Under årets Almedalsvecka deltog jag i ett seminarium arrangerat av föreningen PSIFOS, Psykologer i förskola och skola, en förening inom Psykologförbundet. Under rubriken Eskalerande efterfrågan av diagnoser i skolan – finns det andra sätt att hjälpa barn till lärande? var jag med i en diskussion med psykologer, en skolchef från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) samt en avdelningschef från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Några reflektioner och lite om vad jag hade att säga ur ett LO-perspektiv här.
Psykologerna inledde med en översikt och pekade bland annat på att barns variationer i beteende och förmågor har fått allt mindre utrymme i skolan. Det som tidigare sågs som olikheter ses idag som problem som kräver diagnos. Det här är något som borde oroa. Har vi minskat toleransen för vad som är normalt hos ett barn? Psykologerna pekade också på brist på resurser som gör att det alldeles för ofta blir logiskt att söka en diagnos för att lättare få stöd i skolan.
SPSM pratade bland annat om tillgängliga lärmiljöer, samt om hur myndigheten arbetar med specialskolor. De senare fyller en viktig funktion, men ligger en bit ifrån det många tänker på när vi pratar om diagnoser hos barn och unga. Det är en mycket smal och lite målgrupp som går på SPSM:s specialskolor.
SBU:s berättade om program för socioemotionellt lärande (SEL-program), samt redovisade sitt förslag om att införa psykisk hälsa på schemat, något som de menar skulle hjälpa barns mående.
Sedan var det min tur. För LO är det helt avgörande att skolan jämnar ut sådana skillnader som kommer av att barn har olika förutsättningar hemifrån. Vi vet att elever vars föräldrar har långa utbildningar lyckas bättre i skolan. Utan en kompensatorisk skola som ger barn det stöd som behövs kommer samhället att dras isär, och i många fall kommer det vara barn till föräldrar i LO-yrken som drabbas.
Jag är varken psykolog eller pedagog, utan min ingång i detta var att jag kan ganska mycket om hur vårt skolsystem är uppbyggt och vad det får för effekter. Med mig hade jag två bilder för att illustrera hur de förutsättningar vi ger barnen i skolan har förändrats över tid.
Mycket börjar i förskolan. Idag jobbar ungefär 95000 årsarbetare där. Om vi hade samma personaltäthet som 1990 skulle de var 15000 fler. Men inte bara det. Personaltäthetsstatistiken ljuger. Läget är ännu sämre. När skolverket räknar personaltäthet tar de inte hänsyn till hur länge barnen är i förskolan. Över tid har vistelsetiderna ökat. Sådan statistik förs inte längre, men mellan 2005 och 2012 ökande den genomsnittliga tiden med två timmar i veckan. Det motsvarar en minskning av personaltätheten med sju procent, och ökningen av vistelsetiderna har sannolikt fortsatt. Fler pendlar, fler jobbar heltid, fler jobbar längre deltider. Jämförelsen med 1990 haltar förresten på fler sätt. Då hette det fortfarande barnomsorg, verksamheten sorterade under socialdepartementet och det fanns ingen läroplan. Förskolan har fått fler uppgifter samtidigt som resurserna minskat.
Min andra bild handlade om elever med stödundervisning i grundskolan. Statistiska centralbyrån (SCB) väljer med några års mellanrum ut en elevpanel som de följer genom grundskolan.
Bilden kan vid en första anblick vara lite svår att förstå, men låt oss ta det i tur och ordning:
Den blå stapeln längst till vänster representerar en panel med elever som gick i årskurs 3 år 1992. De blå staplarna visar sedan denna grupp elever i varje årskurs tills de gick ut årskurs 9 år 1998. Diagrammet visar alltså att mer än var femte elev, över 20 procent, hade någon form av stödundervisning i årskurs 3. Sedan sjönk andelen successivt till drygt 10 procent i årskurs 9.
Låt oss nu växla fokus till den lila stapeln längst till höger. Den här panelen gick i årskurs 3 år 2014 och de gick sedan ut årskurs 9 år 2020. Här är mönstret helt annorlunda. Bara var tionde elev, 10 procent, hade någon form av stödundervisning i årskurs 3. Sedan ökade andelen till ungefär 12 procent i årskurs 9.
På nittiotalet satte vi alltså in stöd tidigt, men trots att alla är överens om tidiga insatser är det något i vårt skolsystem som ändrat på detta. På seminariet gav jag några tänkbara orsaker till att det blivit så här:
- På nittiotalet hade inte utvecklingen mot F-9 skolor kommit så långt. Det var fortfarande vanligt med låg- och mellanstadieskolor. Det gjorde det enklare för lokala skolpolitiker att styra resurser till lägre årskurser.
- Skolpengen hade inte slagit igenom vilket gjorde att vi fortfarande finansierade skolor snarare än enskilda elever.
- Skollagen har ändrats så att rektorer nu helt bestämmer hur resurser ska fördelas inom en skolenhet. Om lokala politiker till exempel skulle bestämma sig för att höja skolpengen i lägre årskurser är det alltså inte alls säkert att det får genomslag i undervisningen. Resursfördelningen inom en skola ägs av rektor.
- Betyg och antalet godkända elever i årskurs nio har blivit ett viktigt mått i skolan. För en rektor med begränsade resurser gör den utvecklingen att det blir kortsiktigt logiskt att prioritera stöd till högstadieelever som snart går ut nian framför en grupp treor, även om alla vet att det långsiktigt vore bättre att göra det senare.
Men den kurs i psykisk hälsa som SBU förordade då? Kunde inte det vara något? Jag hade egentligen ingen uppfattning om det, men det ligger en fara i att individualisera problem som mest troligt har strukturella orsaker. Om brist på resurser gör att allt fler elever får problem är det knappas de enskilda elevernas ansvar att lösa det genom att bli bättre på att hantera sin psykiska hälsa. På en av PSIFOS bilder om diagnoser uttrycktes detta med orden När diagnos blir lösningen på individuella problem, riskerar vi att individualisera ett samhällsproblem. Det är helt sant.
Om vi inte satsar tillräckligt med resurser, och om inte styrningen av förskola och skola förändras så att resurserna kan användas rätt, ser jag samma risk med en kurs i psykisk hälsa.
