Det blir lätt så att PISA uppfattas som en tävling mellan länder, men dagens PISA-rapport är viktigare än så. Mycket tid och många spaltmeter kommer att ägnas åt det totala resultatet, men här ska jag fokusera på det som kanske är allra viktigast just nu. Likvärdigheten. Och den mår inte bra.
Vad som borde vara de mest brännande punkterna i årets PISA-rapport står på sidan 39:
- Spridningen i elevers resultat har ökat.
- Resultatskillnaden mellan de 25 procent med högst respektive lägst socioekonomisk bakgrund, har ökat.
Det här är tyvärr inte nytt. Vi har sett samma tendens i flera mätningar. Skolsystemet dras isär.
Vid den förra PISA-mätningen var det en stor diskussion om invandringens påverkan på Sveriges resultatutveckling. Denna gång tycks den enligt rapporten vara obefintlig för perioden mellan 2018 och 2022 när det gäller matematik. Även i läsförståelse är effekten också mer eller mindre obefintlig.
Ovan gäller sedan 2018. Om vi tittar på hela perioden sedan 2012 ser det lite annorlunda ut. Då har invandringen påverkat Sveriges PISA-resultat med några poäng om man jämför resultatutvecklingen från 2012. Men svensk skola har alltså likvärdighetsproblem oavsett det.
PISA visar också att svensk skola lider av en styrning som inte fungerar, en styrning med marknadsmekanismer som allt som oftast gör tvärtemot. Politiken levererar vackra ord på formen de bästa och mest rutinerade lärarna på skolorna med de tuffaste förutsättningarna. I året rapport återkommer formuleringen omvänt kompensatorisk på samma sätt som i PISA 2018.
Lärarbehörigheten i Sverige är 10 procentenheter lägre i skolor med en mindre gynnsam socioekonomisk sammansättning (81 procent), jämfört med i skolor med en mer gynnsam socioekonomisk sammansättning (91 procent). I OECD i genomsnitt syns inga sådana skillnader och det är få OECD-länder, förutom Sverige, där mer socioekonomiskt gynnade skolor har en högre lärarbehörighet.
När det gäller kvalitativa aspekter för lärarresurser och upplevd resursbrist är det i Sverige i stället en omvänt kompensatoriskt förhållande till nackdel för skolor med mindre gynnsam socioekonomisk sammansättning. (Ur PISA-rapporten, sid 44)
Kan då en mindre kompensatorisk resursfördelning när det gäller kvalitativa aspekter ligga bakom de relativt höga resultatskillnaderna mellan skolor i Sverige jämfört med övriga Norden, och i synnerhet jämfört med Danmark som har en liknande skolsegregation? Frågan ställs i årets PISA-rapport, men rektorsenkäten i PISA räcker inte till för att säkert besvara frågan. Däremot står det att uppgifterna från rektorerna i vart fall inte motsäger att det skulle kunna vara en delförklaring.
Här behövs ett rejält politiskt omtag framöver. Ju fler år de omvänt kompensatoriska aspekterna tillåts verka, desto längre tid kommer vårt samhälle lida av effekterna. Vi behöver avskaffa den orättvisa finansieringen med en snedfördelande skolpeng, avskaffa ett orättvist och segregerande skolval och ta bort vinstintressets mekanismer från skolan. Därtill behöver vi som samhälle satsa de resurser som krävs för att vända utvecklingen.
Slutligen: Hoppas att diskussionen och debatten om PISA-resultaten denna gång kan resultera i konkreta åtgärder för att förbättra resultat och likvärdighet, snarare än utvecklas till en ny träta om metodfel med påföljande granskningar. Riksrevisionens rapport från häromåret var förvisso lärorik, men det är i skolsystemet vi behöver åtgärder. Där har den nuvarande regeringen valt att starta nya utredningar hellre än att införa väl utredda och remissbehandlade förslag som skulle ta oss i alla fall en liten bit åt rätt håll.
