Just nu är den så kallade skattebromsutredningen Belägg för broms ute på remiss. Det är alltså utredningen som föreslår att kommuner som höjer skatten ska straffas och att kommuner som sänker ska få en bonus. För att motivera förslagen ägnar utredaren en del av utredningen åt att hitta belägg för faktorer som kommer att driva upp skatterna om inte staten griper in med en broms. Här finns det skäl att se upp för alla som nu sitter och skriver på remissyttranden.
I utredningens kapitel 4.2.1 Demografisk utveckling och stora investeringsbehov skapar kostnadstryck för kommuner och regioner finns ett resonemang om att demografiska faktorer kommer tvinga upp skattesatsen. I den här kontexten blir det något som leder till slutsatsen att en skattebroms är motiverad. Så här skriver utredaren på sidan 82:
När andelen i arbetsför ålder minskar så ökar också den demografiska försörjningskvoten. Det betyder att det är relativt färre antal personer som arbetar och betalar skatt som kan finansiera en växande andel med behov, vilket leder till att kapaciteten för att möta efterfrågad välfärd minskar. Den demografiska försörjningskvoten i riket har ökat från 0,70 år 2000 till 0,77 år 2024, och förväntas fortsätta öka till 0,9 år 2060.
Avsnittet avslutas med slutsatsen att det demografiska trycket ”innebär ett tryck uppåt på skattesatserna”.
Försörjningskvoten är ett mått som anger hur många som varje person i arbetsför ålder måste försörja. En försörjningskvot på 0,8 innebär till exempel att varje person måste försörja sig själv och 0,8 personer till.
Som källa för försörjningskvoten anges SCB befolkningsprognos från 2025. För att räkna fram samma ökade försörjningskvot som utredaren beskriver måste man räkna med med arbetsför ålder som 20-64 år, ända fram till 2060. Men det var inte sant ens för 2025. Riksdagen har redan höjt riktåldern för pension. I ett resonemang om risk för kommande skattehöjningar som argument för en skattebroms är detta ändå en ganska grov felaktighet? Låt oss se hur det egentligen ser ut!
Diagrammet nedan visar försörjningskvotens utveckling i tre fall: Den svarta kurvan är försörjningskvotens utveckling på det sätt som utredningen räknat, det vill säga som om den gamla pensionsåldern på 65 år skulle fortsätta gälla hela vägen fram till 2060. Den streckade kurvan är räknad med en riktålder som höjs till 67 enligt redan fattade beslut, men sedan inte mer. Den prickade kurvan är räknad med riktåldershöjningar enligt prognos.
Försörjningskvoten håller sig alltså på samma nivå som för 20 år sedan ända till framåt 2040 även om staten gör som LO säger och pausar ytterligare höjningar av riktåldern. Och det dröjer då till en bit in på 2050-talet innan vi kommer upp i samma försörjningskvot som vi hade 2022.
Men är det inte vedertaget att räkna till 64 år? Jo, så länge vid hade 65 år som i pensionsålder var det ju ett relevant mått, men vad säger måttet när vi redan beslutat om att alla ska jobba längre?
Den som läser texten i SCB:s prognos från både 2025 och 2026 ser också att myndigheten jämför antal i arbetsför ålder räknat på höjd riktålder i separata avsnitt för 2030, 2050 och 2070. Andelen i arbetsför ålder ökar då både till 2030 och till 2050. Konjunkturinstitutets årliga granskning av statsfinansernas hållbarhet slår också tydligt fast detta:
Trots att andelen äldre i befolkningen ökar stiger andelen sysselsatta fram till ca 2040.
(Ur Hållbarhetsrapport 2026 för de offentliga finanserna, från Konjukturinstitutet)
Helt i enlighet med den mellersta kurvan i diagrammet ovan alltså.
Som bromsbelägg betraktade får utredningens argument om demografi underkänt.
Det är slående att utredningen resonerar på ett sätt som liknar hur SKR formulerat sina framtidsscenarier om nära förestående personalbrist, vilket kanske inte är så konstigt då utredaren har varit SKR:s förra chefsekonom Annika Wallenskog.
Men det finns fler märkligheter här. I texten hänvisar utredaren också till en prognos från Långtidsutredningen 2019 som ska ha talat om en demografiskt motiverad kostnadsökning på 15 miljarder per år. Med tanke på att hela kommunsektorn, inklusive regioner, har kostnader på cirka 1400 miljarder motsvarar det över en procent per år. Här borde utredarens varningsklocka ha ringt. Det är inte bara en tämligen gammal källa, utan också rejält mycket mer än vad SKR räknade med på Wallenskogs tid. Den stora kostnaden är personal och i SKR:s egen kompetensförsörjningsprognos från hösten 2024 räknade organisationen med ett ökat personalbehov motsvarande cirka 3,6 procent på 10 år. I LOs rapport Välfärdsgapet 2025 beräknade vi den demografiskt motiverade kostnadsökningen över sex år (2024-2030) till totalt ca 2,5 procent (1,5 procent för kommunerna och 4,1 procent för regionerna). Detta alltså om vi enbart räknar med dagens ambitionsnivå och demografiska förändringar.
Nu nöjer vi oss inte där utan LO vill vi se en ambitionshöjning utöver det. Vi vill se en jämlik vård i hela landet, högre ambitioner i äldreomsorgen, bättre arbetsvillkor, samt färre barn i barngrupper och klasser. Resonemangen i skattebromsutredningen syftar till att stoppa den sortens ambitionshöjningar, men de bygger alltså när det gäller demografiska faktorer på ett scenario som inte borde passerat korrekturet.
