I delningsbilder på LinkedIn och på arbetsgivarbloggen hos Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) läser jag om stora utmaningar med personal i välfärden framöver. ”Från 455 000 till 13 000 – kan det verkligen stämma? Det är en fråga vi får när vi visar på det demografiska skiftet som pågår. Och svaret är ja.”, står det i ett inlägg på organisationens LinkedIn-sida. Budskapet förstärks med en illustration.
Inlägget avslutas med texten ”Skillnaden är hissnande. Utvecklingen innebär att arbetskraften inte kommer räcka till, om vi fortsätter jobba på samma sätt som idag.” Problemet är att det här resonemanget har stora brister.
Låt oss se hur det ligger till.
SKR skriver alltså att antalet i arbetsför ålder ökade med 433000 mellan 2013 och 2023, men att ökningen bara blir 13000 mellan 2023 och 2033. Problemet är att SKR valt ett åldersintervall som ingen annan använder. SKR har räknat på ålderspannet 25-60 år. Det undantar alla yrkesutbildade som börjar arbeta efter gymnasiet och det undantar också den stora gruppen över 60. Totalt räknar SKR bort en femtedel av arbetskraften här!
Varför? Det kan jag såklart inte svara på, men vi kan se hur det ser ut om vi istället räknar på den åldersgrupp som brukar användas, alltså 19-64 år. Då ökade antalet med 375000 mellan 2013 och 2023. Enligt SCB:s senaste prognos blir ökningen fram till 2033 istället 140000. Det är fortfarande mindre än under perioden 2013-2023, men det är en mer än 10 gånger så stor ökning som SKR larmar om, och inte alls så stor skillnad jämfört med den föregående 10-årsperioden.
Men SKR:s siffror är faktiskt ännu mer missvisande än så.
För det första måste vi ta hänsyn till befolkningstillväxten. Under 2013 – 2023 ökade befolkningen med över 900000 personer. Prognosen för 2023-2033 innebär en ökning med bara 250000. En mindre ökning av antalet i arbetsför ålder är i det perspektivet naturlig och inte alls så problematisk.
För det andra bortser SKR helt från att vi arbetar längre. Från 2030 höjs den så kallade riktåldern för pension från 65 till 67 års ålder. Låt oss säga att den förändringen bara får genomslag till hälften, det vill säga att vi kommer att jobba ett år till. Då tillkommer ytterligare ungefär 130000 i den arbetsföra befolkningen. Skulle den höjda pensionsåldern få fullt genomslag skulle den arbetsföra befolkningen faktiskt öka mer under kommande 10 år än under den föregående perioden.
Det här är inte svårt att räkna på, men av någon anledningen väljer SKR alltså att framställa läget som värre än det är. Det är också tydligt att budskapet är viktigt för SKR, som tagit fram flera olika delningsbilder och publicerat inlägg i olika kanaler där organisationen når beslutsfattare i kommuner och regioner. Risken är att det här eldar på den bild av kris och behov av nedskärningar som är alltför välbekant för såväl kommun- och regionpolitiker, som medarbetare i välfärden. Ett överdrivet larm om kommande personalbrist skapar också osäkerhet på arbetsplatserna. Det bromsar planering av hållbara organisationer och leder till nedskärningar. Kort sagt, bilden av en snart kommande kris försämrar både välfärden och situationen för de som jobbar där idag.
De politiska företrädare som styr SKR behöver svara på varför organisationen framställer läget så här. Varför larmar SKR baserat på en siffra som räknar bort alla mellan 19 och 24 ur arbetskraften? En siffra som bortser från den stabila gruppen 60+ som jobbar på till pension? Och varför räknar inte SKR med effekterna av den höjda riktåldern för pension?
Kommuner och regioner kommer såklart att behöva arbeta aktivt med att vara bra arbetsgivare och erbjuda goda arbeten med bra villkor för att lyckas, men det stämmer inte att demografin kommer göra det så svårt som SKR vill påskina.
Får vi sedan ner arbetslösheten från dagens 8 procent till hälften förbättras förstås läget ytterligare. Både vad gäller skatteintäkter och tillgång till personal. Det kräver ordentliga satsningar på investeringar och utbildning, och det är en fråga SKR borde ägna större uppmärksamhet.
