Sedan SCB:s prognos om ett väsentligt minskat barnafödande kom i våras har det blivit vanligt att regeringen låter som att de minskade barnkullarna kan fungera som en sorts finansiering av reformer. Så fungerar det inte. Reformer kostar resurser, hur man än räknar. Låt oss se på två exempel från de senaste månaderna:
I höstas annonserade Tidöpartierna att de ville minska storleken på barngrupperna i förskolan. Utbildningsminister Lotta Edholm påpekade att barnkullarna är historiskt små och sade ”Det är ett gyllene tillfälle att göra något åt detta, då trycket inte är fullt lika stort som tidigare.”
Samma förhoppning hörs runt om i landet. Med färre barn minskar trycket på förskolan och då kan vi få ned storleken på barngrupperna och få upp personaltätheten. Det låter logiskt, men med dagens sätt att finansiera förskolan kommer det inte att bli så, tvärtom.
Förskola finansieras i en kommunal budget i de allra flesta fall med en skolpeng, ett belopp per barn. Detta belopp per barn räknas upp med kostnadsutveckling varje år och i allmänhet görs också ett avdrag för någon form av ”effektivisering” (även om andra kreativa benämningar förekommer). Någon gång kan kommunfullmäktige utöver detta lägga till pengar för något som då kallas ”satsning”.
Vad blir då effekten av finansiering med skolpeng när barnkullarna sjunker?
Jo. Låt oss se på en förskola med fyra avdelningar med totalt 72 barn. Finansieringen består av skolpeng för lika många barn. Om antalet barn minskar till 65 innebär det att intäkterna minskar med tio procent. Lokalkostnaderna minskar dock inte alls. Av förskolans budget måste nu en större andel gå till lokaler. För att få budgeten att gå ihop måste rektor därmed spara på personalen. Effekten av en budget baserad på skolpeng, alltså ett belopp per barn, blir med minskade barnkullar lägre personaltäthet. Och med lägre personaltäthet blir det i praktiken svårt att organisera verksamheten med mindre barngrupper.
Det här är en konsekvens av att kommunpolitikerna i allmänhet beslutar om budget per barn, istället för att budgetera för varje förskolas eller skolas kostnader för lokaler, personal och material.
I helgen var det dags igen. Utbildningsministern förordade bättre undervisning som kräver mer resurser till skolan. På frågan om hon är beredd att betala vad det kostar blev svaret:
– Jag menar att det i nuläget finns ett gyllene tillfälle eftersom barnkullarna går ned väldigt kraftigt.
Återigen var det alltså de minskade barnkullarna som skulle göra susen.
Risken är stor att beslutsfattarna lurar både sig själva och oss medborgare här. Minskade barnkullar ger inte automatiskt mer resurser till skolan så länge vi finansierar den per barn eller elev med skolpeng. Utbildningsministerns resonemang om skolan haltar dessutom på fler sätt. Det kommer ta många år innan grundskola och gymnasium påverkas av att barnkullarna nu minskar kraftigt. Eleverna i skolan kommande år är alla födda sedan länge.
Kan vi då göra på något annat sätt? Ja, kommuner måste inte finansiera förskolor med en peng per barn. Det har däremot blivit vanligt, närmast praxis att göra så. Lagen föreskriver nämligen att fristående förskolor ska finansieras med ett ”bidrag till huvudmannen för varje barn vid förskoleenheten”, och att detta ska räknas ut per barn på samma sätt som i kommunal verksamhet. Då är det enklast om även de kommunala enheterna finansieras med peng. (Samma modell gäller i skolan.)
Därtill finns sedan många år en trend där olika kommunala verksamheter budgeteras per ”volym” istället för att de folkvalda fastställer en budget för den organisation man är beredd att betala för.
Den som vill ändra på det här gör bäst i att försöka få sin egen kommun att sluta bestämma budgeten med ett belopp per barn i den kommunala verksamheten och istället övergå till att göra budgeten utifrån verksamhetens förutsättningar. Ring din lokala kommunfullmäktigeledamot!
LO anser att systemet med skolpeng ska avskaffas helt. En i grunden kollektiv verksamhet som utbildning för barn behöver en finansiering som beslutas per förskola respektive skola. Budgeten ska täcka verksamhetens kostnader i form av lokaler, personal, läromedel och annat. Att rektorer idag tvingas räkna på hypoteser om hur många barn som tillkommer eller slutar under terminerna försämrar likvärdigheten, skapar ryckighet och driver otrygga anställningar. Att det är så är ingen naturlag utan en följd av politiska beslut. Sådana kan vi ändra på.
