De senaste veckorna har flera partier kommit med utspel inför valet med förslag om hur den höga långtidsarbetslösheten ska bekämpas. Det rör sig om bidragstak, sänkt a-kassa, jobbpremie, nystartsjobb med högre subvention, halverad arbetsgivaravgift för låglönejobb, men också flyttbidrag, aktivitetsplikt för försörjningsstöd, extratjänster och arbetsmarknadsutbildningar. I denna bloggartikel går jag igenom några av de viktigaste politiska förslagen på arbetsmarknadsområdet. Jag konstaterar att partierna har diametralt olika syn på hur arbetsmarknadspolitiken bäst utformas, och att valdagen den 11 september kommer att bli en av de viktigaste dagarna hittills för landets arbetslösa. Valresultatet kommer nämligen spela en avgörande roll för hur de kommer att behandlas under de kommande åren.
Arbetslöshet, sysselsättning och arbetskraftsdeltagare
I sin kommunikation har Moderaterna gått till hårt angrepp mot ”utanförskapet” och ”bidragsberoendet”, som de menar är konsekvenser av den socialdemokratiskt ledda regeringens förda politik. Partiet har pekat på att 700 000 utrikes födda inte är självförsörjande och att Sverige är ett av länderna i Europa med högst arbetslöshet. Som bekant smulades den uppblåsta 700 000-siffran sönder när SVT:s partiledarutfrågning med Ulf Kristersson visade att den inkluderar föräldralediga, studerande, sjukskrivna, personer som lever på kapitalinkomster eller pensioner samt arbetstagare med en låg lön.
Men även informationen om EU:s fjärde högsta arbetslöshet (efter Grekland, Spanien och Italien) kan leda fel, när hela bilden inte presenteras. Det stämmer att Sverige internationellt sett har en hög arbetslöshet, vilket figur 1 nedan illustrerar (även om Sveriges arbetslöshet ligger betydligt närmare EU-snittet än de sydeuropeiska ländernas nivåer). Det är givetvis problematiskt.
Men Moderaterna verkar helst tala tyst om att Sverige samtidigt har en mycket hög sysselsättningsgrad, närmare bestämt näst högst i EU efter Nederländerna (se figur 2). Faktum är att sysselsättningsgraden är på en uppåtgående trend och ligger på den högsta nivån på åtminstone 30 år, och märkbart högre än under 2014 när Socialdemokraterna övertog regeringsmakten från de borgerliga partierna (se figur 3). Särskilt glädjande är att antalet personer med fasta anställningar har ökat kraftigt den senaste tiden.
Figur 1. Arbetslöshet i Europa år 2021 (20–64 år)
Källa: Eurostat
Figur 2. Sysselsättningsgrad i Europa år 2021 (20–64 år)
Källa: Eurostat
Figur 3. Sveriges sysselsättningsgrad 2014-juli 2022 (säsongsrensad, 20–64 år)
Källa: Eurostat
En del av förklaringen bakom den höga arbetslösheten i Sverige är att den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av ett högt arbetskraftsdeltagande, närmare bestämt högst i EU. Enkelt uttryckt innebär det att en större andel av den svenska befolkningen finns i arbetskraften och att fler individer arbetar eller söker arbete jämfört med andra länder. I flera europeiska länder finns det många, inrikes födda kvinnor i allmänhet och utrikes födda kvinnor i synnerhet, som står helt utanför arbetskraften. Därmed räknas de inte som sysselsatta eller arbetslösa. Det är positivt att Sverige sedan lång tid tillbaka har fört en ekonomisk politik som syftat till att öka arbetskraftsdeltagandet, till exempel genom att införa Arbetsförmedlingens tvååriga etableringsprogram för nyanlända, även om det har inneburit ett högre arbetslöshetsmått.
Det är dock värt att påpeka att det finns länder i Europa som både har ett högt arbetskraftsdeltagande och hög sysselsättning, samtidigt som arbetslösheten är låg, såsom Nederländerna, Tyskland, Norge och Danmark, vilket visar att den svenska regeringen kan göra betydligt mer för att trycka ned arbetslösheten. Dessa länder har dock inte tagit emot en lika stor andel asylsökande som Sverige under 2010-talet, vilket också är en förklaring bakom den högre arbetslösheten.
