Arbetsgivare hävdar ofta att de inte är emot arbetstidsförkortning, men att det ska ske genom individuella överenskommelser. Den som vill arbeta mindre kan, enligt detta synsätt, själv välja att gå ner i arbetstid och lön. Det påstås leda till samhällsekonomiska vinster, eftersom löntagare får arbeta så mycket (eller lite) de själva vill, utan att hindra den som föredrar en arbetsvecka på 40 timmar eller mer.
Detta resonemang bortser dock från hur normer och koordineringsproblem försvårar för individuella initiativ. Eftersom 40-timmarsveckan är norm i Sverige, innebär en frivillig minskning av arbetstid ofta att individen förlorar inte bara i lön, utan även i karriärmöjligheter och framtida löneutveckling. Då kollegor ofta är beroende av varandras arbete riskerar heltidsanställdas produktivitet att minska när deltidsanställda går hem. Detta gäller även om den deltidsanställda skulle bli mer produktiv under de kortare arbetspassen.
Det här problemet gäller alla som vill sänka sin arbetstid på en individuell nivå i stället för att löntagarna gör det som ett kollektiv. Men det är också tydligt att individualiseringen av arbetstidsproblemet är en kvinnofälla, där kvinnor förlorar stort i karriär- och löneutveckling för att kunna bli mer flexibla och klara av vardagspusslet.
Bilden nedan kommer från IFAU (Sundberg, 2024) och visar hur kvinnors inkomster minskar när första barnet föds och fortsätter ligga under trenden tio år senare. Inkomsttappet på tjugofem procent efter tio år kan till ungefär hälften förklaras av sämre löneutveckling.
Arbetsgivare är generellt ovilliga att sänka arbetstiden, utom i vissa branscher där deltider redan är vanliga – ofta på ofrivillig basis. Dessutom är det svårt för enskilda deltidsarbetande att förhandla upp sin timlön i förhållande till heltidsanställda, vilket gör att den ökade produktiviteten som kommer av en arbetstidsförkortning inte avspeglas i lönen.
När bara enstaka individer går ner i arbetstid uteblir många av de samhällsekonomiska fördelarna. Avsaknaden av kostnadstryck på företaget gör att effekterna på produktiviteten blir negativa eller marginella. Även om majoriteten vill arbeta mindre, förutsatt att de får del av produktivitetsvinsten, uppstår ett koordineringsproblem när ansvaret läggs på individen. Därför är arbetstid en fråga som bäst hanteras gemensamt.
