Så drog det igång med tal av ledarna från världens länder; FNs 21 konferens om klimatförändringarna, COP 21. Av uttalandena att döma råder det enighet om behovet att begränsa den globala temperaturökningen till 2 grader, tyvärr håller inte de utlovade åtgärder samma nivå. Inför årets klimatmöte har länderna själva fått redovisa vilka åtgärder de vill vidta för att minska sin klimatpåverkan. Även om dess effekter är svårbedömda pekar de snarast mot en temperaturökning på 2,7 grader. Att överskrida målet med 0,7 grader låter kanske inte så mycket men miljöprofessorn Johan Rockström menar att 2-gradersmålet är en smärtgräns. Måttet är ett globalt genomsnitt vilket innebär att vissa länder och regioner under delar av året kommer att ha avsevärt högre temperaturer. Att länderna trots enighet om målet ännu inte lyckats enas om åtgärder för att nå dit illustrerar problemets kärna. Alla vet att de tjänar på att förhindra en för hög medeltemperatur men de vill samtidigt minimera sina kostnader för att nå målet. Ska FN-konferensen lyckas med sina föresatser måste den därför undvika ett blame-game och bli enig också i rättvisefrågan.
Från fackligt håll drivs kravet att omställningen ska vara rättvis och skapa jobb med bra anställnings- och lönevillkor. Kravet på rättvisa gäller såväl mellan som inom länderna. De rika länderna har inte bara släppt ut mer koldioxid under 1900-talet de har också bättre förutsättningar att finansiera forskning och utveckling i ”grön” teknik. Men att allt för mycket fokusera på kostnaderna för omställningen kan samtidigt skymma sikten för möjligheterna. En klokt och rättvist utformad omställning är på samma gång en investering i nya jobb och utveckling.
USAs investeringar i förnybar energi har exempelvis inneburit att arbetstillfällena ökar 20 gånger snabbare inom solenergiindustrin än i dess totala ekonomi. Kina är samtidigt världens största arbetsmarknad för förnybar energi med 3,4 miljoner arbetare i branschen. I Tyskland är 370 000 personer anställda inom förnybar energi, det största antalet i Europa.
Svensk fackföreningsrörelse har av tradition bejakat strukturomvandling och förnyelse. Det har inneburit högre lön, bättre jobb och arbetsvillkor samt utbyggd välfärd. En omställning mot minskade utsläpp kan innebära samma sak och kan lösas med samma metoder; kompetensutveckling, vidareutbildning och en generös socialförsäkring.
