I helgen lyssnande jag på Ekots lördagsintervju med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Han ställdes där inför en rad svåra frågeställningar. Det märktes tidigt att Kristersson, i god “Schlingmannsk” anda, lärt sig att hantera retorikkonstens olika knep. Trots att de frågor som reportern Mari Forssblad ställde var väl underbyggda, och i praktiken slog undan fötterna på regeringens sjukförsäkringspolitik, slingrade Kristersson sig på ett ovanligt skickligt sätt.
Den retoriska käpphäst Kristersson ständigt klamrade fast sig vid, när det brände till, var argumentet att i det ”gamla socialdemokratiska systemet” förtidspensionerades människor bort slentrianmässigt.
Inte ett ord om att exempelvis ca 40 procent av dem som beviljades förtidspension (sjukersättning) under år 2003 faktiskt arbetade på halv- eller deltid. Kristerssons vassaste argument för att det är okey att dagens regelverk behandlar sjuka människor illa var alltså att man förtidspensionerade bort så många under sossarnas tid…
Visst finns det anledning till självkritik från socialdemokratiskt håll när man granskar historien på detta område. Att en sådan (s)jälvkritisk process startat märks också tydligt när man läser den analys som görs av SAP:s kriskommission.
Men ska man få en korrekt bild av utveckling bör man nog även uppdatera sig i relation till forskningsfronten. En rad forskare har ju de senaste åren (bl.a. Björn Johnson/Tor Larsson) analyserat orsakerna till de växande sjuk- och ohälsotalen, mellan åren 1997-2003. Dessa forskare kommer fram till att det framför allt handlade om att rehabiliteringssystemet kraschade, bl.a. till följd av olika politiska beslut.
Det var detta som gjorde att en stor grupp människor blev kvar i sjukförsäkringen, ofta mot sin egen vilja. Samtidigt slimmades de offentliga arbetsorganisationerna, så att det utrymme som tidigare fanns för att skapa anpassade tjänster i praktiken försvann (Se Töres Theorell m.fl.).
I detta sammanhang kan det kanske vara bra att veta att de politiska beslut som orsakade ”rehabkraschen” faktiskt fattades i bred samsyn tvärs över blockgränserna, främst under 1990-talet. Även om (s) hade regeringsmakten större delen av tiden var faktiskt också Allianspartierna involverade i processen direkt eller indirekt.
Det var ju exempelvis Bildtregimen i början av 1990-talet som skar ned statsbidraget till företagshälsovården, som på den tiden var en mycket viktig del av rehabiliteringssystemet.
Detta friskriver naturligtvis inte (s) från ansvar, vilket många ledande s-företrädare idag också självkritiskt medger. Men man bör alltså vara observant när alliansföreträdare numera systematiskt brännmärker ”det gamla socialdemokratiska systemet”, inte minst pga de själva faktiskt direkt eller indirekt var involverade i att skapa detta system. Lite mer självkritik, även på den borgerliga sidan av blockgränsen, hade därför varit klädsamt…
***********************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7
Intressanta bloggar: Ett Hjärta Rött, Lena Sommestad, Bo Malmberg, Stardust, Stortstad, Martin Moberg, Löntagarbloggen, Fasan, Peter Andersson
