LO har länge drivit på för att förbättra försäkringsskyddet för dem av oss som har oturen att bli för sjuka för att kunna arbeta. Sjukförsäkringsfrågan är i grunden en bred löntagarfråga, som handlar om tryggheten inte bara för arbetare utan också för tjänstemän och akademiker. Att ha ett väl utbyggt och fungerande allmänt inkomstskydd vid sjukdom har historiskt varit en socialdemokratisk ”paradgren”.
När den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 skapades ett allmänt försäkringsskydd som gjorde att också tjänstemän och akademiker, med relativt sett höga inkomster, fick en försäkring som minskade deras oro för ett drastiskt inkomstfall om de blev sjuka. Detta, tillsammans med andra delar av den generella välfärdspolitiken, ledde till att många tjänstemän och akademiker kom att känna en växande tillit till välfärdsstaten. Något som i sin tur innebar att socialdemokratin fick ett brett stöd för att bygga ut ett mer omfördelande och omfattande sjukförsäkringssystem.
Omfördelningen bestod till stor del i att de med lägre inkomster på grund av en tuffare arbetssituation oftare tvingades vara sjukskrivna och därmed, som grupp betraktat, fick en större del av stödet från sjukförsäkringen. Samtidigt fick de med högre inkomster en högre individuell ersättning, eftersom stödet inkomstrelaterades. På så sätt kunde olika löntagargrupper förenas i kravet på en omfattande socialförsäkring och en generell välfärdspolitik.
Det är när denna folkligt förankrade sociala ingenjörskonst börjar brytas ner, och ojämlikheten de senaste decennierna skjuter fart i vårt land, som socialdemokratin successivt tappar i förtroende och legitimitet. Detta är inget unikt svenskt fenomen. Forskarna Sheri Berman och Maria Snegovaya menar att vi kan se en motsvarande och ofta ännu mer drastisk utveckling i andra europeiska länder, där socialdemokratins jämlikhetsprofil blivit suddigare och klassklyftorna ökat (läs denna artikel!).
Ska vi utifrån ett ”sjukförsäkringsperspektiv” försöka se på utvecklingen kan vi konstatera att vi den senaste tiden sett ett räddhågset och ängsligt socialdemokratiskt parti, som fått hård kritik inte bara från LO utan också från TCO och Saco för att man inte förstärkt sjukförsäkringen mer än man gjort. Det nyliberala systemskifte (”rehabiliteringskedjan”) som alliansregeringen, med Reinfeldt och Borg i spetsen, genomförde 2008 dömer därför fortfarande många arbetare, tjänstemän och akademiker till fattigdom.
När socialdemokratin backar från sitt jämlikhets- och välfärdsuppdrag tar högern alltid ett steg framåt. Så har det varit i andra länder. Så är det också här hos oss. Detta märks exempelvis mycket tydligt i moderaternas senaste budgetmotion för 2020, där de vill spara ca 10,2 miljarder mer än regeringen på utgiftsområde 10 (där sjukförsäkringen ingår).
Moderatledaren Ulf Kristersson vill införa en ny karensdag vid sjukdag 15, återinföra en ”stupstock” (en bortre tidsgräns) i sjukpenningen, sänka inkomsttaken så att fler med högre inkomster får en mindre del av inkomsten försäkrad via det allmänna, skärpa villkoren för sjukersättning, sänka sjukpenningen mellan sjukdag 90-365. Kort sagt, moderaterna tror att sjuka blir friskare och mer arbetsföra om de fattiggörs. Nu vill de, tillsammans med KD och SD, fortsätta att rulla tillbaka välfärdsstaten. Detta är givetvis en löntagarfientlig hållning, som inte bara arbetarna utan även de breda grupperna av tjänstemän och akademiker i längden förlorar på.
Det råder således inget tvivel om att den nye socialförsäkringsministern, Ardalan Shekarabi, har en hel del att fundera över. En av hans främsta kuggfrågor är nog hur han ska kunna samla de breda löntagargrupperna bakom en jämlikhetsbefrämjande och folkligt förankrad sjukförsäkringspolitik. Förhoppningsvis sträcker han på den socialdemokratiska ideologiska ryggraden och tar stöd i den djupt rotade folkliga och fackliga kritiken mot dagens system, för att sedan steg för steg bygga upp en rimligare och tryggare sjukförsäkring.
Hur kommer det sig att man skall bygga upp “världens bästa sjukförsäkring”?? Det är ju så Sverige profilerar sig utomlands för att ge Sverige ett “fint” anseende inför andra världsledare. Men inom Sveriges gränser har högen av arbetssakdade/sjuka börjat jäsa så till den milda grad att det nu stinker i hela denna välfärdsförsäkring och dom enda som märker av att det lukta illa i resonemanget är alla dem som har blivit utförsäkrade och lurade att tro att arbetsskadeförsäkring eller socialförsäkringen skulle vara ett tryggt och bra skyddsnät
De facto är det så at den sjuke eller arbetsskadade inte vet om försäkringen gäller vid tillbud eller olycksfall och om läkaren som arbetar för försäkringskassan påstår att sjukdomen är en degenerativ sjukdom oavsett om olyckan inträffat på arbetsplatsen eller inför arbetskamrater och fackligt förtroendevalda.
Trots att alla har larmat om denna rättsosäkra och rättsotrygga försäkring så pratas det om att “bygga upp” sjukförsäkringen som en gång var värd testen som det var tryckt på i broschyren.
Då undra ju gemene man hur det kommer sig att inget görs från ansvarigt håll? För detta har ju pågått i 2 – 3 decennier utan några protester eller annat. Så var finns medlemmarnas ansvariga förtroendevalda som är det finaste betyg en fackförening har, när olyckan är framme?
LO/TCO och övriga fackföreningsrörelsen måste börja agitera mer synligt i press och på gator och torg, för det duger inte att sitta bakom datorn och skriva insändare till sig själv!
Lite självkritik vore på sin plats.
Försäkrade häpnar än idag efter detta haveri .orimlighetetna staplade.på hög ..precis som nollade utförsäkrade.utredningarna siffrorna skeva..
Etterstupat gället än och it inom fk .deras enheter fungerst illa lika illa som rättsäkerheten.
Varken svensk grundlag heller grunden i sjukförsäk. gäller..sedan 2008 är alla sjukdoms drabbade arbetslösa. Pga rehab k …parkerade utför systemet..
Etisk vård/patient.. verkar ha blivit ett samhälls problem, något har redigt snett kan möjligen bero på systemafel. Siffer trixande,… it haveri..
Vad garanteras en långtids sjuk …. jo etterstupat..