Jag har idag begått ännu en kortkrönika i mitt gamla husorgan (läs i Norrländska Socialdemokraten, NSD). Denna gång under rubriken ”Förhandlingsmaskin eller folkrörelse?” Här nedanför kan du läsa texten, som jag kompletterat med relevanta länkar för den som vill fördjupa sig i enskilda delar:
”Den som väljs till ny s-ledare i november kommer att möta utmaningar som hen inte kan lösa ensam. Ska den långsiktigt nedåtgående trenden, både när det gäller väljarstöd och medlemsantal, vändas krävs en förmåga att utmana rådande maktstrukturer och dominerande tankemönster. Det saknas sannerligen inte samhällsproblem att ta tag i.
Välfärdsstaten har sedan 1990-talet varit utsatt för medvetna nyliberala precisionsbombningar. Socialförsäkringarna har rustats ner i samma takt som skattekvoten har sänkts. Marknadstänkandet sliter isär samhället och förbrukar våra ändliga naturresurser. Den sociala, ekonomiska och geografiska ojämlikheten har ökat (läs mer i LOs jämlikhetsutredning). Kapitalstarka särintressen har tagit allt större plats i samhällsdebatten och i politiken (läs Katalys rapport “Svängdörrarnas förlovade land”).
Precis som jämlikhetsutredaren Per Molander (se SOU 2020:46) beskrev i en DN-artikel i förra veckan har svensk borgerlighet i skrämmande takt och omfattning utvecklats i extrem och anti-intellektuell riktning (läs Molanders DN-artikel). S-ledningen har allt för ofta blivit gisslantagen av en borgerlig hegemoni, som pendlar mellan marknadsfundamentalism och högernationalism. Mellan dessa extrema poler finns dessutom en destruktiv dynamik.
Den som tror att Centerpartiets skattesänkar- och privatiseringsiver är ett hållbart alternativ till Sverigedemokraternas högerextrema nationalism häller bensin på ett brinnande hus. I land efter land har högernationalismen exploaterat det systemmissnöje som följer i spåren av den otrygghet som nyliberalismen lämnar efter sig. Vi kan se detta mönster även i vårt land (läs Lisa Pellings och Johanna Lindells ”Det svenska missnöjet”).
Visst behövs den parlamentariska makten för att förändra. Men en socialdemokrati som upphör att vara en folkligt förankrad jämlikhetsrörelse gör sig själv politiskt ointressant och på sikt även maktlös. Detta är inget nytt. Så ser dilemmat ut också i många andra länder (läs Sheri Bermans och Maria Snegovajas analys).
För att ta sig ur detta politiska strypgrepp tror jag en ny s-ledning bättre måste lyssna på rörelsen. Framför allt handlar det om fackföreningsrörelsen, som är bärare av berättelserna om hur gemenskaper och människor trasas sönder av profithunger, arbetskraftsexploatering och diskriminering (läs LO-rapporten “Vi som inte jobbade hemma”). Där finns den konstruktiva vrede och reformvilja som kan bli motorn i en ny vänstervåg.
Socialdemokratin måste vara mer än en färglös förhandlingsmaskin. Visst är den teknokratiska förmågan viktig. Men än viktigare för ett arbetar- och folkrörelseparti är den politiska viljan. Den socialdemokratiska partiledning som tillträder i november måste återerövra förtroendet som solidaritetens och jämlikhetens främsta förespråkare.”
Ditt skrivande går i den riktningen som jag tänker och tycker att det inte är svårt att förstå. Varför verkar det vara som att SAP inte förstår
Socialdemokraterna är på väg vidare. Socialdemokratin står fast vid sina ideal. Det är viktigt att det så kallade greppet släpper och Socialdemokraterna tar nya tag. Det är jag övertygad om att vi är beredda att göra. Det finns nämligen egentligen inget alternativ.
Socialdemokratin håller som grundfundament i ett samhällsbygge idag och alla dagar. Vi socialdemokrater i Sverige har inte vikit ner oss i frågan om alla människors lika värde och rätt. Vi har inte släppt in SD:s ideal i vår värme helt i enlighet med våra ideal. I och med det har vi själva fått stå delvis ute i kylan i debatten. Det har bland annat talats om maktfullkomlighet. Det får en räkna med att det kommer olika tillmälen när en står upp för något som är gott, rätt och riktigt. För alla håller inte med. Det har historien visat i olika sammanhang. Det kan en inte heller räkna med att alla gör.
