Det man inte kan prata om, måste man sjunga.

I december 2020 kom Coronakommissionens delrapport om äldreomsorg. Där konstaterades att äldreomsorgen under lång tid har varit resursmässigt eftersatt och yrkeskåren undervärderad. I en blogg undrade jag då om det skulle bli satsningar på äldreomsorgen den här gången. Erfarenheterna från Caremaskandalen nio år tidigare var tyvärr inte hoppingivande – bristerna i äldreomsorgen var en stor medial fråga hösten 2011 och våren 2012 men väldigt lite hände.

Det blev mer satsningar efter coronapandemin än efter caremaskandalen. Den socialdemokratiskt ledda regeringen tillförde ett sektorsbidrag på 4 miljarder kronor till äldreomsorgen och införde Äldreomsorgslyftet där anställda inom äldreomsorgen gavs möjlighet att läsa till bland annat undersköterska eller vårdbiträde på betald arbetstid och erbjudas en tillsvidareanställning efter genomförd utbildning. En utredning har tagit fram ett förslag till en äldreomsorgslag. Undersköterska blir en skyddad yrkestitel 1 juli 2023 och det har blivit lag på att den som får hemtjänst ska erbjudas en fast omsorgskontakt.

Men sedan i höstas har vi en högerregering och de strukturella bristerna i äldreomsorgen verkar ha fallit i glömska igen. I statsbudgeten för 2023 finns inga löften om att förlänga Äldreomsorgslyftet efter 2023, trots mycket stora kompetensförsörjningsbehov. När äldreministern Anna Tenje (M) svarade på interpellationer om detta från Lena Hallengren (S) och Mikael Dahlqvist (S) höll hon med om de stora behoven och hänvisade till Socialstyrelsens kommande utvärdering av både äldreomsorgslyftet och sektorsbidraget. Först i statsbudgeten 2024 kommer besked om det blir några resurser till äldreomsorg.

M-KD-L-regeringen har redan visat att de inte prioriterar resurser till välfärden. De generella statsbidragen till kommuner och regioner höjdes endast med 6 miljarder kronor 2023. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, menar att det behövs minst 20 miljarder kronor och LOs beräkningar visar att det behövs en ökning av resurserna till välfärden på 34 miljarder kronor år 2023, för att både möta demografin med fler äldre och påbörja en kvalitetshöjning. Hur det blir med en ny äldreomsorgslag är oklart. Den finns inte på regeringens propositionsförteckning än. Däremot finns en proposition om ökade möjligheter till användning av välfärdsteknik inom äldreomsorgen. En departementsskrivelse om detta publicerades nyligen. Anna Tenje verkar sätta sitt hopp till teknikens under och säger till Kommunalarbetaren:

”Men jag målar inte alls i så dystra färger utan jag tror att vi tillsammans kan komma ur många av de här problemen, inte minst om man tar till sig välfärdstekniken som ett komplement.”

I förra veckan debatterade riksdagen äldreomsorg. De olika partiernas företrädare låter lika när de talar om äldreomsorg. Alla vill att äldre ska vara trygga, få en värdig omsorg, ha självbestämmande och bemötas med respekt. Skillnaderna ligger i hur det ska gå till. Ett inlägg som stack ut var Sverigedemokraternas Carita Boulwén som sa att SD anser att Lagen om valfrihetssystem, LOV, ska göras obligatoriskt i alla landets kommuner. Det var som att kastas tio år tillbaka i tiden, då frågan var på tapeten senast. Dåvarande socialminister Maria Larsson (KD) beställde utredningen SOU 2014:2 Framtidens valfrihetssystem – inom socialtjänsten som föreslog att alla kommuner ska vara skyldiga att skapa förutsättningar för brukarna att välja mellan olika utförare inom hemtjänst. Utredningen gick inte på KDs linje om obligatorisk LOV, men privatisering skulle bli tvingande. Maria Larsson ville fortsatt ha obligatorisk LOV, dåvarande ordförande i SKR, Anders Knape (M) var kritisk.

Det har hänt en hel del på tio år. Erfarenheterna från coronapandemin visade hur svårt det är att skapa en trygg vård och omsorg i en uppsplittrad organisation med mängder av olika utförare som inte samverkar (som LOV leder till). Flera borgerligt styrda kommuner har avskaffat LOV, ofta med hänvisning till avtalsbrott och kvalitetsbrister. I Lomma har det moderata styret tagit tillbaka all äldreomsorg i egen regi. Moderaterna i Strängnäs skriver om erfarenheten av att införa LOV:

”Det har funkat sådär. Kostnaderna har varit höga och de juridiska tvisterna mellan vissa av företagen och kontrollorganet IVO har varit återkommande. Hade vi vetat vad vi vet idag när vi införde LOV hade vi aldrig gjort det.”

Kanske behöver vi inte oroa oss för obligatorisk LOV i äldreomsorgen, så länge det finns några verklighetsförankrade moderata kommunpolitiker som kan hjälpa regeringen att stå emot välfärdsföretagslobbyns krav. Kanske var SDs uttalande ett debattknep för att flytta debatten bort från resursfrågan. Men oron för att äldreomsorgen inte kommer få de resurser som behövs är högst befogad.

Just nu visas den finska dokumentära sångfilmen Grymma tider – vårdarbetets sånger på Folkets Bio-biografer runt om i landet. Filmen berättar om den krisande finska äldreomsorgens vardag och ackompanjeras av en kör av allvarliga kvinnor i blå bussaronger som sjunger:

”Vi fick lämna boende sittande i sin rullstol hela dagen och spänna fast dem i stolen med ett säkerhetsbälte”

”Jag bestämde mig för att byta yrke för att inte behöva fatta omoraliska beslut varje dag.”

”Jag är utmattad, alldeles utmattad.”

I Finland blir äldreomsorgens förfall en stor fråga i media ungefär vart femte år, men sedan händer ingenting, sa filmens regissör Susanna Helke på ett seminarium om filmen anordnat av Finlandsinstitutet. Kommunals utredare Mari Huupponen, som också medverkade på seminariet, sa att filmen visar vad underbemanningen leder till men också vad god omsorg är. Vi måste berätta om det. Krocken mellan kommersialiseringen av välfärden och vårdens och omsorgens etos har svårt att få fäste i den politiska debatten. Det handlar om stora frågor om människovärde och vad samhället är till för som vi har svårt att sätta ord på. Som det står i filmens presentation:

Det man inte kan prata om, måste man sjunga.