Förra veckan släppte Delegationen för jämställdhet i arbetslivet (JA-delegationen) forskningsrapporten Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser på ett välbesökt seminarium på LO. Rapporten är en del av det kunskapsunderlag som JA-delegationen har i uppdrag att ta fram och som i bästa fall också får ligga till grund till förslag från delegationen när den lämnar sitt slutbetänkande i vår.
Uppdraget till forskarna var att kartlägga och belysa hur familjeansvar i fråga om omsorg och hushållsarbete fördelar sig mellan kvinnor och män och vilka konsekvenser fördelningen får för jämställdheten i arbetslivet. Rapportens slutsatser – att kvinnors större ansvar för hushållsarbete och omsorg om barn och äldre får negativa konsekvenser för deras ekonomi och möjligheter i arbetslivet förvånar kanske ingen.
Men de nya kartläggningarna kan bättre än tidigare mäta de faktiska ekonomiska konsekvenserna av långa föräldraledigheter, föräldraledigheter som på grund av försäkringens flexibla utformning är längre än vad man tidigare kunnat mäta, för såväl kvinnor som män. Räknar man, förutom med de föräldradagar som ersätts med föräldrapenning, även med de dagar föräldrar är hemma utan ersättning är kvinnor hemma i snitt 13,9 månader och män 4,5 månader under barnets första två år. I en studie av Försäkringskassan uppger nästan sju av tio kvinnor att de arbetat deltid efter att barnet fyllt ett och ett halvt år, jämfört med två av tio av männen. Av de kvinnor som arbetat deltid har 60 procent arbetat deltid i mer än tre år.
Det handlar alltså om långa perioder av frånvaro från arbetslivet. Som den svenska föräldraförsäkringen används idag bidrar den till att låsa in kvinnor i deltidsarbete och sämre utvecklingsmöjligheter i arbetet än män.
En ironisk paradox och effekt av den förra regeringens sammansättning var den åsneliknande envishet med vilken man vägrade att diskutera kopplingen mellan familjepolitik och sysselsättning, samtidigt som arbetslinjen förstärktes inom kort sagt alla andra socialförsäkringsområden. Just inom familjepolitiken var det en överordnad princip att familjerna själva skulle få välja hur länge mammor eller papporna skulle vara hemma, medan systemen för sjuka och arbetslösa pressade på tillbaka till arbete (eller arbetslöshet) med sämre ekonomiska villkor och sämre omställningsmöjligheter. Med införandet av vårdnadsbidraget till och med förlängde alliansregeringen därtill den möjliga tiden för föräldrar att vara borta från arbetsmarknaden, på tvärs mot ambitionerna att öka antalet arbetade timmar.
Med den nya regeringen kan vi hoppas på en tydligare koppling mellan familjepolitikens betydelse för arbetsmarknaden och förvärvsmönster. Häromdagen presenterade de tilltänka regeringspartierna S och Mp den uppgörelse om familjepolitiken som ska ingå i de rödgrönas budgetförslag. Som väntat föreslår man en tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen och att vårdnadsbidraget ska slopas. Det är bra, men väntat. Dessutom utlovas en förbättrad jämställdhetsbonus. Eftersom det sällan är pappornas ersättningsnivåer eller inkomster som står i vägen för en jämnare fördelning, utan kvinnors lägre lönenivåer och sämre anställningsvillkor vågar jag satsa en hundralapp på att bonusen, liksom de tidigare varianterna, inte kommer att ge någon större effekt heller denna gång.
Men dessa förändringar räcker inte. Föräldraförsäkringen har sedan den infördes 1974 kontinuerligt förlängts. Den individualisering av försäkringen som diskuterats och föreslagits i ett flertal omgångar sedan 1970-talet har aldrig genomförts. Däremot har reserverade månader kompenserats med att försäkringen förlängts med motsvarande ersättningsdagar. Rädslan för att ”ta utan att ge något tillbaka” har varit stor bland beslutsfattarna, med konsekvensen att en verklig omfördelning mellan kvinnor och män uteblivit. Dessutom kan man hävda att de lågt ersatta 90 lägstanivådagarna i praktiken innebär att det redan långt innan 2007 införts ett vårdnadsbidrag bakvägen.
Kanske är det fortfarande provokativt att hävda att föräldraförsäkringen behöver stramas åt och få en mycket tydligare koppling till arbetsmarknaden och inkomstersättningsprincipen. Det är klart att familjepolitiska reformer ska utformas för att svara både mot arbetsmarknadsbehov och socialpolitiska mål. Problemet med det senaste decenniets avstannade diskussion om föräldraförsäkringen är dock att politiker och intresseorganisationer inte velat ta i frågan om försäkringens huvudsakliga syfte och vilka krav man kan ställa utifrån det faktum att det är en offentligt finansierad försäkring. Politiken måste göra tydligt vad man vill och sedan sträva efter att styra utifrån det, istället för att helt backa undan och skylla på köksbordet när lönegapet ökar.
Därför hoppas jag att regeringen snarast möjligt tillsätter en arbetsgrupp för att se över föräldraförsäkringen och föreslå ytterligare förändringar. I uppdraget bör bland annat ingå:
- en tidsplan för fortsatt individualisering
- en skärpning av möjligheterna att sprida ut ersättningsdagar över långa perioder,
- slopade lägstanivådagar
- en ny form av individualiserade dagar (begränsat antal per år) som skulle kunna svara mot behovet av flexibilitet när barnen går i förskola och skola.
I uppdraget ska såklart jämställdhetsperspektivet vara vägledande, men det behövs också ett tydligt klassperspektiv för att undvika att försäkringen utformas enbart efter tjänstemannagruppers (arbets-)livsvillkor. Vad det innebär ska jag utveckla vidare i nästa blogg.