Det går därmed att konstatera att den svenska arbetsmarknaden är märkbart tudelad – de allra flesta arbetar, samtidigt som det finns en grupp som halkar efter, närmare bestämt arbetslösa med lång arbetslöshetshistorik. Inte sällan hänger det ihop med faktorer som kort utbildningsbakgrund, svaga kontaktnät och svenskkunskaper, begränsad arbetslivserfarenhet samt olika typer av funktionsnedsättningar. Det är tydligt att det behövs mer insatser som överbryggar eller kompenserar för dessa faktorer.
Figur 4 visar att grupper med kortare arbetslöshetstider har minskat dramatiskt de senaste två åren och är numera i nivå med (eller till och med lägre än) före covid-19 pandemin. Men gruppen arbetslösa längre än 24 månader har stadigt vuxit och närmar sig 100 000 personer, varav en tredjedel har varit arbetslös längre än fyra år. Det är förstås ett allvarligt problem, inte minst då långa perioder av arbetslöshet är skadligt både för de enskilda individerna och för samhället i stort, med konsekvenser som stress och psykisk ohälsa, ökad risk för missbruksproblematik och kriminalitet, försvagad välfärdsfinansiering, men också ojämlikhet, segregation, ökade sociala spänningar och främlingsfientlighet.
Figur 4. Antalet inskrivna arbetslösa efter arbetslöshetslängd, januari 2018 – juni 2022
Källa: Arbetsförmedlingen
Vad vill partierna göra för att vända utvecklingen?
Figur 5 listar några av de viktigaste förslagen som de åtta riksdagspartierna i närtid har presenterat för att bekämpa arbetslösheten.
Figur 5. Fem viktiga arbetsmarknadspolitiska förslag från respektive parti
Källa: Partiernas hemsidor
Moderaternas linje – som de också benämner ”arbetslinjen” men som kanske bättre stavas ”låglönelinjen”- går i huvudsak ut på att göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att ta del av ersättningar från sociala skyddsnät. Partiet vill införa ett bidragstak, införa krav på deltagande i aktiviteter för att ta del av försörjningsstöd och sänka dagens nivåer i a-kassan. Det är intressant att just en sänkt a-kassa lyfts som en lösning på problemet med långtidsarbetslöshet, när de allra flesta långtidsarbetslösa erhåller andra ersättningar, såsom försörjningsstöd eller aktivitetsstöd som deltagarna i Arbetsförmedlingens jobb- och utvecklingsgaranti får. Samtidigt föreslår partiet generella skattesänkningar och en jobbpremie som innebär att långtidsarbetslösa som börjar arbeta får behålla 10 procent av sin bruttolön (som mest 2 5000 kr/mån under 18 månader). Jobbpremien beräknas kosta en halv miljard kronor årligen. Med andra ord vill partiet följa, och fördjupa, den strategi som präglat svensk politik under cirka tre decennier, som består av åtgärder för att höja sökintensiteten och arbetsutbudet genom att individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar står i fokus. Denna politik som i huvudsak går ut på att arbetslösa ska ta första bästa låglönejobb står i skarp kontrast mot LOs politik som inriktar sig på rustande och kompetenshöjande insatser för att förbättra arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden.
Ett annat parti som fokuserar på incitament hos de arbetslösa är Liberalerna. Partiet föreslår också ett bidragstak och aktivitetskrav i ett nytt slags försörjningsstöd. Liberalerna föreslår också att föräldraförsäkringen och flerbarnstillägget reformeras för att fler utrikes födda kvinnor ska vilja ta ett arbete. Mer fokus på Alliansens flaggskepp nystartsjobb – en subventionerad anställning som bygger på en rättighetslagstiftning och återbetalda arbetsgivaravgifter (som LO vill reformera i grunden) – men också inträdesjobb, en ny typ av anställningsform för nyanlända och unga där lönen är lägre än i kollektivavtalen och där arbetsgivaravgiften slopas, är förslag som Liberalerna hoppas få igenom i högerkonservativa regeringsförhandlingar. Genomgången av Liberalernas förslag på arbetsmarknadsområdet tyder på att partiets arbetsmarknadspolitik står längst ifrån LOs.
