För välfärdsnördar inom arbetarrörelsen var julafton i år redan 29 juni. Då höll Magdalena Andersson tal i Almedalen och sa:
Att statsbidragen till välfärden måste indexeras har LO drivit länge och det är en seger att Socialdemokraterna äntligen står bakom det kravet.
Men sen kom frågorna – hur ska indexeringen se ut? Ska resurserna räknas upp med inflationen? Eller även med ökning av befolkningen och en förändrad sammansättning där fler är äldre?
Till rapporten Välfärdsgapet har vi, Johan Enfeldt, Peter Gerlach och jag, tittat på hur en indexering av statsbidragen borde se ut och varför den behövs.
Statsbidragen till kommunsektorn skiljer sig från de flesta andra anslag i statsbudgeten eftersom de inte räknas upp alls, varken med pris- och löneökningar eller med växande befolkning. Varje ökning av statsbidragen kräver ett aktivt politiskt beslut. När det gäller andra budgetposter, till exempel i skattesystemet eller socialförsäkringssystemet, används ofta prisbasbeloppet eller inkomstbasbeloppet för att indexera nivåer för ersättningstak eller skiktgränser. Bensinskatten eller skiktgränsen för statlig inkomstskatt räknas som regel upp med förändringar i prisbasbeloppet + 2 procentenheter. Det finns nivåer som inte indexeras utan kräver aktiva beslut för att höjas, till exempel barnbidraget eller taket i arbetslöshetsförsäkringen. Dock höjs barnbidraget som budgetpost om antalet barn ökar, eftersom varje barn får barnbidrag. När det gäller statsbidragen till välfärden görs inte ens en höjning i takt med befolkningstillväxt.
I rapporten Välfärdsgapet presenterar vi en ny modell för att löpande justera statsbidragen till kommunsektorn i tre steg:
- Statsbidragen indexeras utifrån befolkningstillväxten och löneökningstakten.
- Statsbidragen höjs i takt med den förändrade åldersstrukturen.
- En konjunkturell komponent införs i statsbidragen som ger kommuner och regioner förstärkta statsbidrag i ett sämre konjunkturläge.
Varför vill vi införa denna modell? Det viktigaste skälet är att kommuner och regioner behöver en stabilare och mer förutsägbar finansiering. Kommunsektorns inkomster via kommunalskatter ökar när befolkningen växer och får högre löner och om staten fortsatt ska finansiera en lika stor andel måste även statsbidragen öka. När det gäller den förändrade åldersstrukturen med fler äldre i befolkningen anser vi att det vore olyckligt om kommuner och regioner själva tvingas finansiera detta med höjda kommunalskatter. Staten har tillgång till andra skattebaser och kan lättare bära denna kostnad. Angående konjunktursvängningar så är det, med dagens regler, svårt för kommuner och regioner att använda ett överskott ett år för att kompensera ett underskott ett annat år och därför varslas välfärdspersonal när arbetslösheten ökar och kommunalskatteintäkterna sjunker. Det behövs lika många undersköterskor och barnskötare i lågkonjunktur som i högkonjunktur och därför bör staten kompensera.
Det handlar också om att få en rimligare diskussion om välfärdens finansiering. Med dagens modell är det samma visa varje år om att kommuner och regioner behöver miljardtillskott till välfärden. Kommunsektorn framstår som en slösande gnällspik när sektorn bara kräver att staten ska finansiera sin del. De politiska krafter som vill prioritera välfärden har en uppförsbacke att ens argumentera hem att statsbidragen ska öka så pass att nuvarande nivå på välfärdstjänsterna bibehålls.
En vanlig invändning från socialdemokrater mot indexering är att regeringen förlorar möjligheten att aktivt höja. Det skulle inte bli några stora nyheter om höjda statsbidrag om de indexerades upp. Problemet är att regeringen inte heller straffas om de inte höjer statsbidragen tillräckligt mycket. Riksdag och regering äger alltid makten att styra nivån på statsbidragen i statsbudgeten oavsett om anslagen är indexerade eller inte, men indexeringar har en förmåga att flytta normen och göra det mer kostsamt att avvika från den. Ett exempel är när regeringen Kristersson i budgetpropositionen för 2024 inte räknade upp skatterna på bensin och diesel i den takt som tidigare beslutats. Eftersom regeringen avvek och inte höjde skatten redovisades detta som en minskad intäkt i budgeten. På samma sätt skulle en fryst statsbidragsnivå, eller en höjning som inte är i nivå med indexeringen, redovisas som en nedskärning om statsbidragen var indexerade. Det skulle också vara mer rättvisande eftersom en fryst statsbidragsnivå är en nedskärning i förhållande till behoven när löner ökar och befolkningen växer och blir äldre.
Så varför önskar jag mig en indexering av statsbidragen till välfärden? Därför att jag vill ha en stabilare finansiering av vård, skola och omsorg men också en rimligare debatt i varje kommun- och regionfullmäktige, på ledar- och debattsidor och i riksdagen. Då hade det kunnat bli en välsignad jul.
Regeringen är helt handlingsförlamad av inflationen
Håller med Ulrika Lorentzsi .
Vad som retar mig är att Ulf Kristersson Elisabeth Svantessson och regeringen fortsätter att stjäla pengar av lo-medlemmarna och landets löntagare.
Regeringen lägger ner utredningen som Magdalena Andersson och Socialdemokraterna tillsatte om förändrad indexering i socialförsäkringarna i syfte att få en rättvisare uppräkning av socialförsäkringarna.
Pengar som löntagarna avsatt ur sitt löneutrymme för att ha ett inkomstskydd vid arbetslöshet och pensionering.
Fredrik Reinfeldts regering påbörjade stölden av löntagarnas pengar genom att sänka nivån i Socialförsäkringarna och det fortsätter med Ulf Kristersson som statsminister.
Nu använder regeringen löntagarnas pengar till annat i statsbudgeten.
Det räcker inte för nu vill dom inte se över indexeringen och göra den rättvisare för att få in mer pengar att använda till statsbudgeten.