Medan ILC pågår i Genève visar årets Global Rights Index (GRI) en obekväm men tydlig sanning: när fackliga rättigheter urholkas, försvagas också demokratin. Global Rights Index, framtagen av International Trade Union Confederation, visar att arbetstagares rättigheter är under systematisk press världen över – och att denna utveckling följer samma mönster som den demokratiska tillbakagången.
Det handlar därför inte bara om villkoren på arbetsmarknaden. Det handlar om vilka samhällen vi får leva i när rätten att organisera sig, förhandla kollektivt och protestera steg för steg begränsas.
Enligt Global Rights Index 2026 kränks strejkrätten i 87 procent av världens länder och rätten till att kollektivt förhandla fram avtal i 80 procent av världens alla länder. Tyvärr handlar det inte enbart om arbetsmarknaden och arbetsmarknadsvillkor. Det handlar om demokratin.
El Salvador illustrerar detta tydligt. Landet ligger på nivå fyra i GRI, vilket innebär systematiska kränkningar av fackliga rättigheter, samtidigt som det har ratificerat 9 av 10 kärnkonventioner. Det visar med all önskvärd tydlighet att formella åtaganden inte räcker när den politiska utvecklingen går i motsatt riktning.
I ett möte med en facklig representant från det salvadoranska facket CNTS (Confederación Nacional de Trabajadores Salvadoreños) så beskrivs situationen i El Salvador som kaotiskt och fackfientligt om du inte håller med president Bukele. President Bukele gick till val på att ställa om ekonomin så att vanligt folk skulle få det bättre. Det skulle i princip innebära att man skulle få två månader med enorma åtstramningar för att sedan kunna få det bättre: ”régimen de decepción.” 50 månader senare är det fortfarande samma åtstramningar som gäller.
Sedan Bukele tillträdde så har 45 000 statligt anställda blivit uppsagda och fått gå på dagen utan möjlighet till att få nytt jobb, 15 000 inom privat sektor har blivit uppsagda, 520 personer har avlidit i fängelse i sjukdomar pga undernäring, 550 fackliga ledare har blivit uppsagda och 70 organisationer upplösta. 19 fackliga ledare har blivit fängslade p g a att de har deltagit i protester varav tre stycken fortfarande sitter i fängelse.
Representantens berättelse stärks av Human Rights Watch som beskriver hur Bukeles regering fortsätter att nedmontera institutionella motvikter, samtidigt som den sittande regeringens makt stärks och repressionen mot människorättsförsvarare, journalister, aktivister, fackliga ledare och andra kritiker, ökar. Ytterligare bekräftas representantens beskrivning genom Amnesty Internationals rapport om 2025, som ett år då undantagstillståndet ytterligare befäste ett repressivt system med massgripanden, godtyckliga frihetsberövanden, rapporter om tortyr, dödsfall i häkte och krympande utrymme för civilsamhället.
Nu ska vi komma ihåg att det här är ett land som ligger på en fyra på GRI-skala. Även länder som USA, Mali, Ungern och Israel befinner sig på skala fyra.
Fem på skalan innebär att det inte finns några som helst garantier för fackliga rättigheter och där hittar vi bland andra länder som Belarus, Argentina, Kina, Colombia, Panama och Ryssland.
Fem plus på skalan innebär att rättigheter i praktiken saknar garantier eftersom rättsstaten har satts ur spel. Där hittar vi exempelvis Myanmar, Burundi, Yemen och Libyen.
De nordiska länderna befinner sig på skala ett (sporadiska kränkningar av fackliga rättigheter) förutom Finland, som sedan deras nuvarande regering tillträdde har haft en tillbakagång i fackliga rättigheter och därmed befinner sig på skala två (upprepade kränkningar av fackliga rättigheter).
Det finns så klart länder som, av självklara skäl, det inte finns några rapporter om. Detta då det helt enkelt inte existerar fria fackföreningar eller en rättsstat som garanterar rättigheter. Exempel på sådana länder kan vara Mongoliet, Turkmenistan, Uzbekistan.
