En prunkande trädgård uppstår inte genom att man planterar några växter här och där och sedan bara låter de växa; de behöver omsorg såsom gödning, beskärning, täckning för kalla vinterdagar osv. Allt för att se hur det år för år växer och blir större och vackrare. Ungefär som arbetstagarna på en arbetsplats för att produktionen ska blomstra. För mig som gammal litteraturhistoriker så kommer jag osökt att tänka på Voltaires Candide som säger: man ska odla sin trädgård. Det bör dessutom göras lika ihärdigt som Don Quijote försvarade riddarromantikens ideal.
Som jag beskrev i förra blogginlägget antog International Labour Organisation (ILO) en resolution, enligt artikel 33 i ILO:s konstitution, angående Belarus’ nedlåtenhet att följa rekommendationerna från ILO:s övervakningsorgan om kränkningar av bl.a. föreningsfriheten. Repressioner har trappats upp genom att fängsla fackliga ledare och upplösa fria fackliga organisationer, exempelvis BKDP (Belarusian Congress of Democratic Trade Unions) och dess medlemsorganisationer. I april 2022 så anklagades BKDPs medlemsförbund, Belarusian Radio-Electrical Manufacturing Workers’ Trade Union, för att vara en extremistorganisation, något som låg till grund för ett påpekande i Sveriges arbetstagardelegats tal till ILO, vid årets arbetskonferens.
Enligt Salidarnast finns i detta nu 47 stycken fängslade fackliga belarusiska företrädare. Salidarnast är en organisation som startats av fackliga företrädare från Belarus, som har tvingats lämna landet efter att regeringen upplöste och förföljer företrädarna för de fria demokratiska fackföreningarna. Deras säte är registrerat i Bremen, Tyskland. Genom dem så får omvärlden information om läget för de fängslade fackligas situation och de försöker även hjälpa familjerna till de fängslade.
Nåväl, för att förklara vidare hur ILO fungerar mellan arbetskonferenserna i juni varje år så behöver vi titta närmare på ILO:s styrelse, Governing Body (GB). Den består av representanter från 28 regeringar, 14 arbetsgivar- och 14 arbetstagarorganisationer. 10 av regeringsplatserna är permanenta och innehas av regeringar från länder med viktig industri såsom Brasilien, Frankrike, Indien, Italien, Japan, Kina, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA. Övriga regeringsrepresentanter väljs av arbetskonferensen vart tredje år. Vad gäller arbetsgivare och arbetstagare så väljs de av sina respektive grupper.
De träffas tre gånger per år (mars, juni och november) för att fatta beslut om ILO policys, besluta om nästa arbetskonferens agenda samt ta fram förslag på program och budget som arbetskonferensen sedan röstar om.
Är man nyfiken på vilka som sitter i styrelsen så hittar ni det här.
Mellan den 30 oktober och den 11 november möttes den s.k. Governing Body för 349:e gången och på agendan så fanns, bland annat, uppföljning av resolutionen gällande Belarus. Till denna punkt så hade representanter från alla tre parter getts möjlighet att sända in information till generaldirektören, Gilbert Houngbo, om hur man nationellt hade hanterat sin relation till Belarus. Regeringar lämnade information om sina handelsförehavanden med Belarus, likaså arbetsgivarsidan. Arbetstagarsidan lämnade uppgifter om de väl kända kränkningarna av fackliga rättigheter och från den svenska arbetstagarsidan så lämnades information om att LO, TCO och Saco anser att den svenska regeringen inte lever upp till non-refoulement-regeln genom ärendet Ala Tsvirko, fackföreningsföreträdare från Belarus, något som väckte förvåning på mötet då de nordiska regeringarna sällan mottar så skarpa klagomål.
I mötesanteckningarna inför GB står följande att läsa: ”Europeiska unionen konstaterade att det gemensamma europeiska asylsystemet var i full överensstämmelse med 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning och dess princip om non-refoulement.” Dvs inom EU så ska ingen som riskerar sitt liv eller sin frihet skickas tillbaka.
Är ni intresserade av att läsa mer om vad olika länder och övriga representanter har skickat in gällande resolutionen om Belarus så finner ni det här. På mötet påpekades det att Sveriges agerande gällande Ala stod i direkt strid med paragraf 2 b i resolutionen, dvs regeringar, arbetstagar- och arbetsgivarrepresentanter ska säkerställa att principen om non-refoulement respekteras i linje med internationell rätt, givet att fackföreningsföreträdare och företrädare för organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter riskerar förföljelse i Belarus.
Samma dag som resolutionen diskuterades på GB åkte Tobias Billström till Vilnius för att diskutera Belarus. Bland annat så sade han i sitt tal att: ”Frihet och rättsstatens principer, respekt för internationell rätt, inklusive mänskliga rättigheter, och demokrati i Belarus är fortsatt viktiga frågor för Sverige och EU. Vi uppmanar den vitryska regimen att upphöra med våld och förtryck, frige alla politiska fångar och häktade, respektera mediefriheten och det civila samhället samt inleda en inkluderande nationell dialog”. Vidare pratade Billström om hur Sverige vill stärka och stödja belarusiska demokratiska organisationer i exil.
För Ala kommer det här sent, men för framtida fackliga som kommer från länder där de är förföljda och riskerar tortyr, fängelse eller ännu värre så kanske svensk fackföreningsrörelses påtryckningar på både regering, myndighet och internationella organisationer har haft betydelse. De stuprör som finns mellan statsråd, regeringsrepresentanter och myndigheter måste få hängrännor däremellan så att viktig information inte stannar i ett stuprör. Varje år tas brott mot mänskliga rättigheter upp på ILO:s arbetskonferens och det som avtalas på densamma måste det informeras om hemmavid.
Det här är en av orsakerna varför det är så viktigt att fackföreningsrörelsen engagerar sig internationellt.
Så, för att återvända till min inledning och Voltaires 1700-tals optimist Candide, så bör vi odla vår trädgård. Ser vi bortom författarens förlöjligande av upplysningstidens religion, politik, filosofi och naturligtvis filosofens Liebniz tankar om optimism, så kan Candides slutsats om att odla sin trädgård jämföras med vikten av att arbeta för goda villkor på arbetsmarknaden. Candide har, efter de hemska upplevelser av ojämlikhet och utnyttjande av människor han erfarit under sin resa i kolonierna i Sydamerika (bl.a. slavarbetare på sockerfält), förstått att för att må bra måste vi vidta åtgärder som leder till något gott för alla.
Detta trots att Candides mentor, Pangloss (som egentligen personifierar Liebniz),försöker överbevisa att man lever i den bästa möjliga av världar, även om slavarbete fanns för att vi skulle få socker i Europa. En liknelse till vår tid tydliggör vår uppgift inom fackföreningsrörelsen, att arbeta för att allas villkor ska bli bättre, då mår samhället bättre. Så länge vi har en motpart så är det inte alltid det lättaste, men vi måste fortsätta arbetet lika ihärdigt som Candide vill odla sin trädgård eller som Don Quijote försvarar riddarromantikens ideal.
Ojämlikheten är ett otyg och vi måste alla hjälpas åt för att förbättra vår värld. Något som tål att tänkas på när mänskliga rättigheter kränks dagligen i vår mörka omvärld, den värld som vi lånar av våra barn och barnbarn och som därmed ska förvaltas med detta i åtanke. Fred, frihet och solidaritet kan därför aldrig bli ”omodernt”, utan måste ligga till grund för våra barn och barnbarns framtid, oavsett var vi lever och verkar i världen.
