Idag blev det ytterligare en kortkrönika i Norrländska Socialdemokraten. Så här föll orden denna gång:
Ibland brukar jag säga att ”blandekonomi” enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv är att vinsterna ska privatiseras och förlusterna socialiseras. Denna snäva gruppegoism blir tydlig när vi tar del av de senaste årens pandemistatistik.
Under pandemiåret 2020 krävde och fick näringslivet statliga stödpaket i 200-miljarderkronorsklassen till företagen. Staten tog bland annat över företagens sjuklönekostnader, sänkte vissa arbetsgivaravgifter, betalade för korttidsarbete och delade ut omsättningsstöd. De tuffaste smällarna under pandemin togs dock inte av företagsledarna, utan av medlemmarna i LO-förbunden.
Drygt 9 av 10 av LO-förbundens medlemmar kan inte arbeta hemifrån. Det handlar om anställda i vården och omsorgen men också om lastbils- och bussförare, butikspersonal, städare, förskollärare, lager- och terminalpersonal, installations-och servicetekniker, hemservicepersonal, underhållsmekaniker, fastighetsskötare, snickare och murare. Detta är bara några exempel på de arbetare som drabbats allra hårdast av covidsmitta och dödsfall. Hade de inte gått till jobbet under pandemin hade landet stannat upp.
Nu efter pandemin kräver Svenskt Näringslivs direktörer att löntagarna ska hålla igen så att inflationen inte ökar. Då kan man tycka att de själva borde föregå med gott exempel. Så är dock inte fallet. Under 2021 kunde exempelvis Volvos vd Martin Lundstedt jubla över 21 miljoner i rörlig ersättning. Alltså samma år som Volvo tog emot miljardbelopp i statligt stöd. Enligt en uträkning som Aftonbladet gjort tjänar Lundstedt 87 gånger mer än en vanlig anställd i bolaget. En inkomstklyfta som ökat kraftigt de senaste decennierna. Detta är dessutom bara ett av många exempel.
Sådan är kapitalismen. Det är därför den måste tyglas. För detta krävs en tydlig och genomtänkt politisk strategi. Svenskt näringslivs direktörer måste skattevägen tvingas att finansiera en mer jämlikhetsinriktad välfärdspolitik. Men varje gång sådana förslag kommer så kommer högern och direktörerna naturligtvis att skrika högt.
I det läget måste socialdemokratin bättre än hittills stå på sig. Det är inte direktörerna som bildat partiet. De löntagare som stått i frontlinjen i kampen mot Covid-19 behöver och förtjänar en tydligare politisk röst. Och glöm inte att ett parti som längtar efter uppgörelser innan det presenterat sin egen politik får uppgörelser som bygger på andra partiers politik. För övrig bör Socialdemokraterna göra slopandet av karensavdraget till en valfråga. Vi kan börja där.
helt rätt Kjell
Här är du helt rätt ute Kjell och ja (S) måste börja föra en fördelningspolitik som gagnar löneslavar som landet i helhet om dom vill vinna tillbaka arbetarröster i höst.
Bara att hålla med…
Ja det är bara att hålla med. Vi har sett detta vid ett antal tillfällen . De grundläggande problemet ligger fortsatt kvar när man ser sig själv som en del
utanför samhället.
Håller med fullständigt. Lite sent för toa besök när man redan har det i byxorna bara.
Mvh J.
Så bra Kjell Rautio!
Mycket bra skrivet men jag undrar över varför dagens socialdemokrati är så undfallande och ängsligt över vad näringslivet tycker och tänker? Det krävs att man rycker åt sig initiativet och inte låter dessa direktörer sätta agendan.
Hej
Att slopa karensavdraget borde vara självklart. Att direktörslönerna ska vara 87 gånger högre än arbetaren borde inte vara rätt. Men det är så kapitalismen är och det verkar vara så att vi har regeringar som stöder detta tänkande.