Det är också här ILO:s roll blir politiskt och arbetsrättsligt avgörande. Ett av ILO:s verktyg är att tillämpa en så kallad artikel 33. Det innebär att ILO:s medlemsstater ska avbryta all samverkan med landet i fråga. Inga handelsavtal, inga samarbeten på något sätt. ILO sänder en special envoy som ska undersöka hur landet kan vidta åtgärder för att sedan slippa dessa sanktioner som ILO:s artikel 33 innebär. Under ILO:s 107-åriga historia har den använts två gånger. Mot Belarus och Myanmar. När Belarus regering i tillämpningskommittén avfärdar kritiken som politisk hämnd från personer som tvingats lämna landet för påstådd ”extremism” eller hot mot rikets säkerhet, blottläggs samma logik som i andra repressiva sammanhang: fria fackföreningar behandlas som ett hot när de i själva verket försvarar grundläggande rättigheter. Att den fackliga ledaren Alexandr Yarashuk fängslades för sitt arbete 2022 och fyra år senare frigavs tillsammans med 52 andra politiska fångar visar varför ILO:s kontrollmekanismer inte är tekniska detaljer, utan ett av få internationella verktyg för att hålla fast vid att föreningsfrihet och kollektivförhandling är rättigheter – inte regimfrågor, även om frigörandet sägs vara en affärsuppgörelse mellan USA och Belarus.
För länder som saknar en stark partsmodell och en väl utvecklad arbetsrätt kan ILO:s konventioner fungera som en avgörande miniminivå för arbetstagares rättigheter. De ger fria fackföreningar och arbetstagare ett internationellt erkänt stöd för att kräva föreningsfrihet, kollektivförhandlingar och skydd mot godtycke – också när det nationella rättssystemet brister. Därför är arbetskonferensen avgörande, där möjligheter till nya standarder (konventioner) förhandlas och återkommande diskussioner förs om hur exempelvis social dialog (trepartssamverkan) ska fungera i de olika medlemsländerna.
Lingot inom ILO skiljer sig en del från det vi är vana vid. Olika länder vägrar benämna vissa saker vid dess rätta namn eller ens nämna dem i ILO:s olika dokument. USA vägra t ex benämna jämställdhet med gender equality, utan de vill ha equality between men and women, de vill absolut inte nämna klimatförändringar, rättvis omställning eller migrantarbete i ILO:s dokument om social dialog. Det är lite som att stoppa huvudet i sanden när vedertaget språk är gender equality, klimatförändringar sker vare sig de vill eller inte och arbetsmarknaden förändras i en snabb takt och därmed uppstår behovet av en rättvis omställning. Dessutom har de flesta länder migrantarbetare som tyvärr ofta utnyttjas.
ILO ska fungera som en motkraft till försämrade rättigheter på arbetsmarknaden. ILO:s konventioner om föreningsfrihet och kollektivförhandling – nr 87 och 98 – är ju själva fundamentet för fackliga rättigheter globalt. Tyvärr är de inte självgående. De måste försvaras, utvecklas och respekteras. Där är expertkommitténs uppföljande arbete avgörande.
Följ gärna årets arbetskonferens och dess arbete på ILO:s hemsida.
För att återvända till GRI ser vi ett oroande mönster även i Europa. Årets index visar den svagaste samlade nivån för arbetstagares rättigheter i regionen sedan mätningarna började. När strejkrätten begränsas, den sociala dialogen försvagas och fackliga företrädare får utstå rättsliga påtryckningar för att de deltar i samhällsdebatten, då är detta inte längre en fråga om enbart fackliga rättigheter – då är det en demokratifråga i dess renaste form.
