Trots hårda tider med pandemi, energikris och hög inflation så har vinster och lönsamhet i näringslivet som helhet ökat till rekordhöga nivåer. Senast vinstandelen (den del av förädlingsvärdet som går till kapitalägarna) var lika hög var 1995. Spegelbilden av en hög vinstandel är att löneandelen (den resterande delen som går till löntagarna) är ovanligt låg. Medlingsinstitutet visar dessutom att vinstandelen har stigit snabbare i Sverige än i våra viktigaste europeiska konkurrentländer. Även kapitalavkastningen i näringslivet har ökat under senare år, och skillnaden mot den riskfria räntan är ovanligt stor.
Historiskt brukar vinsterna sjunka tillbaka under en lågkonjunktur eller ekonomisk kris. Men vinstandelen föll inte tillbaka enligt förväntat konjunkturmönster under pandemin Det beror bland annat på omfattande statliga stöd till företagen, och att framför allt industrin gynnats av att den svenska kronan försvagats. Samtidigt stod löntagarna, och i synnerhet arbetarna, tillbaka när löneavtalen prolongerades från våren till hösten 2020. Prolongeringen resulterade i cirka 1 procentenhets lägre löneökning för arbetarna jämfört med förväntad löneökningstakt (se LO-ekonomernas Ekonomiska utsikter).
Konjunkturinstitutet bedömer förvisso att vinstandelen faller tillbaka något nästa år, men att den ändå kommer att ligga över sitt historiska genomsnitt flera år framöver. Och ja, bakom varje genomsnitt finns naturligtvis skillnader mellan olika branscher.
Till en given vinstandel kan lönerna i näringslivet på lång sikt öka med summan av produktiviteten och förädlingsvärdepriset. Det betyder samtidigt att en höjning av löneandelen, och därmed en sänkning av vinstandelen, kräver att lönerna ökar mer än så.
En hög vinstandel ger ett ökat utrymme för löneökningar utan att det driver på inflationen, givet att företagen väljer att minska vinsterna snarare än att höja priserna för att hantera lönekostnadsökningen. Att företagen ska ta ansvar för inflationsbekämpningen på detta sätt tycks dock vara långt ifrån självklart. Under det senaste året har stigande kostnader – inte minst för energi, drivmedel och livsmedel – gått hand i hand med ökade vinster i näringslivet som helhet, vilket betyder att företagen har rullat över kostnadsökningarna, och möjligen mer därtill, på konsumenterna och bidragit till ökad inflation.
En tydlig indikation på att företagen har höjt priserna mer än ”nödvändigt” är att näringslivets så kallade förädlingsvärdedeflator (skillnaden mellan företagens försäljningspris och deras insatspris) har ökat mycket snabbt under 2021 och 2022. Även här talar vi om rekordnivåer. Detta skapar ett ökat utrymme för ökade löner och/eller ökade vinster.
Inför kommande avtalsrörelse har många uttryckt en oro för en pris-lönespiral med eko från 1970-talet. Ofta framförs att löntagarna måste ta ansvar och inte driva på inflationen med alltför höga löneökningar. LOs lönekrav måste dock betraktas som balanserat med högre löneökningar än tidigare men som inte hotar att spä på det inhemska inflationstrycket.
I tider av hög inflation och höga vinster borde vi kanske i stället diskutera företagens ansvar. Riksbanken tangerade detta då de påpekade att hög inflation kan ändra företagens prissättningsbeteende, då vissa företag ”passar på” att höja sina priser eftersom en prishöjning inte sticker ut på samma sätt som när inflationen är låg. Det betyder att vissa priser höjs utan någon direkt koppling till högre kostnader eller hög efterfrågan. Ett tecken på detta, menar Riksbanken, är att många företag har höjt lönsamheten till höga nivåer, trots snabbt stigande kostnader, genom att föra över kostnadsökningarna på konsumenterna. Enligt Riksbanken kan ett sådant beteende förlänga perioden med hög inflation.
Kanske borde vi diskutera riskerna med en pris-vinstspiral snarare än en pris-lönespiral?