Det börjar med ordet och det ordbruk som skapades på -90 talet och lever kvar och frodas gör att det svenska folket har blivit förförda och är nu övertygade att det är rätt och riktigt. Det måste finnas några ordsmeder som förstår hur det gick till och kan rätta till detta problem. Arbetarnas ordbruk och ordförråd måste komma tillbaka. De försäkringar som sattes ibruk var och är inget bidrag!
Det är den största lögnen men jag tror inte att det är den enda
Orden som förändrade Sverige vilka är dom .
Vilka är orden som blev borttagna
Det är dom två viktigaste frågorna att besvara i mitt tycke
Mvh
Hej!
***”Direktörer måste skattevägen tvingas att finansiera en mer jämlikhetsinriktad välfärdspolitik. Eftersom att en ”blandekonomi” enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv så ska vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras.
Direktörer måste därför skattevägen tvingas att finansiera en mer jämlikhetsinriktad välfärdspolitik. Men varje gång sådana förslag kommer så kommer högern och direktörerna naturligtvis att skrika högt.”***
Där alltså Svenskt Näringsliv&dess uppdragsgivares fordringar på dessa monopolistiska-Direktörer oxå förklarar deras egna motivation & inställning till sina egna löner !
Tack, som vanligt välskrivet kort och koncist. Missar aldrig det du skriver. Brukar läsa högt för min man
Borde gälla även statens egna direktörer som får villkor som är mer guldkantade än vad någon annan kan få! Börja städa i statens bolag och dess GD.r också inte bara vd.r i näringslivet, för dessa går under radarn alltför ofta.
Var finns den (parallella) debatten. För det är ju “våra” politiker som sätter lönen. Eller?
Lite mer siffror kommer här. Har lånat Andreas Cervenkas debattartikel från Aftonbladet Måndag 6 Juni 2022. Gå dit och läs hela inlägget.
Frågan är förstås hur länge svenska industriarbetare och tjänstemän är beredda att ligga lågt och se sina lönekuvert bli tunnare, samtidigt som miljonrullningen till företagens ledningar fortsätter.
På det hela taget har industrifackens lönekrav varit ganska återhållsamma under lång tid. Det har varit en lyckad strategi, de så kallade reala löneökningarna, alltså när inflationen dragits av, har varit bra. Fram tills nu. Med prisökningar på över 6 procent ser stora grupper ut att för första gången på decennier få sjunkande inkomster.
Både Riksbanken och arbetsgivarorganisationerna utgår från att löntagarna offrar sig för landets bästa, för att inte riskera en löne- och inflationsspiral som alla förlorar på. I Tyskland är tongångarna annorlunda. Där har minimilönerna precis höjts med 20 procent. Och mäktiga industrifacket IG Metall begär löneökningar på 8,2 procent.
Sedan slutet av 90-talet har cheferna för tre största statliga jättarna tjänat mer och mer i takt med att de blivit ”marknadsanpassade”.
I Posten har vd-lönen gått från 2,2 till 13,2 miljoner, i Vattenfall från 2,6 till 21 och i Telia från 5 till 26 miljoner. Resultatet: Vattenfall har slarvat bort 170 miljarder på dåliga affärer, Posten visat usla siffror och Telias aktie har lyckats med konststycket att halveras på 22 år.
Förebilden är förstås näringslivet. Där slår vd-lönerna ständigt nya rekord, ifjol tjänade de 25 bäst betalda börsbolagscheferna i snitt 48 miljoner, 15 procent mer än 2020, samtidigt som löneökningarna i industrin stannade på 2,2 procent. Lönegapet mellan ledningskorridor och personalmatsal växer för varje år.
Att göra den kopplingen utlöser inte sällan ögonrullningar i näringslivet. Inte kan man ställa kostnaden för utbytbara lönehjon mot vad man får betala för att anlita toppchefer av internationell klass! Fackförbunden i Sverige har också valt att inte göra någon större sak av att direktörslönerna hela tiden drar ifrån.