Klimatförändringarna märks redan och arbetare drabbas hårt. Sommarens extremvärme i stora delar av Europa är ett tydligt exempel, något jag också har skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Den senaste mandatperioden har varit fyra förlorade år för Sveriges klimatomställning. Nu är tiden knapp. Alla åtta riksdagspartier står bakom målet om nettonollutsläpp senast 2045.* Det är mindre än fem mandatperioder kvar. Nästa regering måste därför höja tempot rejält.
De som analyserar partiernas klimatambitioner i valet missar ofta att det inte räcker med klimatpolitiska styrmedel för att nå klimatmålen. Sverige måste också klara själva omställningen, och människor måste känna att klimatpolitiken fungerar för dem.
Omställningen till ett fossilfritt samhälle sker framför allt på våra arbetsplatser. Utsläppen minskar när stål tillverkas utan kol och när bilindustrin går från fossilbilar till elbilar. Varje vindkraftverk, järnväg och industrisatsning börjar med någon som går till jobbet. Nya jobb kommer att skapas, några jobb kommer att försvinna och de flesta jobb kommer att förändras. Det fossilfria Sverige byggs av arbetare som får utbildning, inflytande och möjlighet att utvecklas i jobbet.
Därför är arbetsmarknadspolitiken avgörande för klimatomställningen. Jag vill lyfta tre viktiga områden inom arbetsmarknadspolitiken för att vi ska klara klimatomställningen:
1. Satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik
Historiskt har Sverige varit bäst i världen på att möta förändringar på arbetsmarknaden, när vi har investerat i människors möjlighet att ställa om. Arbetsmarknadsutbildning, stöd till matchning, en stark Arbetsförmedling och ekonomisk trygghet vid arbetslöshet har gjort det lättare att gå från jobb som försvinner till jobb som växer fram.
Klimatomställningen gör en aktiv arbetsmarknadspolitik ännu viktigare. Många företag har svårt att hitta personal med rätt kompetens, vilket till exempel Klimatpolitiska rådet lyfter i sin senaste årsrapport. Samtidigt får många arbetslösa inte det stöd eller den utbildning som krävs för de nya jobben. Då riskerar bristen på utbildad arbetskraft att bromsa gröna investeringar. En väl fungerande arbetsmarknadspolitik stärker också stödet för den gröna omställningen. Den som är rädd att förlora jobbet utan att få hjälp kan se klimatpolitiken som ett hot. Den som får utbildning, stöd och ekonomisk trygghet har bättre möjligheter att vara med i förändringen.
Samtidigt har utvecklingen gått åt fel håll. Resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken har minskat samtidigt som arbetslösheten har ökat. Sverige hör nu till de EU-länder som satsar minst på aktiv arbetsmarknadspolitik i förhållande till BNP, trots att arbetslösheten är bland de högsta i EU. Arbetsförmedlingen har också fått sämre lokal närvaro. Sedan 2019 har antalet kommuner med fast bemannade kontor halverats. I dag finns sådana kontor i bara 81 kommuner, medan 83 kommuner helt saknar Arbetsförmedlingen. I nästan hela landet har avståndet till närmaste kontor ökat. Mer stöd har lagts ut på privata aktörer, trots att oberoende utvärderingar pekar på att detta gett högre kostnader och sämre resultat.
Ska Sverige lyckas med klimatomställningen behöver vi byta riktning. Arbetsmarknadsutbildningarna måste byggas och fler behöver anvisas till yrkesinriktade utbildningar så att fler kan lära nytt genom hela arbetslivet. Arbetsförmedlingen behöver resurser, lokal närvaro och kunskap om den lokala arbetsmarknaden. Då kan fler människor matchas till de nya jobben, i hela landet.
2. En a-kassa att lita på
Klimatomställningen skapar nya jobb, men vissa jobb och kunskaper kommer också att bli mindre efterfrågade. Då måste människor veta att de inte lämnas ensamma om jobbet försvinner. En stark a-kassa ger trygghet att utbilda sig, söka rätt jobb och ta steget vidare. Den som känner ekonomisk trygghet vågar också möta förändringar.
A-kassan och den aktiva arbetsmarknadspolitiken är grundläggande för att arbetsmarknaden ska kunna ställa om. En trygg och trovärdig a-kassa gör att arbetstagare inte behöver bära hela risken. Den ger tid och möjlighet att gå vidare till ett nytt jobb och minskar risken för felmatchning, långvarig arbetslöshet och att delar av landet halkar efter. Då stärks också tilliten till att klimatomställningen görs tillsammans med arbetarna, inte på deras bekostnad.
En svag a-kassa gör motsatsen. Otryggheten ökar och omställningen blir mer riskfylld för den enskilde. När människor har mycket att förlora blir det svårare att få stöd för nödvändiga klimatåtgärder. En stor europeisk studie visar att ekonomiska problem och missnöje med socialförsäkringarna, däribland a-kassan, minskar stödet för skatt på fossila bränslen.
A-kassan har försvagats under lång tid. Tidöregeringens försämringar, bland annat en snabbare nedtrappning efter hundra dagar, har gjort läget värre. Maxtaket i a-kassan har också halkat efter löneutvecklingen. Därför ger a-kassan inte längre tillräcklig trygghet för många. Det skapar ekonomisk oro, försämrar matchningen på arbetsmarknaden och kan i förlängningen minska stödet för klimatpolitiken.
