Igår släppte Världsfacket ITUC sin lista över de 10 värsta länderna att arbeta och vara fackligt aktiv i. Länderna på listan är Algeriet, Bangladesh, Brasilien, Colombia, Filippinerna, Guatemala, Kazakstan, Saudiarabien, Turkiet och Zimbabwe. Enligt rapporten som särskilt tittar på situationen för fackligt aktiva och förtroendevalda runt om i världen mördades hela 53 fackligt aktiva under 2018 på grund av sitt fackliga engagemang.
Det är inte konstigt att många av de tio länderna känns igen bland de 24 länder som diskuterats här i ILOs tillämpningskommitté de senaste två veckorna då det är länder där rätten att organisera sig fackligt allvarligt inskränks genom våld, massarresteringar och till och med mord.
Igår diskuterades bland annat Filippinernas brott mot ILO-konvention 87 om rätten att få organisera sig fackligt. Joanna Bernice Coronacion, en modig ung facklig aktivist, berättade i tillämpningskommittén om den svåra situation som råder för de som försöker organisera sig fackligt i Filippinerna. Bland annat om hur facken inte släpps in i de ekonomiska frizonerna och hur de arbetare som ändå försöker starta fackförbund i fabrikerna där blir trakasserade av cheferna och till och med ofta arresteras och åtalas för påhittade brott, bland annat drogsmuggling och sätts i fängelse för att stoppa att omröstningar om att starta en facklig organisation på arbetsplatsen genomförs. Fackliga ledare blir också ofta utpekade av militären som kommunister och förföljs, trakasseras och till och med mördas. Bland annat mördades den fackliga organisatören Leonides Dennis för bara två veckor sedan. Han blev skjuten av en förbipasserande man på motorcykel. Detta just efter att han satt igång omröstningar om att få bilda fackföreningar i tre fabriker i en av Filippinernas ekonomiska frizoner.
Problemen i Filippinerna har pågått länge. Jag kommer själv ihåg när jag för många år sedan besökte Filippinerna och då fick möjlighet att träffa deltagarna på en facklig grundkurs. Kursen hölls undangömt på ett hotell på landsbygden och deltagarna hade till sin arbetsgivare sagt att de skulle hem till sina byar för att träffa och ta hand om släktingar. Skulle arbetsgivaren få reda på att de var på facklig kurs skulle de få sparken och svartlistas från jobb på andra företag.
På kursen träffade jag en kvinna vars berättelse jag fortfarande kommer ihåg. Hon arbetade för ett stort företag som tillverkar skrivare. För att det inte skulle komma in smuts i skrivarna var arbetarna tvungna att bära skyddskläder och då det enligt cheferna tog för lång tid att ta av och på dessa kläder fick de bara gå på toaletten under sin 30 minuter långa lunchrast. Filippinerna är ett tropiskt varmt land och inne i fabriken var det många gånger över 30 grader. Men på grund av obefintliga toalettpauser gällde det att inte dricka för mycket vilket ledde till att det ofta hände att arbetarna svimmade på fabriksgolvet och att de kvinnor som ändå drack vatten och försökte hålla sig fick inkontinensbesvär.
Det finns mycket kvar att göra runt om i världen för att förbättra villkoren för arbetare och då är rätten till facklig organisering grundläggande och ILOs arbete med att sätta internationella standarder och att se till att medlemsstaterna lever upp till dessa avgörande.
Då tillämpningskommittén idag avslutade sitt arbete lämnar jag nu ILOs arbetskonferens och Geneve för denna gång för att åka hem och fira midsommar. Imorgon kommer min kollega Ellen att ge er den senaste uppdateringen kring besluten på arbetskonferensen som ska tas imorgon. Då antas förhoppningsvis både den konvention och rekommendation kring våld och trakasserier i arbetslivet, som man efter flera långa dagar med sen kvällsmangling antog i den standardsättande kommittén igår, samt den 100-årsdeklaration för framtidens arbetsmarknad som man fortfarande arbetade mot klockan med att hinna färdigt med i helhetskommittén när jag lämnade arbetskonferensen idag. Så håll utkik här på bloggen imorgon!
