Hur hög är egentligen ungdomsarbetslösheten i Sverige? Den diskussionen har pågått länge och alarmerande debattinlägg har avlöst varandra från många håll. Nu pekar forskare på det som LO redan har lyft fram: ungdomsarbetslösheten är inte ett generellt problem för det stora flertalet utan drabbar framför allt vissa grupper av unga. Den insikten borde styra insatserna.
Anders Forslund och Mattias Engdahl punkterar på dagens DN debatt (2015-06-10) arbetslöshetsstatistiken när det gäller unga. De radar upp numera välkända argument varför arbetslöshetsmåttet (de som saknar arbete, kan ta ett arbete och aktivt sökt arbete eller som avvaktar ett arbete som börjar inom 3 månader i procent av arbetskraften) inte är ett särskilt bra mått på ungas arbetsmarknadsproblem. Här ingår exempelvis många heltidsstuderande som exempelvis söker sommarjobb, eller som väntar på att börja en anställning de har fått. Ändå används arbetslöshetsmåttet flitigt av media, politiker och organisationer. Det är ingen betjänt av.
I stället fångar begreppet NEET (Not in Employment, Education or Training) upp ungas arbetsmarknadsproblem på ett bättre sätt. Det handlar alltså om unga som varken arbetar eller studerar. Skillnaden mellan arbetslöshetsnivån och NEET-nivån är stor i Sverige (23,6 respektive 7,5 procent för 15–24-åringar 2013). I internationella jämförelser har Sverige en hög ungdomsarbetslöshet men ligger under EU-genomsnittet när det gäller NEET (se här). Intressant är också att både ungdomsarbetslösheten och NEET ökade i samband med finanskrisen men att NEET, till skillnad från ungdomsarbetslösheten, på senare år har minskat till den nivå som rådde innan krisen.
Forslund och Engdahl menar att övergången från skola till arbetsliv fungerar väl för de flesta unga, även om det finns grupper som har problem. Dessa grupper är framför allt unga som saknar avslutad gymnasieutbildning, utrikes födda och funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga.
Forslunds och Engdahls slutsatser ligger i linje med LOs policy. Ungdomsarbetslösheten bör inte bekämpas med generella insatser för alla unga, exempelvis lägre arbetsgivaravgifter. Dessa insatser är dyra och ineffektiva eftersom de riktar sig till alla, även dem som skulle få jobb utan åtgärder (vilka alltså är det stora flertalet). I stället krävs särskilda insatser för NEET:arna och de unga som riskerar långtidsarbetslöshet.
För det första är det uppenbart att grund- och gymnasieskolan måste förbättras så att fler klarar av att fullfölja studierna. Dessutom måste kunskapen om arbetsmarknaden, dess krav och hur man söker arbete stärkas. Här har skolan, kommunerna och Arbetsförmedlingen viktiga roller för att förebygga arbetslöshet. För det andra krävs ett utökat kunskapslyft inom vuxenutbildningen som ger fler möjligheten att komplettera oavslutade studier eller omskola sig. Arbetslösa som har varit etablerade på arbetsmarknaden men som saknar avslutad grundskole- eller gymnasieutbildning bör, vid konstaterat behov, ges möjligheten att fullfölja studierna med aktivitetsstöd som studiefinansiering utan att arbetslösheten hunnit bli långvarig. För det tredje krävs en mer aktiv och rustande arbetsmarknadspolitik där fler unga arbetslösa får ta del av arbetsförmedling, arbetsmarknadsutbildning, arbetspraktik och subventionerade anställningar. Det är en mer träffsäker politik.
