15 februari presenterades Utrikesdeklarationen, inriktningen för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under det kommande året. Det lät delvis bra. Men. Det finns en massa ”men”.
Låt mig börja med det positiva! Deklarationen innehåller ett skarpt uttalande angående Iran, vilket är bra. Att dessutom knyta samman bistånds- och handelspolitiken som regeringen gör kan ge oss i facket förutsättningar att stärka vår ingång. Facken är både en del av civilsamhället OCH en part på arbetsmarknaden med naturlig koppling mot handel och näringsliv. En part som tillsammans med företag driver ekonomisk utveckling på olika nivåer och är en kraft för utveckling.
Regeringen vill punktmarkera kvinnors och flickors rättigheter och bistå med traumainsatser. Det är utmärkt! Men. Den feministiska utrikespolitiken skrotas, för som utrikesminister Billström uttrycker det vill man ”skippa etiketter”. Feminism handlar emellertid om så mycket mer; att på varje givet politikområde motarbeta de strukturer som möjliggör våld mot kvinnor och flickor. Sveriges feministiska utrikespolitik har uppfattats som så vettig att flera andra länder har följt efter för att jobba på samma sätt. Precis så det ska vara när man inspirerar och sätter bollar i rullning. Vad händer i en allt mindre demokratisk värld när ett land som Sverige nu inte tydligt står för lika rättigheter mellan män och kvinnor?
Regeringen säger sig vilja vara aktiv i arbetet för demokrati och upprätthållandet av rättsstatliga principer. Bland annat genom att Sverige fortsätter stödja Ukraina, och som ordförandeland i EU fortsätta sätta press på Ryssland och Belarus. Det är mycket bra. Men. Kampen för demokrati avgörs inte bara i närområdet. På endast ett decennium har läget kraftigt försämras och idag lever hela 70 procent(!) av världens befolkning i diktaturer. I 77 procent(!) av världens länder nekas arbetare sin grundläggande rätt att bilda och gå med i en fackförening. Och ja, det smittar. Vi måste jobba aktivt för att stärka demokratihjältar överallt för att motverka att ringarna på vattnet sprider sig till oss. Att i det läget ge bilden av svenskt bistånd som ineffektivt är direkt farligt.
Från regeringen har vi hört att man anser civilsamhället vara viktigt för biståndsverksamheten. Men. Kraftiga nedskärningar i Sidas anslag begränsar civilsamhällets möjlighet att genomföra aktiva bistånds- och demokratiinsatser i omvärlden. Att minska anslagen till det som för med sig den nytta regeringen efterlyser, är inget annat än bakvänt. Eller så handlar det om att med berått mod och enligt konservativ samhällssyn låta staten göra minsta möjligt och i stället lita på privat välgörenhet, med mindre effektivitet och transparens som högst trolig följd.
Regeringen säger att man vill att biståndet ska bli mer effektivt och transparent. Men. Med en minskad budget från 155 till 20 miljoner (jo, du läste rätt) för 2023, tvingas Sida avsluta stödet till civilsamhällets information och kommunikation. Då blir det bli minst sagt knepigt att hitta resurser för utvärdering och att informera om läget. Tillkommer en halvering av anslag avsett för forskningssamarbete. Oavsett regeringens avsikt med detta drag, kommer svenskt bistånd osynliggöras för väljarna. Då kunskapen minskar blir det lättare att krympa och/eller smalna av biståndet än mer framöver.
Bistånd handlar om mycket mer än bara pengar ut och plåster på såren. När Sverige har avsatt en hundradel av vår inkomst, det så kallade enprocentmålet, har det omvandlats till mat för dagen för den som annars gått hungrig, men också till investeringar och framtidstro. Genom svenskt fackligt bistånd får människor över hela världen information om sina grundläggande rättigheter, verktyg att påverka arbetsvillkor och samhällsutveckling, en lön att leva på och möjlighet att låta barnen vara barn och gå i skola för en bättre framtid. LO, TCO och Saco har sedan tidigare uttryckt sig redo att konstruktivt delta i arbetet att utveckla en reformagenda för det svenska biståndet. Men. Då krävs också att regeringen är redo att lyssna.
Den nya regeringen har inte rosat marknaden med sin politik när det gäller mänskliga rättigheter eller fattigdomsbekämpning
Det luktar illa. Vi tillhör de absolut rika i världen. Vi har ett ansvar