(S) måste ändra sin syn på den ekonomiska politiken

Förra veckan läste jag delar av Socialdemokraternas motionsutlåtanden inför höstens s-kongress. Jag fastnade framför allt på avsnittet om ”Ordning och reda i ekonomin”, då det innehöll en del missuppfattningar av hur samhällsekonomin fungerar. Alltför många betraktar samhällsekonomin och statsbudgeten på samma sätt som en hushållsbudget, där ”ordning och reda i ekonomin” innebär att inkomsterna är större än utgifterna. Resonemang om hur ekonomin bör skötas blir dock bakvända när man använder denna tankeram även för samhällsekonomin. På samhällsnivå är det inte pengar som gör oss rikare, pengar är endast ett smörjmedel för att fördela resurser. Det som gör oss rika är hur mycket (och vad) vi producerar.¹

Grunden för all ekonomisk produktion är arbete. Därför är det inte ”ordning och reda i ekonomin” om staten, för att gå med budgetöverskott, väljer att låta människor gå arbetslösa framför att arbeta inom exempelvis äldreomsorgen. Statens överskott leder då till högre arbetslöshet och till att äldre i dag möter en sämre omsorg. Det gör oss fattigare, inte rikare. Om staten väljer att låta bli att investera i ökad elnätskapacitet och elproduktion, för att gå med budgetöverskott trots att arbetslösheten är hög, kommer vi inte vara rikare i framtiden. I framtiden kommer vi i stället ha sämre förmåga att producera eftersom mindre el finns tillgängligt.

Pratet om att ”skuldsätta nästa generation” är en missuppfattning av hur offentliga skulder fungerar. Det är inte så att vi genom att göra ett underskott använder produktionsresurser som nästa generation annars skulle ha använt. Tvärtom, om staten skuldsätter sig, för exempelvis ett infrastrukturprojekt, så skapas resurser som framtida generationer kan använda. Vi blir rikare nu genom att fler sysselsätts och de blir rikare sen med de investeringar vi gjort. Vilka som får del av räntebetalningarna för skulderna samt avkastningen på projekten är en fråga om fördelning inom en generation, inte en fråga om att denna generation lånar av nästa. Att låta arbetslösheten vara högre i dag och därmed minska produktionen av kapital, infrastruktur, m.m. som framtida generationer kan använda sig av med ursäkten att man inte vill ”skuldsätta nästa generation” leder till att nästa generation blir fattigare.

Statsskulden ska generellt inte amorteras. Den minskar i stället i takt med att ekonomin blir större. Att ”beta av” statsskulden i stället för att föra en politik för full sysselsättning kan få ödesdigra konsekvenser. När Covid-pandemin slog till var vår äldreomsorg dåligt förberedd på grund av otillräckliga resurser. Det fanns för få anställda och de som var anställda hade i alltför hög utsträckning otrygga anställningar. Detta har förmodligen lett till att fler äldre smittats och dött under pandemin, än vad som hade varit fallet om äldreomsorgen hade fått tillräckligt med resurser tidigare. I stället valde man att beta av statsskulden.

Den felaktiga synen på samhällsekonomin återfinns bland riksdagens partier till höger om Socialdemokraterna, men eftersom högerpartiernas intresse för arbetarvänlig politik är svalt blir problemet med enögt budgetfokus inte lika stort för dessa partier. Om Socialdemokraterna ska kunna möta framtidens utmaningar behövs en annorlunda syn på målet med den ekonomiska politiken. Målet bör vara att styra ekonomin mot fullt och effektivt kapacitetsutnyttjande – det ger verklig ordning och reda i samhällsekonomin. Den märkliga idén att minskad ekonomisk aktivitet i dag skulle göra oss rikare i morgon måste skrotas.

¹ En fullständig bild av rikedom inkluderar givetvis alla människors möjlighet till ledig tid och förkovran utöver lönearbetet.