Kristdemokraterna är inne på en likartad linje. Partiet vill satsa mer på nystartsjobben genom en högre subventionsgrad och mer generösa villkor för företagen, samt ställa högre aktivitetskrav för asylsökande. Bland förslagen finns också en flyttpeng på upp till 30 000 kronor för personer med försörjningsstöd och a-kassa (tumme upp för detta, även om personer i jobb- och utvecklingsgarantin som får aktivitetsstöd inte nämns i förslaget), ett generöst jobbskatteavdrag för långtidsarbetslösa och matchningsanställningar – en ny typ av subventionerad anställning där bemanningsföretag får möjlighet att anställa långtidsarbetslösa för att sedan hyra ut dem vidare till andra arbetsgivare med bibehållna intäkter. Av uppenbara skäl har LO i ett remissvar från 2015 avstyrkt förslaget om matchningsanställningar i sin helhet.
Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik bygger på liknande principer – ökade krav för asylsökande och mottagare av försörjningsstöd, inte minst genom en dansk-inspirerad arbetsplikt men också sänkta skatter, bland annat genom att ersätta flerbarnstillägget med ett skatteavdrag för de som arbetar. Därmed verkar det finnas goda förutsättningar för högerblocket att komma överens om arbetsmarknadspolitiken, om parterna vinner valet. Men på två punkter avviker Sverigedemokraternas politik. Genom att granska Sverigedemokraternas olika budgetmotioner uppmärksammade jag i en tidigare bloggartikel att partiet varken satsar på förmedlingsinsatser, utbildningar eller subventionerade anställningar, något som förtydligas även i partiets vårbudget för 2022. Där framgår att SD vill avskaffa de subventionerade anställningarna, exempelvis etableringsjobb, nystartsjobb och introduktionsjobb, eftersom partiet menar att insatserna är ineffektiva, kostsamma och ett sätt att dölja migrationskostnaden. Detta trots att det finns tydliga forskningsbelägg för att subventionerade anställningar påskyndar övergången till osubventionerade anställningar för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Budgetmedlen vill partiet använda till andra reformer. Till skillnad från de övriga högerpartierna säger sig SD vilja stärka nivån i a-kassan, men har nyligen öppnat upp för att förhandla om sänkta ersättningar.
Centerpartiets arbetsmarknadspolitik påminner till viss del om de andra borgerliga partiernas. Paritet vill förenkla och förstärka nystartsjobben och bredda parternas modell för etableringsjobb till företag utan kollektivavtal och till bemanningsföretag, så att personer med etableringsjobb ska kunna hyras ut till andra arbetsgivare. Sedan flera år tillbaka har partiet en utpräglad strategi att privatisera en allt större del av Arbetsförmedlingens förmedlingsverksamhet, något man vill fortsätta med under nästa mandatperiod. Ett nytt förslag som C lanserat under valrörelsen är halverad arbetsgivaravgift för jobb med löner under 22 000 kr/mån, som de menar är en ”träffsäker reform” för att företag ska vilja ”anställa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden”. Reformen beräknas kosta hela 8 miljarder kronor årligen. Det går dock att ifrågasätta om förslaget verkligen är träffsäkert när det riktar sig till alla företag och alla anställda, och inte enbart långtidsarbetslösa. Det går också att ifrågasätta om skattesänkningen är välinvesterad när utvärderingar av exempelvis nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga visade generellt sett på mycket begränsade sysselsättningseffekter i relation till den kostnad som nedsättningen medförde. Förslaget inkluderar förvisso en utfasning av nedsättningen (på löner mellan 22 000–25 000 kr), men riskerar ändå att bidra till en lönepress nedåt när företagen vill hålla sina anställdas löner under 22 000 kr/mån för att slippa halva arbetsgivaravgiften. Av flera skäl ger jag förslaget en tumme ner, men däremot välkomnar jag partiets ambitiösa funktionshindermanifest som innehåller flera goda förslag för att förbättra situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.
Arbetsmarknadspolitik är inte Miljöpartiets paradgren, men partiet har lanserat flera förslag på etableringsområdet för att underlätta arbetsmarknadsinträdet för nyanlända. Partiet vill förlänga Arbetsförmedlingens etableringsprogram till minst fyra år från dagens två år, och se till att fler, i synnerhet kvinnor, erbjuds arbetsmarknadsinsatser som kombineras med utbildningsinsatser. MP vill öka antalet platser på Komvux och folkhögskolan så att fler nyanlända kvinnor får möjlighet att utbilda sig. Det är också välkommet att partiet så tydligt gått ut med löften om att bekämpa fattigdomen och ojämlikheten, inte minst genom att permanenta den tillfälliga höjningen av taket i a-kassan. Åtgärder mot diskriminering på arbetsmarknaden är också något som partiet vill se under den kommande mandatperioden.
