Fred i världen – en utopi?

Mellan den 27 november till den 1 december så hölls det andra mötet någonsin för States Parties to the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, där jag fick möjligheten att delta i världsfackets delegation. Vi var 7 stycken i delegationen från Brasilien, Kazakstan, Dominikanska republiken och Canada förutom Sverige.

Även om Sveriges regering inte var närvarande, ens som observatör, så deltog flera svenska civilsamhällsorganisationer såsom Svenska Freds, Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) och Svenska Läkare mot kärnvapen. Vårt gemensamma mål är ett tryggt samhälle där ingen ska behöva vara rädd för att ett användande av kärnvapen ska leda till förödande konsekvenser. Tilläggas bör: mer än vad det redan gjort.

På mötets första dag så höll expertgruppen av forskare tillhörande TPNW, Scientific Advisory Group, en genomgång av den kunskap som hittills uppnåtts genom vetenskaplig forskning. Skrämmande siffror om konsekvenser av tester såsom de som genomfördes i New Mexiko 1945, där man efter 10 dagar såg spridning av radioaktivt avfall i 46 amerikanska delstater,  delar av Canada och Mexiko. Under månaderna efter Trinity (aug, sept och oktober 1945) ökade spädbarnsdödligheten i New Mexico med 56 %, många som ett resultat av sällsynta fosterskador. Joniserande strålning är särskilt skadlig för snabbt utvecklande och delande celler – vilket påverkar spädbarn, barn och gravida kvinnor. Trinitytestet var inte det enda, många fler tester har utförts i Nevadaöknen mellan 1952 – 1992. På mötet deltar flera organisationer med vittnesmål från de som har fått konsekvenser av dessa tester.

Utöver testerna så finns naturligtvis även Hibakusha, de som överlevde bomberna i Hiroshima och Nagasaki och dess släktingar som även de får konsekvenser pga det som bomberna har åsamkat det japanska samhället. En av representanterna som deltog för föreningen för Hibakusha, Suechi Kido, var fem år när bomben föll i Nagasaki, 2 km från där han bodde.

Scentific Advisory Group’s rapport finns att läsa i sin helhet här.

Bland deltagarna på mötet fanns representanter från Belgien, Tyskland och Norge, medlemmar i Nato. Alla förklarade de tydligt att de, på grund av sina åtaganden i Nato, inte kan skriva på överenskommelsen, men de skriver under på de humanitära åtgärderna som begärs i överenskommelsen (artikel 6  victim assistance and environmental remediation, 7 international cooperation and assistance). Belgien ägnade ca 15 minuter åt att berätta att på grund av Rysslands agerande i Ukraina så kan man inte gå med på ett kärnvapenförbud.

Detta fick Republiken Ekvatorialguinea att gå i taket och uttrycka att det är ett bevis på en enorm brist av respekt att länder som vill ha kärnvapen (Natomedlemmar) sitter på detta möte och motarbetar konventionens mål och syfte, alltmedan de beskyller andra länder för att göra detsamma? Representanten syftade på  att även Tysklands och Norges representanter höll fokus på Rysslands beteende som en ursäkt för att Nato måste ha kärnvapen. Belgien lyfte dock behovet av mer forskning kring konsekvenserna av testning och användning av kärnvapen.

Flera vittnesmål både från regeringsrepresentanter och från civilsamhällsorganisationer lyfte faran med både radioaktivavfall, men även faran med hantering av uran alltifrån framtagandet i gruvan till användandet i kärnvapen. Naturligtvis gäller samma fara vid kärnkraft som vi har blivit varse om vid Tjernobylolyckan 1986, där just spridningen inte stannade vid närområdet utan spreds med vinden över stora delar av Europa.

Representanter lyfte även att de Nato-medlemmar som hävdar att de inte kan ansluta till TPNW på grund av sina åtaganden till Nato, hur kan de då uppfylla sina åtaganden i FN? Enligt professorer inom juridik så finns det inga juridiska hinder i Natos regelverk som skulle hindra Natomedlemmar att bli medlemmar i TPNW.

Det tål att nämnas att förslaget att ta fram en överenskommelse mellan stater om att förbjuda kärnvapen (det som antagits och nu förkortas TPNW) togs fram av en österrikare, då Österrike sedan 1999 har en lag som förbjuder kärnvapen på österrikisk mark, oavsett det handlar om att bara frakta det igenom eller inte.

Den ekonomiska kostnaden som produktion och användande medför är enorm. Bara under 2022 spenderade de nio kärnvapenstaterna 82,9 miljarder dollar på sina kärnvapenarsenaler, varav 35 % gick till den privata sektorn. Tänk er ett globalt system för välfärd, där fri kvalitativ vård och utbildning ingår. USA spenderade mer än alla andra kärnvapenstater tillsammans, 43,7 miljarder dollar. Ett land där inte alla har råd med sjukvård! Ryssland spenderade 22 % av vad USA gjorde, 9,6 miljarder dollar. Kina spenderade drygt en fjärdedel av USA:s totala summa: 11,7 miljarder dollar.

