Försämra inte a-kassan för arbetarklassen

Försämringar av arbetslöshetsförsäkringen riskerar att leda till lägre löner för stora delar av löntagarkollektivet, utan några större effekter på arbetslösheten. På lång sikt kan det skada produktivitetsutvecklingen och arbetskraftsdeltagandet. För den som vill minska arbetslösheten finns det i stället utmärkta verktyg att använda sig av, i form av aktiv arbetsmarknadspolitik och en finanspolitik som ökar den totala efterfrågan i samhället.

Tyvärr har regeringen, trots ovanstående, valt att gå vidare med ett förslag om att försämra arbetslöshetsförsäkringen för stora löntagargrupper. Försämringarna baseras på en utredning som kom år 2020 (SOU:2037), men som legat i byrålådan fram till nyligen. När regeringen la fram sitt förslag öppnade man inte upp för en ny remissrunda, trots att arbetslöshetsförsäkringen förändrats mycket sedan utredningen släpptes. Enligt Riksdagens utredningstjänst (Dnr 2024:615) kommer till exempel regeringens förslag att innebära nedskärningar på arbetslöshetsförsäkringen på flera miljarder kronor, medan utredningen från 2020 förväntades vara budgetneutral. Eftersom det inte blev en ny remissrunda har LO därför valt att i en skrivelse till regering och riksdag lyfta några av de stora försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen som föreslagits och inkommit med förslag på hur försäkringen skulle kunna fungera bättre. Nedan följer de viktigaste punkterna.

Huvudsaklig kritik

LO anser att det föreslagna taket för den ersättningsgrundande inkomsten på 34 000 kronor i månaden är alldeles för lågt. Taknivån bör vara så hög att 70 procent av löntagarna ska kunna ha 80 procent av lönen försäkrad under hela arbetslöshetsperioden. Taket bör därför sättas högre och indexeras efter lönenivån. Att taket sedan 2020 inte räknats upp med löneutvecklingen kostar löntagare med löner över taket tusentals kronor i månaden i förlorad ersättning vid arbetslöshet.

LO ser med oro på regeringens förslag att trappa ned ersättningsnivån med tio procentenheter efter de första hundra ersättningsdagarna och därefter fem procentenheter var hundrade dag. Nedtrappningens konstruktion slår hårdast mot arbetaryrken och kvinnor. Det kan handla om tusentals kronor mindre i månaden för den som är arbetslös längre än hundra ersättningsdagar.

Andra större förbättringsförslag

Både i dagens försäkring och med de nya regler regeringen vill införa under 2025 riskerar ersättningen för löntagare som etablerar sig på arbetsmarknaden, eller är tidsbegränsat anställda, att vara så pass låg att den kommer att ligga nära gränsen för försörjningsstöd. LO anser att löneinkomsten under de senaste sex av ramtidens tolv månader bör vara grunden för beräkningen av den ersättningsgrundande inkomsten, om det är mer generöst än att räkna på ramtidens alla tolv månader. På så sätt kommer fler att få sin faktiska lön försäkrad. (Läs mer här)

Den som inte kvalificerar sig till arbetslöshetsersättning enligt huvudvillkoret kan kvalificera sig till en kortare ersättningsperiod på 66 dagar genom ett undantagsvillkor. Den korta perioden av arbetslöshetsersättning som ges i undantagsvillkoret riskerar dock att leda till att den arbetslöse blir utan både ersättning och stöd när perioden är slut. En sådan stupstock i försäkringen skapar ekonomisk otrygghet och öppnar upp för att regeringen utökar gruppen arbetslösa som kan drabbas av en stupstock. LO menar att ett mer generöst kvalificeringsvillkor som ger en full ersättningsperiod för alla som kvalificerar sig är en bättre lösning. I andra hand bör regeringen tillse att det inte uppstår en lucka mellan tiden med arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd.

LO menar att det är hög tid att slopa de kvarvarande karensdagarna. Det stora tappet i nettoinkomst av att förlora sin lön ger mer än tillräckligt incitament för att söka arbete.

Med LOs föreslagna förändringar kan vi närma oss en arbetslöshetsförsäkring som gör skäl för sitt namn och som kan vara en viktig pusselbit i en välfungerande arbetsmarknadspolitik för fler jobb och högre löner.