SCB visar att talet om personalbrist i välfärden är kraftigt överdrivet

Alla som varit i närheten av välfärden i kommuner och regioner har hört om kompetensutmaningen. Färre ska försörja fler. Antalet 80-plussare ökar med 40 procent. Den arbetsföra delen av befolkningen ökar inte alls lika snabbt. Larmen om kompetensbrist i välfärden under de närmaste tio åren duggar tätt.

Diskussionen är egentligen inte ny. Bland topptjänstemän i den kommunala byråkratin, inom Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), och i tech-branschen har kompetensutmaningen varit ett hett ämne i flera år. Det var dock med förra årets befolkningsprognos från SCB som debatten tog fart ordentligt. I en rubrik i SKR:s personalprognos till 2033 stod det ”färre i arbetskraften – välfärdens stora utmaning”. I en rad utspel och artiklar har vi kunnat läsa om hur snabbt tilltagande brist på personal kommer tvinga oss att skära i välfärden, digitalisera, eller liberalisera reglerna för arbetskraftsinvandring.

För tre veckor sedan kom SCB med årets prognos. Och den är det ganska tyst om. Jag tror att det beror på att SCB denna gång skriver i klartext hur det egentligen ser ut med den framtida arbetskraften. Därmed blir inte möjligheterna att göra dramatiska egna beskrivningar lika stort.

SCB tar hänsyn till regelförändringar om migration och pension, och skriver att andelen av befolkningen som är mellan 25 och pensionsåldern kommer att öka från 51,9 procent till 52,8 procent till 2030. I absoluta tal en ökning med 145000 personer.

Påståendet om att färre ska försörja fler stämmer alltså inte de kommande åren. Det är tvärtom. Även fram till 2033, som SKR:s prognos sträckte sig till, kommer vi enligt SCB att ha en större andel av befolkningen i arbetsför ålder jämfört med 2024. Detsamma gäller i absoluta tal.* Samma sak om vi tittar på SCB:s siffror för 2040. Orsaken är att vi beslutat att successivt höja pensionsåldern.

Egentligen är det rimligt att räkna från 19 års ålder. Stora grupper börjar jobba då, och vi behöver fler i sådana yrken. Också med denna grupp i åtanke kommer andelen i arbetsför ålder att öka, både till 2033 och till 2040. I diagrammet nedan har den arbetsföra delen av befolkningen räknats från 19 år till aktuell pensionsålder (riktålder).

2024 utgjorde befolkningen i åldrarna 19-65 år 58,7 procent av befolkningen. 2033 har pensionsåldern höjts och andelen i åldrarna 19-66 år kommer att vara 59,9 procent. I absoluta tal en ökning med 229000 personer.

Men SKR tittade ju i sin rapport fram till 2033. Har de fel när de säger att färre ska försörja fler?

Ja. I tidiga utspel tittade de på ett mycket smalt utsnitt där den arbetsföra befolkningen definierades som 25-60 år. Så är det ju inte. I den fullständiga rapporten tog de inte med den höjda pensionsåldern i sitt huvudscenario, trots att den är beslutad.

Om det nu inte går att spåra en snart kommande personalbrist i SCB:s data, varför har bilden av färre som ska försörja fler fått sådant fäste i debatten?

Jag tror att det finns olika skäl och skulle vilja peka på tre missförstånd eller tankevurpor, och tre politiska skäl. Vi tar tankevurporna först.

• De rekordlåga födelsetalen just nu har fått stor uppmärksamhet. Med rätta, eftersom det är ett stort problem som kommer leda till verklig personalbrist om inte utvecklingen vänder. Det är förstås lätt att tanken vandrar snabbt från lågt barnafödande till få som kan jobba. Men denna personalbrist kommer vi inte börja märka av förrän om 20 år. SKR och andra larmar om kommande 10-årspersiod, och där visar SCB inget dramatiskt vad gäller den arbetsföra delen av befolkningen.