Kanske skulle det vara något att tänka på när vi vet att under 2019 dog det 2,93 miljoner arbetare i arbetsrelaterade olyckor och dödsfall. Kan dessa pengar investeras i bättre arbetsvillkor som ger säkra arbetsplatser?

Är du intresserad av att läsa mer om hur mycket pengar som spenderas på kärnvapen så finner du ICAN:s rapport här. ICAN står för International Campagn to Abolish Nuclear Weapons.

Jag måste erkänna att det finns kunskap som denna tjänsteresa gett mig som jag känner att jag helst vill slippa tänka på. Ord som nuclear winter eller hibakusha borde inte existera i en upplyst värld, där vi vet exakt vad som behövs för att undvika att något av dessa två ord uppstår. Återigen, det berömda uttrycket: ”ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och ska därför inte genomföras” har aldrig varit mer relevant än i den tid vi lever i.

Det brukar alltid dyka upp något relevant litterärt verk för mitt inre när jag skriver blogg, men den här gången har jag svårt att finna något i de klassiker som jag uppskattar. Kanske är det för att jag är tagen av stundens allvar och att inget av de, i mitt tycke, vackra verk passar in här. Något som dock dyker upp är en film från tidigt 2000-tal: The Day After Tomorrow, där New York drabbas av en ”superstorm” och gör hela staden iskall. Där handlade det om klimatförändringar, men det hade lika gärna kunnat vara en s.k. nuclear winter, ett ord som ju lyftes flera gånger under mötets gång.

Kanske finns det någon som är intresserad av vad jag sa i det panelsamtal jag deltog på, för ITUCs räkning, på ett side event till TPNW anordnat av Rosa Luxemburg Stiftung, för er så följer det här nedan.

”För den globala fackföreningsrörelsen är fred inte bara en uppgift att bocka av på vår agenda; fred är själva kärnan av vårt uppdrag. Läs fackföreningarnas stadgar och du kommer att finna de första meningarna ett beslutsamt åtagande till fred – inte bara en motstånd mot krig, utan även mot massförstörelsevapen, mot militarism, mot krigshetsare.

ITUC:s stadgar stipulerar följande: ’Konfederationen stöder kraftfullt upprätthållandet och stärkandet av fred och förbinder sig att verka för en värld fri från massförstörelsevapen och till allmän nedrustning. Den proklamerar alla folks rätt till självbestämmande och att leva fritt från aggression och totalitarism under en regering vald av dem själva. Den avvisar användandet av krig för att lösa konflikter och fördömer terrorism, kolonialism och militarism, liksom rasism och sexism.’ För fackföreningsrörelsen är fred inte bara frånvaron av konflikt. Det är en omfattande hängivenhet, en filosofi som vägleder våra policys och, ännu viktigare, våra handlingar. Med pågående konflikter i Ukraina och Palestina samt en rad globala utmaningar, är det viktigare än någonsin att återvända till fackföreningsrörelsens grundläggande värderingar och ge nytt liv åt vår vision om fred.

Om vi tittar närmare på fackföreningsrörelsens historia finner vi ett rikt arv av fredsaktivism. Från demonstrationer och strejker till kampanjer för nedrustning och utveckling har fackföreningsrörelsen varit i fronten. Ett exempel på fredsaktivismens arv är den svenska fackföreningsrörelsen insatser, genom solidaritetsarbete och protester, mot fascismen i Spanien som gjorde skillnad för många. Ett tydligt sådant exempel är Typografiska Unionen som bistod med lokal till Hjälpkommittén för Spanien, ett annat är att när  5000 SKR donerades av svenska socialdemokraterna till Internationella Solidaritetsfonden bidrog LO med 50 000 SKR och uppmanade sina medlemsförbund att göra detsamma.

I vår nuvarande omvärld möter vi existentiella hot såsom kärnvapenrisker, klimatförändringar och pandemier. Utöver dessa existentiella utmaningar finns också enorma samhällsproblem – ojämlikhet, extremism, nationalism, könsrelaterat våld och ett minskande demokratiskt utrymme. Hur vi gemensamt svarar på dessa utmaningar kommer att forma vår gemensamma framtid och våra barns och barnbarns.

Den globala fackföreningsrörelsen, representerad internationellt av ITUC, är en kraftfull gemenskap. Vi är inte bara organisationer; vi är fredsaktivister som dagligen förkroppsligar solidaritet i strävan efter mänsklig säkerhet.

Men detta åtagande står inför utmaningar – en kamp pågår på flera fronter mot grundläggande fackliga rättigheter. Hindren för facklig organisering, överträdelser av strejkrätten och rätten till kollektiv förhandling samt förbud för arbetare att bilda fackföreningar är tyvärr en realitet för fler och fler. Konflikterna i Belarus och Myanmar exemplifierar motgångarna som arbetare måste stå emot. Vi ser även i Europa och i Amerika hur fred och social rättvisa ifrågasätts genom högerextremismens framfart.

