På en pressträff idag presenterade socialminister Jakob Forssmed fritidskortet som en framgångssaga. Socialministerns entusiasm hjälper inte. Fritidskortet är enligt regeringens egna scenarier närmast att betrakta som ett fiasko. Ett kostsamt sådant.
I regeringens eget förslag fanns fyra scenarier. I två scenarion med hög generell utnyttjandegrad skulle fritidskortet under 2025 ha använts av 58 respektive 65 procent av de berättigade barnen. I två scenarion med låg generell nyttjandegrad skulle kortet ha använts av 25 respektive 31 procent av barnen.
Vi vet facit. Av E-hälsomyndighetens rapport Så har Fritidskortet använts 2025 framgår att 207 392 barn använde kortet. Det är 18 procent.
2025 blev familjer med över 900 000 barn utan pengar.
Sedan januari har målgruppen utökats med ytterligare en årskull, och idag visade regeringen siffror för 2026. Passande nog utan att nämna hur stor andel av barnen som nåtts. Andelen är nämligen fortfarande låg. 28 procent har använt Fritidskortet. Något fler har hunnit ansöka, men det är fortfarande i linje med scenarierna med lågt utnyttjande i regeringens eget underlag och långt ifrån förhoppningarna om ett utnyttjande på 65 till 72 procent under 2026.
Fritidskortet missar idag 890 000 barn.
I regeringens underlag beräknades antalet föreningar och kulturskolor som skulle vara berättigade till att ansluta sig till fritidskortet vara mellan ca 24 000 och 30 000. Byråkratin och kraven för att ansluta sig har varit kännbar och kritiserad. I statistiken per 1 augusti 2026 är det 7 121 föreningar som är anslutna. Två tredjedelar av föreningarna, räknat enligt den lägre siffran, står utan stöd genom regeringens modell.
På pressträffen pratade socialministern om 11-årspuckeln och menade att den beror på att barn i den åldern blir medvetna om att deras föräldrar inte har råd, och därför slutar på fotbollen, scouterna eller gymnastiken. Ett enklare sätt hade såklart varit att stötta familjer generellt. Det har vi beprövade metoder för.
En höjning av barnbidraget når snabbt alla familjer, helt utan byråkrati. Matematiken är enkel. Fritidskortet är värt 550 kronor per år. Det hade räckt med att höja barnbidraget med 50 kronor för att varje familj skulle fått loss mer pengar till fritidsaktiviteter än vad fritidskortet ger. Det hade kunnat ske utan förseningar, dyra IT-system och stor kontrollbyråkrati. Och ja, det hade nått alla barn. Samma sak kan sägas om stödet till barn i ekonomiskt utsatta familjer. 2500 kronor per år i fritidskort var en klen tröst när regeringen just tagit bort det förstärkta bostadsbidraget som gav många barnfamiljer med bostadsbidrag mer pengar än så.
Att använda barnbidrag och bostadsbidrag hade varit enkelt, effektivt och nått alla. Regeringen föredrog en lösning som kostar 250 miljoner i administration trots att 900 000 barn och 70 procent av föreningarna hamnar utanför, allt för att förhindra att föräldrarna skulle få inflytande över pengarna.
Sämst når förresten fritidskortet barn i hushåll med ansträngd ekonomi, barn i områden med socioekonomiska utmaningar och bland barn med utländsk bakgrund.
Och nu ska mer pengar från myndigheter gå till att marknadsföring. Det blir nya tjänster i statlig byråkrati istället för pengar till föreningslivet. Och kanske ska studieförbunden inkluderas i kortet. Det öppnar för helt nya möjligheter till besparingar då varje nedskärning till folkbildningen kommer kunna motiveras med ett ”men nu finns Fritidskortet”. Myndigheterna får också i uppdrag att hitta på sätt för kommuner och stiftelser att ”toppa upp” kortet med extra pengar. Risken är stor att det sker på bekostnad av föreningsbidrag, alltså att en allt större del av skattebetalarnas stöd till föreningslivet successivt omvandlas från föreningsbidrag till en sorts fritidscheckar. Kommersialiseringen av barns fritid fortsätter. Den utvecklingen måste stoppas.
Läs mer om Fritidskortet som ett byråkratiskt monster, och om kritiken från andra myndigheter.
