Just nu kastas väldigt mycket av den svenska grundtryggheten över ända. Prisökningarna skapar kostnadschocker för hårt arbetande familjer i hela landet. Regeringens kompensation är för liten och för sen.
Det finns ett uttryck ”drabbar ingen fattig” – det stämmer ju inte i det här fallet. De fattiga drabbas hårdast. Men det som är unikt med den här krisen är att den drabbar väldigt många som haft det helt ok men nu blir fattiga. Sparpengar som var tänkta till pensionen eller till en guldkant på tillvaron försvinner till elräkningen. Allt större del av lönen försvinner till Icahandlaren och banken.
En av mina absoluta favoritscener genom film- och tv-historien är från serien ”West Wing”, den handlar om en familjefar som besöker universitet med sin dotter. Han är orolig för att kunna betala avgiften. Han säger ungefär: Det ska vara tufft att få sina barn genom college, jag gillar att det är tufft, men jag önskar att det skulle vara lite lättare. Bara lite lättare, det skulle göra hela skillnaden.
Vi är i den situationen i Sverige idag. Vi fattar att den geopolitiska situationen gör livet tuffare. Och vi ska ta vår del av bördan. Ukrainas befolkning gör så mycket mer än så. Men det borde gå att göra mer för att vanligt folks vardag bara skulle bli lite lättare.
Regeringen sparar faktiskt pengar just nu. I den största kostnadskrisen på över 20 år sitter regeringen på händerna och betalar av på statsskulden istället för att agera för att sätta fart på ekonomin och minska kostnaderna. Det går att göra utan att öka inflationen. Det har LO-ekonomerna visat i sina ekonomiska utsikter för 2023.
Vad kan vi göra då? Som organisation och som medborgare? LO-distriktet i Västsverige har startat en kampanj för att skriva till sina riksdagsledamöter om LOs krav att höja barnbidraget. LO har tagit fram ett helt krisvinterprogram. Räcker det?
Det känns som vi borde kunna göra mer för att kräva att regeringen agerar. Personligen hade jag velat se folksamlingar i varje stad och ett gigantiskt fackeltåg genom Stockholm för att kräva att regeringen agerar för att man ska kunna leva på sin lön. Men jag är ingen aktivist. Frågan är om de finns kvar i arbetarrörelsen. De allt glesare tågen på första maj är ett annat tecken på det. Vi har mängder av experter på kampanj och digitala medier, vi mäter och vet vad människor tänker och tycker. Men vi har få som organiserar människor och eldar rörelsen, vi följer opinionen snarare än bildar egen opinion. På förbundskontor och avdelningar är ombudsmännen så upptagna med dagens åtaganden, i allt mer centraliserade och slimmade organisationer, att energin för att förändra samhället verkar saknas. De som skaver och bökar försvinner, de som brinner falnar.
Ni får gärna visa att jag har fel. Mitt problem är att jag inte själv har någon väg ur det här att erbjuda. Det är frustrerande.
Så hur hamnade vi här? Och hur kan vi hitta en väg ur det?
Du har helt rätt. Det drabbar de fattiga och det finns allt fler av dom. Denna regering har ingen sympati för fattiga de tar hand om de som tjänar mer än 50000kr per månad.
Sverige har blivit mutat genom jobbskatteavdragen så nu finns inte någon gemensamhet kvar. Solidariskt tänkande har blivit omodernt
Det blir inga fackeltåg
Ett sammanträffande som jag blir träffad av. Ofta måste den som sätter bollen i rullning även fullfölja ända in i målburen och känna nätet rassla.
Tyvärr är den revolutionen borta. I övrigt kan jag bara instämma i denna tanke ovan.
Ni hade chansen. Det fanns t.o.m. en avdelning på LO för att engagera medlemmar i LOs politik. Men dom som drev den, Ingemar Lindberg och Olle Sahlström, fick sparken, de var för obekväma, och medlemmarna hade för obekväma synpunkter.
Kanske sparka några försäkringsbolagstjänstemän istället, och rekrytera några som är utåtriktade och kända för att kunna engagera och entusiasmera? Fast i grunden handlar det förstås om att kunna lita på medlemmarna och släppa på den totala kontrollen. Den har ni ju i alla fall inte. Ju mer ni försöker ha den, desto mer slipper den iväg till det globala finanskapitalet.
Ett förslag: Nästa gång det blir lite konflikt – som det t.ex. är nu på SL i Stockholm – kan ni ställa organisationen till de aktivas förfogande. Alla stora mobiliseringar har börjat lokalt. Så var det när arbetarrörelsen började, så var det i 1960-talets Italien skrev Sydney Tarrow i sin klassiker Power in movement. De stora organisationerna förnyades i den mån de kunde svara upp till de lokala mobiliseringarnas behov.
Instämmer. Den socialdemokratiska ledningen i LO har alltid noga hållit qrbetarrörelsen i strama tyglar och hållit den tam och foglig, eftersom LO-ledningen haft en nära relation till sina paritkamrater i landets ledning (regeringen) eller på arbetsgivarsidan (många statliga företag). Det blev en etablerad vana under partiets långvariga regeringsperiod att tillhöra eller ha goda kontakter med “överheten”. Det fanns ingen erfarenhet av verklig facklig kamp före den stora spontana gruvarbetarstrejken som gav oerhört många och viktiga erfarenheter. Dessutom var arbetsgivaren i det här fallet just ett statligt bolag med en socialdemokratisk vd, som retade upp de anställda med sina diktatoriska ledningsmetoder. Arbetarna fick nog helt
enkelt och reste sig spontant i protest. Deras uppror gjorde ett starkt intryck och kändes uppmuntrande med sin friska vägran att låta sig hunsas med.
Jag vill betona mycket noga att jag inte “skyller” på någon! Det är väldigt enkelt att styra med administrativa metoder, det går lättast och kräver minst; många faller för enkelheten i det i den allmänna stressen. Men det hämmar sig i längden, entusiasmen försvinner, alltmer läggs på stackars överarbetade funktionärer som hinner med allt mindre av de borde. Till slut försvinner också deras förmåga att mobilisera organisationen, som Staffan säger här ovan.
Jag tror det är ett universellt fenomen som samhället har gått igenom många gånger. Det kan bara vändas genom revolutioner nedifrån. En revolution varje generation behövs, som Thomas Jefferson uttryckte det. Smarta organisationer kan svara upp till sådana och stärkas på kuppen. De som inte klarar detta vittrar sönder.