Magiska skattesänkningar, pensionärer och Astrid Lindgren

Då och då dyker frågan upp om det finns några magiska skattesänkningar. Frågan lyfts oftast av organisationer vars uppdragsgivare tjänar mest på sänkta skatter. Intressant nog besvaras frågan av dessa organisationer också oftast med ett rungande ja – det finns magiska skattesänkningar. Vad är då en magisk skattesänkning? Jo, det är en skattesänkning som leder till att skatteintäkterna ökar.

Hur kommer man fram till att det går att sänka skatten på ett sätt som ökar skatteintäkterna? Det gör man genom att peka på något som kallas för Lafferkurvan. Lafferkurvan är ett ganska meningslöst konstaterande att om skatten är noll är också skatteintäkterna noll, och om skatten är tillräckligt hög (t.ex. över 100 procent, så att den som arbetar blir av med hela sin lön och måste betala extra till staten för nöjet att arbeta) så kommer de flesta sluta arbeta (eller börja arbeta svart) och skatteintäkterna blir noll även i detta fall. Detta konstaterande har tagits som argument för att marginalskatten för dem med högst arbetsinkomster nog kan sänkas utan att skatteintäkterna minskar.

Det är sant att skatten inte kan vara hur hög som helst om vi samtidigt ska kunna förvänta oss att människor ska vilja arbeta. Men innebär det att skatten för höginkomsttagare kan sänkas i dag utan att skatteintäkterna minskar? Svaret på den frågan är nej. Marginalskatten på arbete för höginkomsttagare i Sverige kan höjas, om det till exempel skulle behövas mer resurser till välfärden. Det är en slutsats jag drar genom att gå igenom den senaste tidens empiriska forskning i en rapport om just marginalskatterna som går att läsa här. Forskningen är alltså inte på skattesänkarnas sida, men man behöver inte läsa rapporten för att inse det. I stället kan vi roa oss med att titta på två olika tillfällen då skatten varit oerhört låg respektive väldigt hög, och se vad det ledde till.

Enligt en rapport från Pensionsmyndigheten har den som fyllt 66, och inte tagit ut sin allmänna pension, negativ skatt. Skatten är alltså inte bara noll, utan staten betalar extra, ovanpå lönen, till den som arbetar efter 65 års ålder. Om skatt verkligen hade en så stor påverkan på arbetsutbudet som krävs för att en skattesänkning skulle betala sig själv via ökat arbetsutbud, borde givetvis denna negativa skatt leda till att nästan varenda 66-åring valde att fortsätta arbeta. Trots det envisas medelpensioneringsåldern med att ligga runt 65 år. Förvånande nog för vissa tycks hälsa och utbildningsnivå vara viktigare faktorer än ekonomiska incitament när det kommer till att öka arbetskraftsdeltagandet hos äldre.

En anekdot som gärna berättas av dem som ogillar höga marginalskatter är den om när Astrid Lindgren 1976 insåg att hon betalade 102 procent i marginalskatt. På marginalen räknade hon ut att hon skulle betala 102 kronor till i skatt när hon tjänat 100 kronor på sin bokförsäljning. En sådan skatt är tvivelaktig av andra skäl än dess effekt på arbetsutbudet, ingen borde tvingas betala för nöjet att få arbeta. I dag är den högsta marginalskatten 74 procent om arbetsgivaravgift och moms på konsumtion räknas med. Men det var en sak som inte skedde i och med denna höga marginalskatt: Astrid Lindgren slutade inte skriva böcker. Trots en marginalskatt på 102 procent fortsatte hon arbeta som författare. Så även i detta märkliga exempel fick skattesänkarvurmarna fel om marginalskattens effekter på arbetsutbudet.

Det är helt enkelt inte så mycket hokuspokus med skatter som högerns tankesmedjor vill få oss att tro. Om det finns behov av högre skatteintäkter kan skatten höjas. Svårare än så är det inte. Och för övrigt fortsatte Astrid Lindgren att sympatisera med Socialdemokraterna – och höga skatter, men med reson – resten av sitt liv.