter med kroniska sjukdomar stressats av kraven på ständigt uppdaterade och detaljerade läkarintyg och snabb omställning vid de snäva tidsgränserna, som gäller idag i den så kallade rehabiliteringskedjan.
Tyvärr har också en hel del svårt sjuka människor kastats ut ur sjukförsäkringen när Försäkringskassan försökt uppnå målsättningen om lägre sjukpenningtal och prövat deras arbetsförmåga mot “normalt förekommande arbete”, vilket i praktiken ofta innebär en prövning mot en fiktiv arbetsmarknad. Ett exempel på detta är 63-åriga Charlotte Ljungmark som trots förstörd rygg, dubbla hjärtstopp, stroke och cancer i halsen inte beviljas sjukpenning.
Att ansvarig minister äntligen tar till sig av den breda, välgrundade och mångåriga kritiken rörande sjukersättningen är bra. Men när man nu ska justera i regelverket kan vi bara hoppas att det inte blir något ängsligt ”småputsande”, som styrs av finansdepartementets kortsiktiga och kamerala sparnit.
Vad som behövs är en grundlig förändring som är långsiktigt hållbar. Arbetsförmågeprövningen mot en teoretisk arbetsmarknad och ”hitte-på-arbeten” måste få ett slut. Att inte prövas mot ett faktiskt existerande och angivet arbete framstår som obegripligt. Det räcker alltså inte med att enbart småjustera i ålderskriteriet.
Förutom en mer realistisk arbetsförmågeprövning mot ett konkret arbete bör principen vara att vi ska vara ”försäkrade i befintligt skick”, dvs att Försäkringskassan även ska väga in att att vi har olika individuella förutsättningar beroende på vår utbildningsbakgrund, våra bostättningsförhållanden och andra liknande omständigheter.
Sällan har uppmaningen ”gör om, gör rätt!” varit så befogad som när det gäller de nu aviserade förändringarna av sjukersättningen. Det handlar bokstavligen om att rädda människoliv.