Vi står inför ett vägskäl med ett viktigt val att göra – en existens baserad på konfrontation och aggression eller en förankring i en omvandlad fredsagenda och gemensam säkerhet. Idag är våra gemensamma system och strukturer otillräckliga och ignoreras eller överträds ofta. Våra gemensamma system och strukturer behövs för att tillhandahålla säkerhet, bekämpa fattigdom och ojämlikhet och förhindra mänskligt lidande.

Common Security-rapporten är en strategisk guide för att navigera i detta kaos. Med konflikterna i Ukraina och Palestina och globala militära utgifter som skjuter i höjden uppmanar rapporten till en omkalibrering av policys. Det handlar inte bara om kriget, det handlar om att utforma nya svar på påtagliga globala problem.

När den ursprungliga rapporten publicerades 1982, av vår tidigare premiärminister Olof Palme, var supermakternas relationer på botten, deras arméer hotade varandra, risken för kärnvapenkrig var överhängande. Den ursprungliga rapporten konstaterade: ’Internationell säkerhet måste vila på en förpliktelse till gemensamt överlevande snarare än hotet om ömsesidig förstörelse’.

I den nya rapporten lägger vi fram en vision för en bättre värld för att vitalisera idén om Gemensam Säkerhet, och gör därmed en rad rekommendationer fokuserade på fyra huvudområden:

1. Stärka den globala arkitekturen för fred
2. En ny fredsdelningsavkastning för nedrustning och utveckling
3. Revitaliserad kärnvapenkontroll och nedrustning
4. Nya militära teknologier och rymdvapen

Den nya rapporten fastställer också sex principer för gemensam global säkerhet:

1. Alla människor har rätt till mänsklig säkerhet: frihet från rädsla och frihet från nöd.
2. Att bygga förtroende mellan nationer och folk är grundläggande för fredlig och hållbar mänsklig existens.
3. Det kan inte finnas någon gemensam säkerhet utan kärnvapennedrustning, starka begränsningar för konventionella vapen och minskade militära utgifter.
4. Globalt och regionalt samarbete, multilateralism och rättsstatsprincipen är avgörande för att tackla många av världens utmaningar.
5. Dialog, konfliktförebyggande och tillitsfrämjande åtgärder  måste ersätta aggression och militärt våld som ett sätt att lösa tvister.
6. Bättre reglering, internationell lag och ansvarsfull styrning måste också utökas för att täcka nya militära teknologier, såsom inom cyberrymden, rymden och ’artificiell intelligens’.

Förutom den nya Common Security-rapporten påminner vi också om betydelsen av ILO-rekommendation 205 om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft, som trädde i kraft 2017 efter ett avgörande arbete från fackföreningsrörelsen.

ILO-rekommendationen påpekar att fred inte bara är frånvaron av konflikt utan innebär ett åtagande att åtgärda de underliggande orsakerna till våld och instabilitet. Den betonar behovet av ett omfattande och integrerat tillvägagångssätt för fredsbyggande.

Genom att främja anständigt arbete bidrar rekommendationen till social rättvisa och jämlikhet. Anständigt arbete innebär rättvisa löner, rimliga arbetstider, socialt skydd och en säker arbetsmiljö. När arbetstagare behandlas rättvist och deras rättigheter respekteras, främjar det en känsla av rättvisa och minskar missnöje som kan leda till konflikt.

Då många av dagens utmaningar är globala, uppmuntrar rekommendationen internationellt samarbete och samverkan. Genom att främja anständigt arbete globalt bidrar det till att bygga en mer sammanlänkad och fredlig värld.

Avslutningsvis, låt oss komma ihåg detta: fackföreningsrörelsen är inte bara förhandlare och aktivister; vi är också fredsförvaltare. När vår värld brottas med osäkerhet står vi stadigt och driver frågan om vår gemensamma globala säkerhet. Fred är inte en utopi, men det krävs gemensamma, långtgående insatser; det handlar om att aktivt verka för den.

Vi är alla plågsamt medvetna om att i samhällen där ojämlikhet regerar ökar risken för konflikt. Därför är ett krav till världens regeringar att istället för att spendera miljarder på produktion och inköp av kärnvapen, använda dessa pengar för att införa välfungerande välfärdssystem, säkerställa som ett minimum fri utbildning, livslångt lärande under arbetslivet och gratis hälsovård för alla.”

Jag fick en fråga från en av medarbetarna på International Peace Bureau, om hur vi ska kunna lyckas med att få politiker att lyssna på fredsrörelsen och hur fackföreningsrörelsen kan bidra. Mitt svar var enkelt; inom fackföreningsrörelsen tror vi på att organisera oss och att arbeta gemensamt gör oss starkare och därmed enklare att lyckas med påverkan. Utöver det behöver vi ha tydliga mål och strategi för att nå framgång i påverkansarbetet. Efter att ha orerat om detta så fanns det bara en person som jag tyckte passade att citera, nämligen Joe Hills berömda uttryck: ”Don’t mourn, organize!” Vart passar det väl bättre än i det land dit han emigrerade?