Till lo.se Sök Meny
Till optimismens försvar

Till optimismens försvar

Jag heter Mats och jag är optimist. Idag låter väl det ungefär som ”jag heter Mats och jag är inte riktigt klok”. För det är inte så lätt att vara framtidsoptimist 2024.  I Europa hörs stöveltramp igen, både från framväxande högerextremism och från Putins trupper i Ukraina. I Mellanöstern pågår, när detta skrivs, ett blodigt krig i Gaza. Antalet demokratier i världen minskar. Kränkningar av fackliga rättigheter ökar. Jordens temperatur stiger. I USA kan en högerpopulist och dömd brottsling bli president. I Sverige har vi en regering som sitter i knät på ett parti bildat av nazister.

Går det ändå att vara optimist? Ja, det tycker jag. Det beror kanske på att jag numera hör till de som minns ”hur det var förr”, dvs jag har blivit äldre. Och så mycket kan jag berätta att de som påstår att det var bättre förr har antingen inte varit med så länge eller har väldigt dåligt minne.

För femtio år sedan, våren 1974, gick jag med i SSU. Många verkar tro att det var en tid av framtidstro och vänstervåg. Men så här såg verkligheten ut då:

I Indokina pågick ett förödande krig där USA fällde mer bomber över Vietnam, Laos och Kambodja än vad som fälldes från båda sidor under hela andra världskriget. I Mellanöstern hade Oktoberkriget mellan Israel och arabvärlden följts av oljekrisen, som kastade ut industriländerna i en djup lågkonjunktur med stigande arbetslöshet.

Latinamerika dominerades av militärjuntor. Europa var delat av en järnridå där ena halvan av befolkningen levde under kommunistiska diktaturer. I det som idag är EU fanns tre fascistiska diktaturer; Spanien, Portugal och Grekland. Delar av södra Afrika styrdes av den portugisiska kolonialmakten. I Sydafrika härskade apartheidregimen.

I Sverige då? Ja, här regerade fortfarande Olof Palme. Men vi byggde hus med asbest. Vi hade ingen arbetsmiljölag. Skyddsombud fanns, men de hade inte rätt att stoppa farligt arbete. Du kunde få sparken från jobbet utan något särskilt skäl eftersom arbetsgivaren hade rätt att ”fritt anta och avskeda arbetskraft”. Det var tillåtet för föräldrar att slå sina barn. Kvinnor hade inte rätt att själva bestämma om sin graviditet. Och om du var kär i någon av samma kön tvingades du smyga med det. Du klassades till och med som sjuk, enligt Socialstyrelsen.

Men under åren som följde föll diktaturer och militärjuntor, liksom Berlinmuren. USA kastades ut ur Indokina. Apartheid avskaffades och kolonierna i södra Afrika blev fria. I Sverige förbjöd vi asbest, stärkte skyddsombuden och införde lagen om anställningsskydd. Kvinnor fick rätt till fri abort, barnaga förbjöds och samkönade par får numera både gifta sig och adoptera barn.

Inget av detta skedde av sig självt. Det skedde för att människor organiserade sig och tillsammans genomdrev förändringar. För att de inte gav upp. Trots motgångar och trots att det ibland kändes hopplöst.

Den kampen är inte bara historia. Den fortsätter. Människor organiserar sig över hela världen, här och nu, i fackföreningar, partier och andra folkrörelser. I det globala världsfacket ITUC, International Trade Union Confederation, är vi 208 miljoner löntagare, i Europa, Afrika, USA, Latinamerika, Asien och Stilla havsområdet, som varje dag tar striden för fackliga och andra mänskliga rättigheter. Och kampen ger resultat, sakta men säkert. I Brasilien gick fackföreningsrörelsen och flera demokratiska partier samman och förde Arbetarpartiets Lula da Silva till presidentposten. I det polska parlamentsvalet besegrades högernationalisterna av en bred folklig mobilisering. I Frankrike tryckte vänstern tillbaka högerextremisterna. Här i Sverige pressade vi tillbaka SD i Europavalet.

En av de mest envisa optimister jag känner är min förre chef Karl-Petter Thorwaldsson. I sina ljusaste stunder brukade han utropa att ”framtiden är så ljus att man behöver solglasögon”. Riktigt så långt vågar jag kanske inte gå. Men jag är också optimist. Jag är det för att vi är så många som vägrar att ge upp. Som barnen i Jenny Wrangborgs dikt Möteslokalen:

I parken står tre barn och försöker skotta fram gungorna. 

Tunna armar lyfter tung snö 

Envist  

tålmodigt  

beslutsamt 

Vi skulle behöva göra som barnen i parken 

som med snö upp till midjan lyfter sina spadar och hackar sig fram mot gungställningen 

ett spadtag åt gången 

när det börjar snöa vet de 

att enda sättet att nå fram 

är att skotta fortare 

mer beslutsamt 

ger de upp 

får de aldrig flyga tyngdlöst 

genom luften

Vad tycker du? Finns det skäl att tro på framtiden?

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

3 svar på ”Till optimismens försvar”

  1. Nils Andersson skriver:

    Det sista som lämnar medmänniskan är hoppet. Livet är en berg och dalbana. Det är endast tillsamman s som vi kan bygga det samhälle vi vill ha. Kampen går vidare, mot högerkrafterna.

  2. Renate Knudsen skriver:

    Jaa… om vi delar med oss och respekterar varandra och Moder jord

  3. Bengt Gustafsson skriver:

    Tack, Mats!
    Det är n bra sammanfattning av historien, som kan skapa balans i diskussionen om dagens elände. Jag tror också att det är viktigt för att gjuta mod i rörelsen. Inget skedde utan politiskt arbete fast målmedvetenhet. Det fanns hela tiden motståndare, som ville stoppa förbättringarna.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading