Introduktionsjobb, beredskapsjobb, extratjänster, traineejobb, nystartsjobb, lönebidrag – listan på namn kan göras lång. Faktum är att subventionerade anställningar har varit en dominerande del av den svenska arbetsmarknadspolitiken under lång tid. Oavsett färg på regering har Sverige satsat betydande resurser för att arbetslösa ska få jobb genom omgjorda eller nyskapade anställningssubventioner. Satsningarna på mellan 18 och 26 miljarder kronor årligen – närmare en halv procent av BNP – gör att Sverige sticker ut i den internationella ligan med överlägset högst utgifter för denna typ av insatser.
Skillnaden reser frågor om våra och andra länders val för arbetsmarknadspolitiken. Är det bara vi som inser värdet av att kompensera arbetsgivare för förväntad eller faktisk nedsatt produktivitet på grund av funktionsnedsättningar, långvarig arbetslöshet eller avsaknad av arbetslivserfarenhet? Har andra länder inte begripit att det går att stimulera till en bredare inkludering på arbetsmarknaden genom att sortera om i kön till arbete? Har de helt enkelt inte lika höga ambitioner? Eller har övriga länder funnit belägg för att lönesubventioner inte är ett framgångsrikt recept för att bekämpa långtidsarbetslöshet?
På LO drar vi slutsatsen att det finns goda argument för Sveriges höga satsningar. Ett skäl är de positiva effekterna avseende övergång till osubventionerat arbete. Subventionerna riktas till grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden och särskilda svårigheter att få osubventionerade arbeten. Men samtidigt som lönesubventioner förbättrar etableringen på arbetsmarknaden för många människor, bidrar regelverket och tillämpningen till att en form av segmentering sker. Med segmentering menar jag att subventionerat anställda är överrepresenterade i lågkvalificerade yrken i vissa branscher och har sämre löner och villkor än övriga arbetstagare.
Den färska LO-rapporten ”Etablering eller segmentering – en analys av systemet med subventionerade anställningar” visar att subventionerade anställningar är mycket ovanliga i branscher med stor brist på arbetskraft. Några exempel är tillverkningsindustrin, bygg, pedagogik, sjukvård och omsorg. I stället är de vanligt förekommande inom vissa servicebranscher. Inom hotell- och restaurangbranschen har nästan en tiondel av arbetskraften någon form av subventionerad anställning. Inom SCB:s yrkeskategori nio (yrken med låga formella utbildningskrav) hade närmare en femtedel av landets anställda en lönesubvention under de senaste åren.
Medellönen för subventionerat anställda ligger runt 20 000 kronor per månad. Många får jobben med löner under kollektivavtalsnivå, trots att regelverket kräver kollektivavtalsenliga löner. Koncentrationen av subventioner till vissa låglönejobb ger skäl att misstänka att arbetsgivare överkompenseras och i vissa fall överutnyttjar stöden, samt att konkurrensen i flera branscher snedvrids.
Varför en sådan omfattande segmentering sker är en komplex fråga som sannolikt har flera förklaringar. Rapporten fokuserar på regeringens lågt satta lönetak på 20 000 kronor per månad. Det innebär att arbetsgivaren inte subventioneras för den del av lönen som överskrider taket. Med hjälp av en så kallad RD-analys (Regression discontinuity design) har jag utvärderat effekterna av regeringens höjning av lönetak för vissa anställningsstöd (från olika nivåer) och regeringens sänkning av lönetaket för nystartsjobb (från 22 000 kr). Dessa förändringar skedde den 1 november 2017. Som diagrammen nedan illustrerar finner jag att det finns ett statistiskt samband mellan lönetaket och lönenivåerna för subventionerat anställda (lönerna ökade efter att regeringen höjde taket för vissa anställningsstöd, medan lönerna minskade efter att regeringen sänkte taket för nystartsjobb). Det är något som inte har bevisats i en publicerad studie tidigare.
Källa: Arbetsförmedlingen och egna beräkningar.