Jag är fortfarande stolt över att vara socialdemokrat. Det hade jag inte varit om Socialdemokraterna i Sverige, vilket är det landet där jag är medborgare, hade börjat dansa efter SD:s pipa. Som en hel del andra partier i Sveriges riksdag verkar vara beredda att göra. De verkar dock inte förstå konsekvenserna av sitt ställningstagande. Undrar om svenska folket förstår höjden och bredden och djupet av vad som står på spel, funderar jag på ibland. Hade domen varit så hård då periodvis på det styret som varit möjligt mellan 2014 till nu.
Frågan är, som jag ser det, är Sveriges befolkning beredda att tänka och agera mer solidaritet, jämställdhet, utjämnade klyftor, fördelning av resurser även om just “min” plånbok drabbas kortsiktigt eller är det jag, mig och mitt som mer och mer ska få råda i Sverige. Inklusive SD:s fruktansvärda hållning/värderingar som smygs in mellan raderna nästan obefintligt synliga periodvis men med oerhörd påverkan på vårt fortfarande, trots pandemi, relativt fria och jämlika samhälle. Jag tror att det är viktigt för varje person att fundera på, vilket samhälle vill jag vakna upp till framöver? Ska det finnas god välfärd för alla att ta del av. Ska kvinnor och män leva i lika stor frihet. Ja då behöver vi ha skatter som kommer in då vi har en skattefinansierad välfärd. Samt vi behöver ha en politik som vill stärka jämställdheten i Sverige inte försvaga den. Dessutom så står vi Socialdemokrater för Alla människors lika värde. Det gör inte SD enligt min uppfattning.
Vi ska inte gå tillbaka till de förutsättningar som vi hade under Reinfeldts och Borgs styre. Det kunde se bra ut med de extra småpengarna för den som hade små ekonomiska förutsättningar men politiken var förödande för det gemensamma. Vilka budgetunderskott vi fått se. Vi lever fortfarande, i mitt tycke, i dessa efterdyningar. Vi ska inte heller tillbaka till 1990-talets felbedömningar. Vi kan inte enkom skylla på att det var någon annan som gjorde det som inte var bra. Visst är det så att det är högern som har velat privata alternativ och vinster i välfärden i grunden. Men vi socialdemokrater har också ibland gjort vägval som inte varit ultimata. Nu har vi på nytt chansen att komma vidare vi socialdemokrater. Det är jag övertygad om att vi alla är intresserade av. Tillsammans ska vi staka ut vägen.
Jag tycker att det är mycket relevant att lyssna på rörelsen som finns inom partiet. Då är det också viktigt att komma ihåg att Socialdemokraterna är ett stort parti fortfarande. Vi får det vi får beroende på hur vi väljer. Det gäller i alla situationer i livet också inom politiken. Att inte välja är också ett val.
Politik är att vilja som Olof Palme så väl uttryckte det. Utifrån vad vi vill så väljer vi. Vi får åtminstone inte tvärtom vad vi väljer. Låt oss komma ihåg det, särskilt alla röstberättigade i Sverige. När vi inte tillåts välja eller ger oss möjlighet att välja är det någon annan som väljer åt oss. Därför ska vi inte heller välja tvärtom vad vi vill. Eller avstå att välja när möjligheten ges oss.
Då finns det en större risk att bilen, om den används som metafor, går åt ett håll som vi inte vill. Med oönskade utsläpp som följd, i en fart som vi inte har valt och kanske till och med, med risk för oanade olyckor och katastrofer. Vi får stå för vad vi väljer, tillsammans.
En saknar inte kon förrän båset är tomt. Stefan Löfven och medarbetare till honom har gjort så gott det går med de förutsättningar och omständigheter som varit. Alternativet hade varit förödande. Vi får liksom se helheten. Titta på vad hade alternativet varit. Nu har vi haft resurser till det som behövts under pandemin. Jag vill helst inte tänka på hur det hade valts för folket vid ett högerstyre vid årorna dessa år som gått från 2014 till nu. Dessutom om SD hade haft ett större inflytande. Inte heller vilka resurser som funnits till det gemensamma.
Det har varit rätt lag vid årorna på Harpsund. Det vore mycket skönt om vi kunde fortsätta ha det så även framöver. Vi behöver tro på socialdemokratin. Hur det går, det väljer vi tillsammans.