3. Starka fackföreningar
Fackligt medlemskap hänger ihop med ett starkare stöd för klimatåtgärder. Forskning visar att fackliga medlemmar är mer positiva till miljö- och klimatpolitik än andra. Anställda i länder där många omfattas av kollektivavtal är också mer positiva, oavsett om de själva är med i facket. Sambandet är särskilt tydligt inom transport och tillverkningsindustri, där omställningen ofta upplevs som svårast.
En viktig förklaring är att starka fack och väl fungerande relationer mellan arbetsmarknadens parter skapar trygghet och förtroende. Människor accepterar lättare förändringar när de har inflytande och vet att någon försvarar deras intressen. Arbetstagare ska inte bara få information om redan fattade beslut. De ska kunna påverka hur omställningen genomförs och vilka följder den får.
Forskning visar också att länder där staten, arbetsgivarna och facken har en etablerad samverkan och dialog för en mer omfattande politik för industrins klimatomställning. Investeringar i fossilfri industri är stora och långsiktiga. När parterna finns med vid förhandlingsbordet blir politiken stabilare och mer förutsägbar. Det minskar riskerna för både företag och arbetstagare. Trygghet, inflytande och tydliga spelregler minskar också motståndet mot klimatåtgärder.
Sverige har fortfarande starka fackförbund och väl fungerande partsrelationer. Det är en styrka i klimatomställningen. Men det finns politiska förslag som skulle minska fackens inflytande, till exempel begränsningar av rätten till sympatiåtgärder.
Valet handlar också om arbetsmarknadspolitiken
Vilka partier stärker då Sveriges möjlighet att föra en ambitiös klimatpolitik? Här går en tydlig skiljelinje mellan höger och vänster. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill lägga betydligt mer på arbetsmarknadspolitiken än Tidöpartierna. Centerpartiet vill i stället minska anslaget med 15,6 miljarder kronor jämfört med Tidöpartiernas budget för 2026. Det motsvarar nästan 18 procent och skulle bland annat ge mindre resurser till arbetsmarknadsutbildning.
Centerpartiet och Kristdemokraterna vill gå längst i att minska Arbetsförmedlingens roll. Centerpartiet vill stoppa myndighetens arbetsförmedling i egen regi. Kristdemokraterna vill lägga ner Arbetsförmedlingen i dagens form och flytta ansvaret till kommuner och privata utförare. Moderaterna och Liberalerna har stött en större roll för privata aktörer, men har inte tydligt beskrivit myndighetens framtida uppdrag. Sverigedemokraterna vill i huvudsak behålla Arbetsförmedlingen som den är. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill stärka myndigheten och dess närvaro i hela landet. Socialdemokraterna anser att privatiseringen har gått för långt. Vänsterpartiet vill avveckla privata aktörer inom jobbmatchningen. Miljöpartiets linje är mindre tydlig, men partiet har lyft behovet av en arbetsförmedling som finns i hela landet.
A-kassan är en annan tydlig skiljelinje. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej till den nedtrappning som Tidöpartierna har drivit igenom. Vänsterpartiet vill dessutom stärka a-kassan mer. Centerpartiet vill gå åt motsatt håll och trappa ner ersättningen ännu snabbare.
Rätten att strejka och vidta andra konfliktåtgärder gör det möjligt för löntagare att organisera sig, teckna kollektivavtal och försvara sina villkor. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet vill införa en proportionalitetsprincip som riskerar att begränsa sympatiåtgärder. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet försvarar istället strejkrätten. Konflikträtten har inte varit en stor stridsfråga under mandatperioden, men förslag om att begränsa fackens möjligheter riskerar att återkomma nästa mandatperiod.
Klimatpolitiska styrmedel räcker inte för att nå klimatmålen. Det krävs också en arbetsmarknadspolitik som ger människor trygghet, inflytande och möjlighet att ställa om. Klimatomställningen sker på Sveriges arbetsplatser och genomförs av arbetare. Därför är utbildning, en stark arbetsförmedling, en generös och trygg a-kassa och starka fack inte bara arbetsmarknadspolitik. Det är klimatpolitik. Inför valet 2026 bör vi därför inte bara fråga vilka partier som lovar mest för klimatet. Vi måste också fråga vilka som ger människor verktygen att klara omställningen.
Källor:
Lee J, Natili M., 2026. Climate policy under economic uncertainty: confidence in the welfare state and support for carbon taxation. Journal of Public Policy. Mats Wingborg, 2026: Var står partierna i arbetsmarknadspolitiken? En granskning inför valet 2026. Arena Idé.
Handelsanställdas förbund, 2026. Handels medlemmar om a-kassan. Handels valserie 2026:4.
* Målet innebär att de flesta fossila utsläppen i praktiken behöver fasas ut senast 2045. De utsläpp som blir kvar, framför allt metan och lustgas från jordbruket, måste vägas upp med kompletterande åtgärder. Det kan till exempel handla om lagring av koldioxid (CCS) och om att binda mer koldioxid i skog och mark.
Fackföreningarna behöver vara starka och representera arbetarna om dom inte gör det blir fackföreningen oväsentlig a-kassan är väl en försäkring som arbetstagare betalar för. Varför har inte fackföreningen då beslutande om denna. Om inte fackföreningarna äger denna försäkring varför gör dom inte det