Regeringens fritidskort: ett ineffektivt byråkratiskt monster

I början av juli skickade regeringen ut sitt förslag om fritidskort på remiss (DS 2024:16). Det är ett ursprungligen kristdemokratiskt förslag som nu är en del i Tidöavtalet. Regeringens förslag innebär i korthet:

• Barn och unga i åldern 8-16 år ska få ett fritidskort som ska kunna användas för att betala för fritidsaktiviteter som utförs av en godkänd utförare.
• Fritidskortet kommer att vara värt 500 kronor per år, men ett högre belopp ska ges till barn som växer upp i hushåll med bostadsbidrag. Dessa får 2000 kronor.
• Formellt sett är det vårdnadshavarna som får stödet, men kortets utformning gör att det endast kan användas till godkända fritidsaktiviteter.

Så långt liknar förslaget det kristdemokraterna sagt. Sen blir det snårigare. Den byråkratiska överbyggnaden blir omfattande. Hör här:

• Fritidskortet betalas inte ut med automatik, som till exempel barnbidraget, utan vårdnadshavare ska ansöka om kortet i en särskild e-tjänst hos E-hälsomyndigheten.
• Vårdnadshavare som erhållit fritidskort ska sedan också ansöka hos samma myndighet om att använda kortet.
• Försäkringskassan ska bygga upp ett register med godkända utförare.

Det här kommer förstås att kosta. Enbart Försäkringskassan bedömer att Fritidskortet kommer att kräva 160 heltidstjänster (!) hos dem. Regeringens egna bedömningar pekar på att administrationen av Fritidskortet kommer att kosta ca 250 miljoner kronor årligen. Med tanke på att den totala summan som kan komma att betalas ut om alla söker uppgår till 750 miljoner kronor är det en uppseendeväckande hög kostnad.

Hur kan då regeringen gå fram med ett förslag som redan på papperet ser så ineffektivt och byråkratiskt ut? Orsaken är antagligen att flera myndigheter snabbt varnade för att fritidskortet skulle komma att leda till välfärdsbrottslighet. Att backa från en av kristdemokraternas viktigaste vinster i Tidöavtalet blir nog svårt, så istället väljer regeringen en jättebyråkrati.

Ändå är inte byråkratin ens det största problemet. Det finns nämligen en lång rad andra och mer principiella problem. Regeringens förslag om fritidskort:

• flyttar ansvar från det allmänna till individen,
• kommersialiserar barns fritid,
• riskerar att leda till minskade satsningar på barns fritid från kommuner och därtill också ökade planhyror och kostnader för föreningslokaler,
• innebär ett nytt sätt att ge stöd till barnfamiljer där staten bestämmer över öronmärkta pengar i barnfamiljers plånböcker istället för att låta föräldrar och vårdnadshavare bestämma själva, vilket är fallet med de generella stöden vi är vana vid (barnbidrag, bostadsbidrag).

Erfarenheter från Järfälla, en av de få kommuner som testat idén, då under namnet fritidscheck, pekar också på att det är svårt att få tillräckligt många att ansöka. Bara en femtedel av de budgeterade pengarna betalades ut. Därmed blev det ett ineffektivt sätt att stödja föreningslivet.

Och som inte detta var nog pekar alltså flera myndigheter på risker för välfärdsbrottslighet, att fritidskortet riskerar att skapa en marknad där oseriösa utförare tillskansar sig medel som skulle gå till fritidsaktiviteter. Bara det faktum att ett förslag som handlar om barns fritid skickas på remiss till Brottsförebyggande rådet, Centrum för våldsbejakande extremism, Ekobrottsmyndigheten och Finansinspektionen borde få varningsklockorna att ringa. Även revisorerna i Järfälla kommun hann under det korta försöket med fritidscheck där uppmärksamma behovet av kontroll.

Men måste vi inte räkna med lite extra administration om vi ska få bättre fritid för barnen? Nej. Det finns flera sätt att stärka barns fritid utan att vare sig bygga upp byråkrati eller gynna välfärdsbrottslighet.

• Kraftigt utbyggda fritidshem som når fler barn och har mer resurser till både fritidsaktiviteter och stöd i skolarbetet, det LO kallar Lärfritids. Läs mer i Program för jämlikhet.
• Höj barnbidraget. Barnbidraget höjdes senast i mars 2018. De senaste årens inflation har urholkat bidragets reala värde med närmare 300 kronor. Detta är en viktig förklaring till att vanliga familjer fått mindre pengar att röra sig med, något som självklart bidrar till att det blir svårare att ha råd med fritidsaktiviteter. Läs mer i rapporten Arbetarhushållen i kristider.

Andra sätt att stötta barns fritid och fritidsaktiviteter vore höjda statsbidrag till kommunerna så att de i sin tur kan stödja lokala föreningar och undvika höjda hyror för planer och lokaler, eller att göra kulturskolan avgiftsfri.

Regeringen har alltså många alternativ att välja på när det gäller att stötta barns fritid, men väljer ändå ett som både riskerar att bli ineffektivt och ser ut att bli ett byråkratiskt monster. Varför? Det är naturligtvis svårt att säga, men fritidskortet skiljer ut sig på två sätt jämfört med de föreningsstöd vi är vana vid.

• Fritidskortet går direkt till föräldrarna så att de kan köpa en fritidsaktivitet, det vill säga det skapar en kommersiell marknad som vi inte haft tidigare.
• Fritidskortet kommer med ett krav på vad föräldrarna ska göra med pengarna på ett sätt som inte är fallet med barnbidrag.

Båda passar bra in i dagens högerpolitik.

Slutligen: Ingen facklig centralorganisation är med på listan med remissinstanser. Däremot är båda de stora arbetsgivarorganisationerna, Svenskt Näringsliv och SKR, med. Det innebär inte bara en obalans mellan parterna i remissförfarandet utan också att regeringen avsiktligt låter bli att fråga de organisationer som sannolikt har flest föräldrar som medlemmar. Tillsammans har medlemsförbunden i LO, TCO och SACO över 3,2 miljoner medlemmar.