Motverkad diskriminering finns också med bland Vänsterpartiets budskap, likväl som vallöften om en stärkt a-kassa. Faktum är att V går längst av alla riksdagspartier i a-kassefrågorna och föreslår både högre ersättningsnivåer, inklusive en indexering, och mer generösa kvalificeringsvillkor. Det är intressant att se att partiets a-kassepolitik så tydligt liknar LOs, vilket även gäller i frågan om arbetsmarknadsutbildningar och reguljär utbildning inom ramen för arbetsmarknadspolitiken där V vill satsa mer. Vänsterpartiet är det riksdagsparti som tydligast tagit ställning emot Centerpartiets jobbförmedlingsprivatisering, och vill att fler arbetslösa i stället ska erbjudas stöd i jobbsökandet av Arbetsförmedlingens personal. Det är även positivt att den gröna omställningen ligger högt på partiets dagordning och att man tar ställning för ett nytt flyttbidrag för att främja den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden.
Sist ut i redogörelsen är Socialdemokraterna, som är det parti som historiskt har prioriterat den aktiva arbetsmarknadspolitiken högst och närmast LO, inte minst tack vare att Rehn-Meidner-inspirerade förslag har präglat den ekonomiska politiken under flera omgångar, såsom under 1980-talet när mycket resurser investerades i arbetsmarknadsutbildning och subventionerad sysselsättning och under kunskapslyftsåren 1997–2002. Under mandatperioden 2018–2022 kompromissade partiet en hel del kring sina arbetsmarknadspolitiska kärnfrågor, för att få Centerpartiet och Liberalerna att underteckna januariavtalet och lämna Alliansen. Men det är tydligt att de gamla tankemönstren fått en stor prägel på såväl partiets riktlinjer inför partikongressen 2021 som valmanifest. Särskilt positivt är att partisekreteraren Tobias Baudin nyligen utlovade fler arbetsmarknadsutbildningar och återinförda extratjänster¸ som var ett anställningsstöd med hög subventionsgrad för att personer med särskilt svag anknytning till arbetsmarknaden, inte minst nyanlända kvinnor, skulle få möjlighet att arbeta och avlasta ordinarie personal inom välfärdsyrken. Den subventionerade anställningen avskaffades i samband med att M-KD-SD-budgeten för 2022 röstades igenom i riksdagen. Båda dessa förslag ligger i linje med policyrekommendationer från LO-rapporter som har presenterats i närtid (se här och här), och syftar till att förbättra arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden. LO driver också på för en mer generös arbetslöshetsförsäkring och ökad lokal AF-närvaro, och det är glädjande att ambitionerna återfinns i Socialdemokraternas valbudskap. Precis som för Vänsterpartiet och Miljöpartiet finns också ambitioner om minskad diskriminering på arbetsmarknaden med i Socialdemokraternas utspel. En förhållandevis stor samsyn bland de rödgröna partierna om flera arbetsmarknadspolitiska förslag ger goda förutsättningar för politisk verklighet under nästa mandatperiod, vid en eventuell valseger. Värt att påpeka är att det finns en uppenbar risk för att det socialdemokratiska förslaget om krav på heltidsaktiviteter för att ta del av försörjningsstöd kan, beroende på utformning, få oönskade konsekvenser, såsom missbruk av kommuner där syftet är att minska kostnader, undanträngning av ordinarie arbetsuppgifter och anställningar samt snedvridning i konkurrens i vissa branscher. För att reformen ska få önskade effekter krävs väl avvägda beslut om specifika aktiviteter/tjänster som annars inte skulle ha blivit utförda, samt ett tydligt regelverk för kommunerna.
Som framgår av denna bloggartikel har riksdagspartierna diametralt olika syn på hur arbetsmarknadspolitiken bör bedrivas. En tydlig skiljelinje tycks gå mellan de partier som fokuserar på att sänka ersättningarna för utsatta grupper för att på så sätt stärka deras drivkrafter till arbete och egen försörjning, och de partier som på delvis olika sätt prioriterar ett stärkt stöd för att höja kunskapsgraden och förbättra jobbchanserna för samma grupper.
Valdagen den 11 september blir en särskilt viktig dag för landets arbetslösa eftersom valresultatet avgör hur de kommer att behandlas de närmaste åren.
