Blir det tvångsprivatisering av hemtjänst eller fler återtaganden i egen regi?

Häromveckan var jag med om tidsresa. Jag gick in genom en port på Östermalm i Stockholm och kastades tio, eller kanske femton, år bakåt i tiden.

Där stod en äldreminister och sa att mångfald och valfrihet är det hon har kämpat för hela sitt liv. Där stod företrädare för Vårdföretagarna och hävdade att äldreomsorgens största problem är att 204 kommuner har ingen eller extremt få privata utförare. Och att ju större andel av äldreomsorgen som utförs av privata företag desto mer kostnadseffektiv och kvalitetsmässigt bättre blir den. Och där stod politiker från Centerpartiet och Kristdemokraterna och krävde att kommuner ska tvingas ha ett system i hemtjänst där privata företag får fri rätt att etablera sig där det passar dem och att ersättningen till privata företag måste bli bättre.

Det var som om coronapandemin eller andra skandaler aldrig hade hänt. Coronakommissionens slutsatser om att äldreomsorgen under lång tid har varit resursmässigt eftersatt, yrkeskåren undervärderad och den medicinska kompetensen alldeles för låg, aldrig hade dragits. Den omfattande kritik mot Lagen om valfrihetssystem, LOV, inte hade formulerats. Ingen talade om att LOV är kostnadsdrivande, ökar andelen otrygga anställningar och gör det omöjligt att garantera en jämlik omsorg. Inte heller att det har visat sig så svårt att stoppa kriminella aktörer från att ge sig in i LOV-system i äldreomsorg att flera, även borgerligt styrda, kommuner har avskaffat LOV i hemtjänst, till exempel Sollentuna där det borgerliga styret fick nog efter att fuskföretag efter fuskföretag avslöjats.

Men det var inte en tidsresa. Det var 2024 och seminariet hette “Vem försvarar valfriheten och äldres rätt att välja sin äldreomsorg?“, anordnat av Vårdföretagarna. Äldreministern var inte kristdemokraten Maria Larsson utan moderaten Anna Tenje. En annan nutidsmarkör var att äldreministern tog upp välfärdskriminalitet som ett problem. Tenje har gett flera uppdrag till IVO att stärka kontrollen, men hon sa att när det är “löst” så är hennes nästa projekt valfrihet “på riktigt”. En tredje nutidsmarkör var att de borgerliga partiernas krav på tvångs-LOV i hemtjänst även framfördes av en sverigedemokrat, riksdagsledamot Mona Ohlin. Vårdföretagarnas äldreomsorgsexpert Anna Bergendal konstaterade nöjt att det finns en stor majoritet i riksdagen för tvångs-LOV. Hon bjöd in alla deltagare till en uppföljning om ett år då hon hoppas att reformen ska vara genomförd.

Jag borde förstås vara van vid att högern har en helt annan syn på vad som är viktigt i äldreomsorgen. Men jag blir ändå upprörd. Efter coronapandemin erkändes äldreomsorgens problem och togs på allvar. Den dåvarande socialdemokratiskt styrda regeringen tog ett större grepp, med sektorsbidrag, äldreomsorglyft, skyddad yrkestitel för undersköterskor, fast omsorgskontakt och en utveckling av en äldreomsorgslag.

Några reformer lever vidare, som skyddad yrkestitel och äldreomsorgslyftet (efter omfattande opinionsarbete av Kommunal och SKR). Men äldreminister Anna Tenje har skrotat utvecklingen av en ny äldreomsorgslag och lagt färdiga förslag i byrålådan, till exempel det som skulle göra det möjligt med läkarbedömning inom äldreomsorgen dygnet runt. Frågan om medicinsk kompetens i äldreomsorgen begravs i en ny utredning om kommunala läkare. Som Lena Hallengren, Fredrik Lundh Sammeli och Mikael Dahlqvist skriver: “Regeringen gör alltså som vanligt: skjuter på viktiga beslut och hoppas att frågan faller i dunkel.” 

Vårdföretagarna verkar också hoppas på att äldreomsorgens problem ska falla i dunkel. I förra veckan skrev de en debattartikel utifrån rapporten Äldres valfrihet – en politik i otakt med väljarna?. De kräver “verklig valfrihet”, vilket de definierar som att det måste finnas privata utförare i alla kommuner och ett system för fri etablering för dessa företag enligt Lagen om valfrihetssystem, LOV.

Men ett tvingande system för fri etablering av äldreomsorgsföretag löser inte de problem som äldreomsorgen står inför, tvärtom riskerar de att förvärras. Joa Bergold och jag konstaterade i en replik att äldreomsorgen behöver helt andra reformer:
“LO anser att resurserna till äldreomsorgen måste öka och LOV avskaffas. Vi behöver utveckla en styrning som garanterar kontinuitet och samordning av vård och omsorg samtidigt som de äldre har valmöjligheter. Äldres rätt att påverka vilken omsorg de får, och att den utförs av en kompetent person som känner till vilka krämpor den äldre har, är viktigare än företagens rätt att etablera sig där de tjänar mest pengar.”

Privatisering är inte tvingande i äldreomsorg och det finns goda skäl att kämpa för att det ska förbli så. Kommuner har själva valt att privatisera och kan välja att göra annorlunda. Lomma kommun är ett exempel på en kommun som har tagit tillbaka äldreomsorgen i egen regi. Kristin Linderoth har beskrivit hur det gick till i rapporten Lommamodellen – när kommunen tog tillbaka kontrollen över äldreomsorgen.

Nordanstigs kommun har gjort en liknande resa. År 2022, efter några stormiga år då äldreomsorgen privatiserades i snabb takt och äldre tvingades byta utförare och personal flera gånger, beslutade kommunens politiker enhälligt att avsluta systemet med LOV och låta kommunen ta hand om all hemtjänst. Argumenten var trygghet för brukare och personal och bättre kontroll och möjlighet att planera för kommunen.

I nästa vecka, 4 april kl 13-13.45, anordnar LO seminariet Hemtjänsten i Nordanstig – tillbaka till egen regi om vad som hänt i Nordanstig och vilka lärdomar vi kan dra av det. Läs mer och anmäl dig till seminariet här eller se det på LO play här. Seminariet är det första i LOs seminarieserie Ta tillbaka den demokratiska kontrollen – så funkar det. Låt oss tillsammans bidra till att debatten om äldreomsorg och annan välfärd inte blir en tidsresa bakåt till en tid då allt hopp sattes till privata företag, utan ett konstruktivt samtal framåt om hur vi tryggar en samordnad vård och omsorg för äldre av hög kvalitet som fördelas efter behov.