Språket impregneras allt mer av högerideologi

Vi lever i en tid när ordval och språk mycket medvetet används för att påverka vårt tänkande. Sedan 1980-talet har vi sett en kraftig ökning av näringslivsfinansierade tankesmedjor och diverse politiska retorikkonsulter och experter. Staber av högutbildade sitter idag och funderar över hur de genom att påverka hur vi uttrycker oss kan styra samhällsutvecklingen. Det handlar om att skapa nya begrepp eller fylla gamla med ett innehåll som passar bestämda intressen. Exemplen är många.

”Skattetryck” är ett negativt värdeladdat ord. Det hör man på själva ordet. Vem vill ha ett ”tryck” på sig när man vaknar på morgonen? Ett mindre värdeladdat ord är ”skattekvot” eller ”skatteandel”. Men sen 1980-talet har olika ekonomer och politiker alltmer använt ordet ”tryck” som del i en politisk kursändring. Det handlar naturligtvis att påverka opinionen till att bli mer positiv till olika typer av skattesänkningar, sådant som lindrar ”trycket”…

Ett annat ord mer positivt värdeladdat ord är ”fristående aktörer”. Det ordet hörs allt oftare som benämning på privata aktiebolag som finansierar sin verksamhet med skattemedel. Den fråga man bör ställa sig är naturligtvis: fristående från vem? För de aktörer man syftar på är ju knappast fristående från sina aktieägares vinstintressen. Det är lätt att inse varför man i det framväxande välfärdsindustriella komplexet gärna kallar privata aktiebolag för ”fristående aktörer”. Det låter ju så bra…

Begreppet ”utanförskap” är ännu ett exempel på hur ideologin impregnerat språket (läs mer i denna blogg). En av landets främsta arbetsmarknadsforskare, professorn i nationalekonomi vid Uppsala Universitet Bertil Holmlund, ifrågasatte utanförskapsbegreppet redan när den moderate finansministern Anders Borg hårdlanserade det (Upsala Nya Tidning, juli 2008): ”Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet”, skriver Holmlund.

Vill man hårdra det hela kan man uttrycka det så här; Det är enkelt att skapa ett samhälle helt utan ”utanförskap”. Avskaffa alla offentliga skyddsnät och låt människor falla rakt ned i hemlöshet eller tas om hand av anhöriga när de exempelvis drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Utan sociala transfereringar – inget ”utanförskap”. Det är onekligen lätt att förstå att mannen som skrivit boken ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord” gärna talar om ”utanförskapet” istället för om klassklyftor, ojämlikhet och relativ fattigdom.

I detta perspektiv kan man också förstå varför de som vill skära ner välfärden hellre kallar socialförsäkringarna för ”bidrag”. Det handlar naturligtvis om att socialförsäkringarna, i vårt land liksom i jämförbara välfärdsstater, har en högre grad av legitimitet hos gemene man än bidragssystemen. Vill man skära ner på socialförsäkringarna blir därför en del av strategin att döpa om dem till bidrag.

När man hör begreppet ”försäkringsmässighet” användas av högerpolitiker handlar det dessutom nästan alltid om att skärpa reglerna och se till att färre försäkrade kan ta del av försäkringen. Sällan uppmärksammas att allt fler har en allt mindre del av inkomsten försäkrad pga låga inkomsttak eller att de försäkrade faktiskt själva är med och finansierar socialförsäkringen genom att avstå löneutrymme till olika tydligt destinerade sociala avgifter.

Lyckas lobbyisterna få de nya begrepp man skapat eller de gamla man laddat om att användas av meningsmotståndare är detta naturligtvis en stor framgång. Men ännu bättre är det om man kan påverkar samhällsdebatten så att ens meningsmotståndare själva myntar slagord eller ”oneliners” som gör det svårare att ifrågasätta den värdegrund och de intressen som lobbyisten försvarar.

Ett sådant exempel är när socialdemokrater upprepar uttrycket ”den som kan arbeta ska arbeta”. Förmodligen gör man det för att undvika att högern ska kunna stämpla s-partiet som ett ”bidragsparti”, som nedprioriterar tanken på hög arbetsmoral och att “göra rätt för sig”. Men tänker man lite djupare på innebörden i uttrycket inser man snabbt problemen i relation till den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Grundtanken i den välfärdsmodell som socialdemokratin skapat är ju att vi inte alltid ska eller bör arbeta när vi kan det. Det innebär naturligtvis inte att socialdemokratin står för låg arbetsmoral. Men ibland ska vi utbilda oss, ibland ska vi vara hemma med våra barn, ibland ska vi rehabiliteras eller återhämta oss i hemmet för att återfå arbetsförmåga, ibland ska vi ha semester och ibland ska vi vara pensionärer och “njuta vårt otium”. Detta ska vi göra inte bara för att det är bra för oss som individer, utan också för att det är bra för hela samhället.

Det är ingen tillfällighet att kravet på åtta timmars arbetsdag var ett av de första och viktigaste kraven som arbetarrörelsen reste vid bildandet. Den socialdemokratiska välfärdsstaten och fackföreningsrörelsen har historiskt frigjort löntagarna från tvånget att från vaggan till graven ständigt arbeta för att överleva. Ja, den tanken har dessutom skapat en samhällsmodell som kännetecknas av såväl samhällsekonomisk effektivitet, konkurrenskraft som hög grad av jämlikhet och jämställdhet.

Till sist. Makt påverkar våra umgängesformer, både i och utanför arbetet. Makt byggs i relationer. Klass- och könsmakt märks i ögonkast, stresshormoner och förslitningsskador. Men makt utövas också med hjälp av ord. Vi färgsätter världen med våra ord. Med vårt språk kan vi förtrycka, förklara, befria och förändra. Det handlar i grunden om hegemoni och kampen om det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Just nu är det svårt att förneka att högerkrafterna har ett ovanligt stort övertag i den kampen. Ska vi som vill se en ökad jämlikhet lyckas flytta fram positionerna är det nog viktigt att inse innebörden i det uttryck Franz Kafka en gång myntade: “Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen“.