I USA har sociologer, sedan lång tid tillbaks, talat om medelklassens ”fallandeångest” som en viktig politisk faktor. Det handlar helt enkelt om att man där snabbt riskerar att fattiggöras om man förlorar jobbet eller blir sjuk. Frånvaron av finmaskiga sociala skyddsnät föder en rädsla hos genomsnittsamerikanen om att tvingas göra en klassresa neråt, att falla i socialt hänseende. Att i värsta fall bli reducerad till en ”överflödig människa”. En sån som “vädjar om nåd”.
Ångest kan som bekant, mer eller mindre effektivt, dövas av såväl droger som livslögner. Man kan fly från det hotande genom att droga ned sig eller genom att försöka förtränga ångesten. Den ”amerikanska drömmen”, om att alla kan bli en ny Bill Gates bara man kämpar tillräckligt hårt, kan kanske ses som ett uttryck för en sådan kollektiv verklighetsflykt. I tider av kraftig tillväxt och ökat allmänt välstånd fungerar detta möjligen skapligt.
Men när arbetslösheten och fattigdomen inte längre kan individualiseras bort, vad händer då? När allt för många av “oss” också riskerar att drabbas. När den sociala marginaliseringen biter sig fast och vi inser att det egentligen handlar om ett systemfel. Och att systemfelet dessutom kan slå i blindo och i princip fattiggöra vem som helst av oss. Omvandlas fallandeångesten då till politiskt sprängstoff?
Idag inser allt fler exempelvis att Fas 3 eller de nya sjukreglerna systematiskt ruinerar människor som haft otur. Tillhör vi dem som är 55+ och förlorar anställningen får vi det onekligen svårt, oavsett hur mycket vi kämpar, att hävda oss på en reguljär arbetsmarknad som allt mer jagar efter en svårfunnen superarbetskraft. När oturen är framme och vi blir så sjuka att arbetsförmågan sviktar, då riskerar vi också att snabbt och brutalt kastas ut i ett försäkringslöst tillstånd. Vilken politisk betydelse får dessa framväxande insikter?
Annelie Jordahl försökte för något år sedan fånga tidsandan i tre korta meningar: ”Om 1900-talet handlade om hur Fattig-Sverige blev Villa-Sverige så blir 2000-talet en spiral neråt. Medelklassen sjunker och vips blir de intresserade av klassperspektivet igen. Högst påtagligt börjar det angå dem själva.”
Man brukar ju ibland säga att riktigt bra författare och konstnärer är de som är bäst skickade att fånga tidsandan. Ja, till och med att de oftast ligger ett steg före oss andra. Jag har en stark känsla av att Annelie Jordahl är just en sådan författare, d.v.s. en som i detta nu håller på att få rätt…
************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5,
