Nu ligger ”bollen” i karensfrågan hos ombuden på s-kongressen…

I veckan blev det en krönika i Socialdemokraternas medlemstidning, Aktuellt i Politiken (AiP). Här på LO-bloggen brukar jag ibland sprida vidare de texter jag skriver som ligger bakom en betalvägg. Ett av skälen till detta är att jag då till exempel kan länka till lämpliga källor och referenser. Så här skrev jag i AiP i tisdags:

“Är det något som är en klass- och könsmaktsmarkör i arbetslivet så är det den skadliga sjuknärvaron, dvs att vi jobbar fast vi av smittskydds- eller hälsoskäl inte borde. I LOs jämställdhetsbarometer från 2020 finns statistik som visar att strax innan pandemin bröt ut hade vi en relativt hög sjuknärvaro på arbetsplatserna, framförallt bland kvinnor. Sju av tio kvinnor i arbetar- och tjänstemannayrken uppgav att de någon gång under den senaste tolvmånadersperioden arbetat fast de inte borde.

Sjuknärvarons skadliga effekter handlar inte enbart om att motverka risken för smittspridning. Det finns även andra situationer när den försäkrade behöver vara frånvarande från arbetet, för att till exempel inte förvärra ett sjukdomstillstånd eller slå upp en skada igen och därmed riskera en långvarigare sjukskrivning. Orsakerna till sjuknärvaron handlar ofta om att man inte vill belasta redan tungt ansträngda kollegor. Men bland många kvinnor i arbetaryrken spelar även ekonomin roll. Fyra av tio som går sjuka till jobbet gör det för att de uppger att de inte har råd att stanna hemma.

Det finns också anledning att väga in andra aspekter och att lyssna till dem som studerat frågan närmare. Forskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet visar exempelvis på en rad negativa ekonomiska effekter av sjuknärvaron. Professor Gunnar Bergström säger bland annat (Tidningen Arbetsliv 18 okt., 2019): ”Generellt brukar uppskattningar av kostnader för sjuknärvaro visa att sjuknärvaron är dyrare för arbetsgivare än sjukfrånvaron.” Det finns alltså även starka, hittills i vårt land relativt lite uppmärksammade, företagsekonomiska skäl att ifrågasätta och motverka de mekanismer som ökar sjuknärvaron.

…och så kom pandemin…

Allt detta visste vi redan innan pandemin bröt ut i början av förra året. Covid-19 har knappast gett oss anledning att tänka i en annan riktning. Tvärtom. Det rådde också en bred enighet våren 2020 om att minska den skadliga sjuknärvaron och smittspridningen genom att införa en tillfällig karensersättning. Försäkringskassans senaste utvärdering visar att denna åtgärd varit effektiv för att begränsa spridningen av Covid-19.

Karensersättningen har helt klart varit till stor hjälp för dem som stått i frontlinjen i kampen mot viruset. Det handlar inte bara om anställda i vård- och omsorgssektorn utan även om kollektivtrafiken, taxibranschen, hotell- och restaurangnäringen, städbranschen, hemtransporter och handeln osv. Det är onekligen lätt att förstå Kommunals ordförande Tobias Baudin när han, i samband med att karensersättningen infördes, sade ”Jag hoppas att karensavdraget härmed aldrig mer ser dagens ljus”. Så blev det dock inte.

I samband med att regeringen nyligen presenterade höstbudgeten meddelade man att karensersättningen avskaffas och karensavdraget återinförs från och med 1 oktober. Samtidigt aviserades att regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning och att arbetsmarknadens parter redan idag har rätt att förhandla bort karensavdraget. Det senare handlar om att Arbetsdomstolen gjort bedömningen att det är möjligt för arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal komma överens om att ett karensavdrag inte ska göras.

En viktig rättvise- och jämlikhetsfråga

LOs ståndpunkt i frågan har hela tiden varit tydlig (se aktuellt remissyttrande). Karensavdraget bör avskaffas permanent för alla. Det är ett viktigt samhällsintresse att minska den skadliga sjuknärvaron och smittspridningen. Detta borde inte finansieras genom att utsatta löntagare tvingas avstå löneutrymme i en förhandling.

LO ser dessutom i likhet med landets ledande välfärdsforskare att det finns en risk för att det tas ytterligare ett steg i riktning mot en kontinentaleuropeisk och mer korporativ socialförsäkringsmodell, där försäkringsvillkoren skiljer sig åt för olika delar av arbetsmarknaden och olika löntagarkategorier. En fortsatt utveckling i denna riktning skulle av allt att döma skada legitimiteten för hela välfärdsstaten.

De nu aktuella avtalslösningarna riskerar att urgröpa grundläggande principer om riskgruppsutjämning i hela försäkringskollektivet, dvs centrala delar i vår socialförsäkringsmodell. När en allmän riskgruppsutjämning i hela försäkringskollektivet frångås och försäkringsskyddet blir beroende av olika gruppers förhandlingsstyrka är risken stor att de som behöver försäkringsskyddet mest får de sämsta villkoren. Det handlar om att dem med lägst förhandlingsstyrka och de högsta sjukdomsriskerna får störst svårigheter att förhandla fram goda villkor.

Detta riskerar att skapa ojämlikhet mellan exempelvis arbetare, tjänstemän och akademiker. Ju längre ner i organisationsstrukturen som förhandlingen sker ju mer splittrad kommer sannolikt försäkringsvillkoren mellan olika grupper på arbetsmarknaden att bli. En stor brist med den nu aktuella avtalslösningen är dessutom att den enbart rör sjuklönelagen och inte socialförsäkringsbalken och därför inte omfattar de arbetslösa och de med osäkra tidsbegränsade anställningar – dvs de som behöver det mest omfattas inte alls.

Regering och riksdag borde därför lägga undan förlegade tankar och partipolitisk prestige. Detta anser inte enbart LO-förbunden, nyligen ställde sig exempelvis fackförbundet Vision och Miljöpartiets kongress bakom kravet på att helt slopa karensavdraget.

Det är inte rimligt att vi som enda nordiska land ska ha en smittspridningsmekanism inbyggd mitt i vår sjukförsäkring. Att avskaffa karensen i sjukförsäkringen permanent för alla är en effektiv och tydlig rättvise- och jämlikhetsreform. Förhoppningsvis drar också ombuden på Socialdemokraternas kongress i november samma slutsats.”