En av slutsatserna som kan dras är att lönerna är onödigt låga. Huvudförslaget i rapporten är därför att det låga lönetaket ska höjas väsentligt. Det låga taket är ett allvarligt hinder för en bredare spridning av subventionerade jobb till fler bruncher och yrken där lönerna normalt ligger på högre nivåer. Koncentrationen av subventioner till de lägst avlönade näringsgrenarna skulle kunna avvärjas om en större del av arbetsmarknaden skulle öppnas upp för anställningar med subventioner.
Ett höjt lönetak är dock långt ifrån hela lösningen. Rapporten presenterar en rad konkreta åtgärdsförslag. Bland uppmaningarna till regeringen återfinns följande:
- Stärk Arbetsförmedlingens anvisningskapacitet och stoppa avvecklingen av extratjänster
De senaste årens nedskärningar inom Arbetsförmedlingen har lett till ett sämre stöd för arbetslösa. Antalet personer med lönebidrag och extratjänster har minskat kraftigt, trots att behoven av dessa insatser har ökat. Det är olyckligt, inte minst eftersom extratjänster riktas till arbetslösa med svagast anknytning till arbetsmarknaden. De får jobben inom välfärdsyrken där behoven är ny arbetskraft är stora. Extratjänster är dessutom den enda arbetsmarknadspolitiska insatsen med en jämn könsfördelning. Det är för de allra flesta bedömare uppenbart att Arbetsförmedlingen behöver få arbetsro och ökade resurser samt att avvecklingen av extratjänster behöver stoppas.
- Inför krav på arbetsmarknadspolitisk prövning även för nystartsjobb och förtydliga i regelverket så att löner och villkor blir kollektivavtalsenliga
Trots att Arbetsförmedlingens instruktion kräver att den arbetsmarknadspolitiska verksamheten inte ska snedvrida konkurrensen på arbetsmarknaden bygger nystartsjobb på en rättighetslagstiftning. Det innebär att myndigheten inte kan neka subventionen om vissa grundläggande krav uppfylls. Vi menar att det strider mot uppdraget i instruktionen. Dessutom är det djupt olyckligt att Centerpartiet drev igenom i januariavtalet att kollektivavtalsenliga villkor inte längre ska krävas för nystartsjobb. Regeländringen innebär att arbetsgivaren inte är skyldig att betala in viktiga försäkringar, såsom arbetsskadeförsäkring, och tjänstepension för den anställde. Det är oacceptabelt att statens resurser bidrar till löne- och villkorsdumpning.
- Uppdra till Arbetsförmedlingen att väga in fler aspekter inför beslut och ge myndigheten bättre förutsättningar att kontrollera och sanktionera fusk
Oförklarligt stora andelar tillfälligt anställda och deltidsanställa och många subventionerade anställningar som inte leder vidare till fasta anställningar kan vara tecken på att verksamheten är mindre produktiv än normalt och att en lönesubvention är omotiverad. Arbetsförmedlingen bör i bedömningen av lämpligheten i en lönesubvention väga in fler aspekter av anställningsförhållanden än hur lönerna förhåller sig till nivåerna i kollektivavtalen. Rapporten uppmärksammar därtill att det finns stora brister i Arbetsförmedlingens kontrollarbete. Myndigheten behöver ges bättre förutsättningar att systematiskt kontrollera arbetsgivare som anställer med stöd, men också möjligheter att utkräva sanktioner när fusk väl uppdagas.
Sverige har valt en annan väg än jämförbara länder, med kraftfulla subventioner och en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är helt rätt. Men systemet med subventionerade anställningar behöver göras om i grunden om vi ska lyckas pressa ned den höga långtidsarbetslösheten och komma närmare målet om full sysselsättning. Genom våra förslag skulle träffsäkerheten i de subventionerade jobben öka och en bättre utväxling av de resurser som satsas på denna typ av åtgärder säkerställas. Därmed skulle systemet kring subventionerade jobb leverera mer av etablering och mindre av segmentering på arbetsmarknaden.
Ett exempel på misslyckande satsningar måste vara Samhall. En satsning som skulle ge anställning för personer som var långt från arbetsmarknaden.
Det har istället lett till en orättvis konkurrens med den privata arbetsgivaren och den privata företagsverksamheten.