I veckan presenterade regeringen sitt förslag till nya regler för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU, med krav på 90 procent av medianlön. LO anser fortsatt att det borde krävas en behovsprövning, men i brist på det är ett högre inkomstkrav bättre än de 13000 kronor som vi levt med sedan regeringen Reinfeldt införde världens mest liberala regelverk 2008.
Arbetsgivarorganisationen för välfärden i kommuner och regioner, SKR, fortsätter dock sin kritik. Anders Henriksson, socialdemokratisk ordförande för SKR, hävdar i ett pressmeddelande att svensk arbetsmarknad hotas, att det finns en enorm brist på arbetskraft i välfärden, och att lönekravet är ett ingrepp i den svenska modellen. Låt oss syna vad SKR säger här:
För det första: SKR påstår att det finns en enorm brist på arbetskraft i välfärden. Sen redovisar de en siffra för EU. Inte för Sverige. Det senare hade ju varit mer logiskt om det nu var så att det var den svenska arbetsmarknaden som hotades.
Varför gör SKR så här? Varför använder de inte svenska siffror?
Gissningsvis för att också SKR vet hur den svenska demografin ser ut. Sedan LO pekade på hur SKR överdrivit de demografiska problemen har både Konjunkturinstitutet och SCB visar att vi får en ökande andel av befolkningen i arbetsför ålder åtminstone fram till 2040. Det finns ingen anledning att larma om arbetskraftsbrist. Tvärtom är det helt avgörande att vi rustar samhället, förbättrar arbetstider och arbetsvillkor, och får fler i den svenska arbetskraften i jobb. Annars är risken att den höjda pensionsåldern leder både till sämre arbetsmiljö med fler utslitna kroppar, och till en snabbt ökande ungdomsarbetslöshet med sociala spänningar som följd.
För det andra: SKR hävdar också att grunden i den svenska modellen är att parterna sköter lönebildningen genom kollektivavtal, även när det gäller arbetskraftsinvandring. Det är sant. När någon har ett arbetstillstånd är det parterna som förhandlar löner och villkor. Parterna har däremot inte haft ansvar för vilka som ska få ett arbetstillstånd. Det har staten skött. Fram till 2008 rådde strikta begränsningar för arbetskraftsinvandring från utanför EU. De som säger att den svenska modellen har tjänat oss väl måste också komma ihåg att den utvecklats under årtionden med reglerad arbetskraftsinvandring. Vi hade tidigt fri rörlighet inom Norden, och senare inom EU. Men den svenska modellen har aldrig haft hela världens arbetskraft som målgrupp.
För det tredje: SKR påstår att regeringens krav på löner vid arbetskraftsinvandring ”innebär ett ingrepp på parternas område”. Alla som vet något om löneförhandlingar känner till att åtgärder som sänker den så kallade reservationslönen innebär en press nedåt på löner. Exempel på sådant är försämrad A-kassa, otrygga anställningar och ökad låglönekonkurrens. Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog pekade i en debatt i radion i förra veckan på hur den privata arbetsgivarorganisationen Almega inte haft några som helst problem när staten ingrep i lönebildningen med ett lågt lönekrav på 13000 kronor som pressade lönerna nedåt. Detsamma gäller uppenbarligen också för SKR som i sitt pressmeddelande antyder att de vill ha tillbaka modellen med det låga lönekravet.
Slutligen: Demografiprognoser och rapporter från myndigheter pekar på god tillgång på personal. Arbetskraftsinvandring till välfärdsyrken är en marginell företeelse. En rapport från Kommunal i våras visade att problemen inte handlar om brist på utbildad personal – utan om brist på attraktiva arbetsvillkor. Många undersköterskor arbetar helt enkelt i andra yrken.
SKR borde fokusera på att erbjuda arbetsvillkor som gör det attraktivt att arbeta i välfärden, och som gör välfärdsyrken kända för långa friska arbetsliv. Ändå fortsätter den politiska majoriteten i SKR att kräva en återgång till Reinfeldtregeringens liberala regelverk för arbetskraftsinvandring. Det är obegripligt. Eller så är det helt enkelt arbetsgivarintresset som talar. Berättelsen om brist på arbetskraft och behov av låglönearbetskraft från länder utanför EU passar som hand i handske för den arbetsgivare som har ett intresse av att motverka bättre arbetsvillkor och kortare arbetstid.
