Önskedrömmar om att tidigare överskott ska rädda skolan och vården

Har du också hört regeringsföreträdare motivera sitt nej till att hjälpa vård och skola genom att säga att kommuner och regioner har överskott och reserver från tidigare år att ta av? Ska vi se hur det är med det egentligen?

Tydligast har utbildningsdepartementet varit. När det blåste om skolbudgeten i Stockholm sade skolminister Lotta Edholm att hon tyckte att staden skulle ta av sina gigantiska överskott från tidigare år.

Problemet är att det inte fungerar så. Ja, och att alla som någorlunda seriöst hållit på med kommunpolitik känner till det. En kommun får inte använda överskott från förr till att finansiera driftskostnader i år eller kommande år. På byråkratsvenska uttrycks det som att ”Regleringen av balanskravet innebär en inlåsningseffekt, eftersom underskott som huvudregel alltid måste återställas, medan överskott inte kan användas för annat än att förstärka det egna kapitalet.”

Att förstärka det egna kapitalet innebär sådant som att minska lån eller bygga hus. Bra grejer, men man får alltså inte använda tidigare års överskott till löner i vård och omsorg. Självklart känner skolministern till detta. Inte bara för att citatet nyss finns i en proposition som passerat regeringens bord i år utan också för att hon varit heltidsarvoderad kommunpolitiker och borgarråd i 22 (!) år.

Det gick inte många dagar innan utbildningsdepartementet kände sig nödgat att förtydliga det där. I en ovanlig PM med den smått desperata titeln Regeringen har gjort stora budgetsatsningar på skolan 2023 stod det nu i stället att ”De kommuner och regioner som har en resultatutjämningsreserv har möjlighet att använda den, under vissa förutsättningar, för att undvika kortsiktiga och kraftiga nedskärningar i verksamheten om det finns risk att kommunallagens krav på en ekonomi i balans inte kan nås”. Det sista stämmer i alla fall. Kommuner som har en så kallad resultatutjämningsreserv (RUR) kan använda den.

Men hjälper det?

Civilminister Erik Slottner hoppas och har sagt att 203 av 290 kommuner har reserver i ladorna, att det sammanlagt finns det 40 miljarder kronor i resultatutjämningsreserver. Han kallar dem ”en säkerhetsventil som kan användas för att finansiera tillfälliga underskott”.

Jag och min kollega Peter Gerlach, LO-ekonom, sammanställde läget vad gäller resultat-utjämningsreserver i landets kommuner och regioner. Att tro att RUR ska rädda välfärden bygger på flera missförstånd.

För det första är RUR inte en sorts bank som kommunsektorn i stort kan använda utan det är en individuell reserv för varje kommun. Beloppen varierar stort. Stockholm har till exempel inga pengar alls i sin medan Göteborg har 6,5 miljarder. Diagrammet nedan visar RUR räknat i kronor per invånare för landets kommuner.

95 kommuner har mindre än 1000 kronor per invånare reserverat. Hela 77 kommuner saknar helt reserv att använda. 10 kommuner har mer än 10 000 kronor per invånare.

Samma sak gäller i regionerna. Där finns sammanlagt ca 16 miljarder i totala resultatutjämnings-reserver, men nästan halva summan hör till Region Stockholm. En tredjedel av regionerna har inga sådana reserver alls.

De pengar som finns i resultatutjämningsreserver är alltså mycket ojämnt fördelade över landet.

För det andra är räcker inte pengarna. Vi har lagt ut SKR:s prognos för kommunsektorns underskott nästa år jämt per invånare över landet. Det visar sig då att även om alla kommuner skulle nyttja sina uppbyggda resultatutjämningsreserver så är det över 100 kommuner som ändå skulle gå med förlust och därmed behöva skära i välfärden. Totalt saknar dessa kommuner över 4 miljarder enligt prognosen.

Ännu värre är läget i regionerna. Där kommer det att fattas över 26 miljarder i de 19 av 21 kommuner som trots resultatutjämningsreserver skulle gå med förlust.

Observera att kalkylerna här förutsätter att de kommuner och regioner som har pengar i sina resultatutjämningsreserver faktiskt får använda dem.

För det tredje är RUR omgärdat av regler och restriktioner som inte bara gör den svår att använda utan faktiskt förhindrar välfärden att får del av pengarna. RUR är nämligen konstruerat för att jämna ut inkomster, men tar ingen hänsyn till kostnader. Enkelt uttryckt kan en kommun använda RUR för att täcka underskott som beror på att skatteintäkterna minskar, men inte till att kostnaderna ökar snabbare än intäkterna ett år då intäkterna ökar normalt. Det här innebär paradoxalt nog att det just nu ser ut som att kommunerna inte kommer att få använda RUR för att täcka underskott under 2024. Då spelar det alltså ingen roll hur mycket pengar som lagts undan där.

Det här är också skälet till att vissa kommuner, trots överskott, valt att inte använda RUR. Det är också skälet till att regeringen, baserat på en utredning från förra mandatperioden, just lagt en proposition som ska göra det lättare för kommuner att reservera pengar för framtida behov. Det kommer dock ta flera år innan nya regler kan börja gälla, så det hjälper inte nu. Kanske är det därför läge att faktiskt luckra upp dagens regler så att de pengar som avsatts i RUR i alla fall kan användas under kommande år? Det skulle dock bara hjälpa de kommuner och regioner som har pengar avsatta i sin RUR. I praktiken är därför det enda som kan rädda välfärden nya pengar till kommuner och regioner. Med starka statsfinanser och en rekordlåg statsskuld som snart understiger alla mål och riktlinjer är höjda statsbidrag den mest naturliga, billiga och rättvisa lösningen. Kan vi sedan stoppa läckaget av pengar till vinstdrivande välfärdsföretag skulle pengarna räcka också till ambitionshöjningar i vård, skola och omsorg.