Tanken var att mitt nästa inlägg skulle handla om kvalité i arbetslivet och vem som avgör. Ett inlägg med avstamp i att många nu är åter från semestern och förhoppningsvis har laddat batterierna med ny energi inför jobbstart och färd mot årets mörkaste månader. Ett inlägg med förhoppning om en höst med ett arbetsmiljöarbete som förbättras, inkluderar skyddsombuden tidigt i planering av förändringar eller nya projekt, tar hjälp av de regionala skyddsombuden där det fattas skyddsombud och varför inte vackert väder, om jag nu ändå får önska.
Men så händer det som inte får hända igen och jag kan inte förmå mig att skriva om något annat. En elektriker i 45-års åldern har mist sitt liv på en arbetsplats. En man mitt i livet som inte kommer att få träffa sina nära och kära igen.
Jag ska inte gå olycksutredningen i förväg, den måste få ha sin gång. Även en anmälan om vållande av annans död är upprättad. Förhoppningsvis kan dessa utredningar gemensamt komma fram till hur olyckan kunde hända. Det som är tydligt är dock att orsaken till att något sådant här kan hända igen och igen (31 gånger hittills i år) måste utredas och elimineras. Vi kan inte acceptera att det 2019 har dött 31 personer på 7, 5 månader i jobbet. Dessutom ligger en person allvarligt skadad efter ett fall på 20 meters höjd vid utomhusarbete vid Gärstadverken i Linköping.
Nu får det, banne mig, vara nog! Det finns ju alla förutsättningar för att utföra arbetet på ett säkert sätt. Teknik, skyddsutrustning och alla hjälpmedel som kan tänkas behövas finns att tillgå. Det får inte brista i att arbetsmiljö och säkerhet blir för dyrt, en människas liv går inte att räkna i pengar!
Fackets vassaste vapen i kampen mot en farlig arbetsmiljö är skyddsombuden som när det behövs kan försöka att styra upp inkompetenta, ansvarslösa och ignoranta arbetsgivare som trots sin makt ändå gör för lite. Skyddsombuden borde ges alla möjligheter att bidra, men många av våra skyddsombud upplever att de blir motarbetade, för som en av dem uttryckte sig i tidningen Byggnadsarbetaren: ”så fort jag öppnar munnen riskerar det att kosta pengar”. Här måste det vara tydligt: det som kostar är till för att skydda arbetarna från att förolyckas eller drabbas av ohälsa, precis som arbetsmiljölagen kräver.
Vid samma tidpunkt förra året hade 22 personer omkommit i en arbetsplatsolycka. Inte det heller är acceptabelt. Det finns ingen annan acceptabel siffra än noll. Vi ska heller inte säga att vi ska ha en ”vision” om noll döda på jobbet utan vi ska ha nolltolerans mot att dödsolyckorna uppstår på arbetet!
Så här säger lagen: ”Arbetsgivaren skall vidta ALLA åtgärder som BEHÖVS för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall”.
Hur svårt kan det vara?
Så länge ansvar inte utkrävs och de försäkringsbolag som utbetalar försäkringsersättningaldrig regressar, kommer inget att hända.
I Sveige har vi den principen att man betalar lite om någon dör eller skadas, KOllektivet står för försäkringsersättningen.
Kanske dags att upplysa de som betalar försäkringpremien, får upplysningar om detta förhållande.
Georg Carlde
Fd Huvudskyddsombud