• Slarvig matematik. Påståenden om att andelen personer över 80 år kommer öka med 40 procent samtidigt som den arbetsföra befolkningen bara kommer öka med 4 procent är visserligen sanna, men slutsatsen blir fel. 80-plussarna är väldigt få jämfört med den arbetsföra delen av befolkningen. I LOs rapport Välfärdsgapet gör vi, baserat på kostnaderna för olika åldersgrupper, en framskrivning av hur den förändrade demografin påverkar behoven, i tabellen nedan uttryck som kostnadsökning. Till 2030 ökar antalet 80+ med 25 procent. Kostnaderna för välfärden ökar under perioden bara med 3,8 procent. Förklaringen är förstås att 80-plussarna trots allt står för en mindre del av välfärdens totala kostnader.

• Pensionsavgångarna. Ofta ser jag redovisningar där personalbehovet räknas upp med demografiska behov och behov till följd av pensionsavgångar. Demografin måste vi räkna med, men med pensionsavgångarna gäller det att se upp. SKR gör ett stort nummer av att 340000 medarbetare i välfärden kommer gå i pension de kommande tio åren.  Det är ungefär en fjärdedel av välfärdens medarbetare, men glöm inte att vi jobbar fyrtio till fyrtiofem år. Att runt en fjärdedel av personalen går i pension under en tio-årsperiod är därmed normalt. Om pensionsavgångarna blir ett problem eller inte beror på hur stora årskullar som kommer in i arbetskraften underifrån. Där ser det ganska bra ut och kommande tioårsperiod fylls arbetskraften på med ungefär lika många som går i pension. Den uppgiften saknas ofta i debatten och den är inte heller med i SKR:s personalprognos.

Det finns också starka krafter som har intresse av att sprida bilden av kompetensbrist i välfärden på kort sikt. Här finns framförallt tre, ibland överlappande, grupperingar:

• De som vill krympa välfärden. Att det inte kommer finnas personal är förstås något som passar som hand i handsken för dem som av ideologiska skäl vill skära ned.  När de hävdar att vi inte har råd kommer ofta påståendet att ”och om det fanns pengar så finns det i alla fall ingen personal” som ett brev på posten.

• Tech-folket. Starka intressen bakom olika digitaliserings- och AI-lösningar har ofta kommande brist på personal som ett av sina främsta försäljningsargument.

• Arbetsgivarintresset. Ingen blir förvånad om Svenskt Näringsliv eller Almega hävdar att det är omöjligt att korta arbetstiden, eller att vi måste liberalisera regelverket för arbetskraftsinvandring för att hitta personal. I de här sammanhangen är också SKR en arbetsgivarorganisation.

Slutligen: Påståendet om att färre ska försörja fler stämmer alltså inte i ett tioårsperspektiv, men det betyder varken att vi kan räkna med att välfärdens personalförsörjning löser sig av sig självt eller att vi kan vara lugna också på 20 eller 25 års sikt. Det finns förstås också stora regionala skillnader.

För att klara välfärden måste vi se till att människor vill arbeta i välfärden, och också orkar göra det till de nya högre pensionsåldrarna. Vi måste också se till att få ned arbetslösheten. För varje procentenhet vi får ned arbetslösheten vinner vi både arbetsinsatser och skatteintäkter från en bit över 50000 invånare. Det kräver ordentliga satsningar på investeringar och utbildning, och det är en fråga SKR borde ägna större uppmärksamhet.

På längre sikt är det avgörande att nedgången i barnafödande bryts. De som ska in i arbetskraften om tjugofem år är inte födda än. Hur vi ska lyckas är svårt att sia om. Att en nedskuren välfärd, sämre förutsättningar för barnfamiljer, och lägre personaltäthet i förskola och skola skulle hjälpa är det dock knappast någon som tror. Ändå är det sådana åtgärder som förbereds, ofta med påståendet om att färre ska försörja fler som motiv.

Det är dags att ge SCB:s siffror lite mer spridning. Med en ökad andel av befolkningen i arbetsför ålder kan vi både förbättra välfärden och göra det mer attraktivt att arbeta där.

—

*I SCB:s rapport finns beräkningar för åren 2030, 2050 och 2070. För åren 2033 (som SKR använder) och 2040 kommer siffrorna här ifrån de till rapporten hörande tabellerna i statistikdatabasen.