Den svenska modellen bygger på just det som nu urholkas globalt: starka parter, hög organisationsgrad och fungerande kollektivavtal. När dessa principer ifrågasätts internationellt påverkar det också våra villkor. ITUC:s rapport visar sambandet med all önskvärd tydlighet: när arbetstagare tystas försvagas demokratin, och när människor organiserar sig, förhandlar och agerar tillsammans stärks den. Därför måste nedmonteringen av dessa rättigheter få konsekvenser – i ILO:s standardarbete, i medlemsstaternas ansvar att respektera ratificerade konventioner och i den fackliga rörelsens gemensamma försvar av organisationsrätten.
För i grunden handlar det om samma sak:
- Rätten att organisera sig.
- Rätten att göra sin röst hörd.
- Rätten att påverka sina villkor.
Det är inte bara fackliga rättigheter. Det är grundläggande demokratiska rättigheter – och därför måste de försvaras som sådana, nationellt och internationellt.
Don’t mourn – Organize!
Jag minns med vilken entusiasm vi arbetde på ILO i mitten av 1960 talet, då jag var med i ett projekt om hur autmation kunde hanteras. På 1970-talets mitt fanns det ännu krafter som ville se utveckling inte marknadsstyrning av allt. Försöket med Basic Needs floppade i slutet av 1970-talet. Kommunistblocket saboterade i sak utvecklingen till samhälls kontroll över förändringar, med sin självsäkerhet. WB och IMF initierade politiken som kallades strukturförändringar, men syftade till att decimera den statliga sektorn, i synnerhet i Afrika. Däfr förde det med sig privatisering av tillståndsgivning och enorm korruption. Multinationella företag krävde då son nu liberalisering och privatisering. ILO försvagades redan under 1980 talet och tanken att utvecklingen skulle gynna arbetande skiftade till att gynna företagandet. Mycket av det arbete FFI försökte initiera med hjälp av starkt nordiskt och holländskt stöd och få facket i mångar länder att förstärka sin förmåga att själva formulera sin medverkan i samhällsutvecklingen på bättre sätt äm att bara försvara rättigheter på företagsnivå i anglo-saxisk stil, gick nästan helt förlorad med den ekpnpmiska marknadsliberalismen som trängde sig fram i all a sammanhang. Det krävde försvagade fackliga rättigheter , även i Sverige, något som pågår sedan decennier. Från efterkrigstidens kampår för förbättringar under ett demokratiskt banér har den internationella fackliga rörelsen också inom ILO blitvit tvingade till försvar för demokratin själv. Trumps regim är bare den senaste i raden som på allvar driver på en auktoritär regim. Det är märkligt att det skett med stöd av missnöjda arbetare inte bara i USA utan också i Europa. Varför, kan man fråga sig. Gjorde vi något fel själva som varit medvetna om detta. Vi behöver inte ge upp hoppet bara kämpa på. Det gör du.
Tack Bo för din kommentar. Visst är det trist att se hur försvaret av arbetsrätten nu blir mer och mer försvar av demokratin, men de två är ju så tätt lierade. Jag måste passa på att ge vår nordiske representant i Governing Body, Magnus Norddahl, en stor eloge då han ständigt repeterar: this house in nt for protection of companies, it is for protection of workers’ rights. Vi ger inte upp hoppet! Tillsammans står vi starka.
Jag har jobbat i USA i 25 år och fackföreningen var inte engagerad i arbetssituationen utan jobbade med yrkesutbildning och med de villkor som fanns för att behålla sin yrkeslicese som man måste ha i var stat.
Det var inte ovanligt att arbetare hade flera jobb och ändå inte kunde ha en hälsoförsäkring eller kunna hålla sina barn i skolan
Jag har nu bott hemma i lite mer än 10 år och jag tycker mig se en amerikanisering av Sverige och det är mycket oroande
Hej Arne,
Visst är det oroande med denna amerikanisering av Sverige som sker. Måste erkänna att jag inte förstår alls hur man i detta läge kan vilja efterlikna det som sker i USA, med allt vad det innebär. Särskilt sjukförsäkringssystemet är ju inte något som något land i världen bör vilja ta efter.