Den svenska välfärdsmodellen kommer förvisso alltid att vara svensk. Men när begreppet “den svenska välfärdsmodellen” förekommer i vår samhällsdebatt används detta begrepp förvånansvärt ofta som synonym till “den socialdemkratiska välfärdsmodellen“. Ibland verkar det som att de senaste fem årens alliansstyre inte satt några som helst avtryck på välfärdspolitiken. Inget kan dock vara felaktigare. Detta är en insikt som nu stegvis börjar sjunka in hos allt fler forskare och samhällsdebattörer.
När jag var i Norge, i början av detta år, var mina norska fackliga kollegor ovanligt angelägna om att framhålla att det inte längre fanns en nordisk välfärdsmodell. De menade att vi nu nog måste börja prata om att det finns flera olika nordiska modeller, inte minst beroende på att Sverige valt en annan välfärdspolitisk väg. En väg som tydligt leder oss västerut, i riktning mot den amerikanska samhällsmodellen.
Vid den norska fackliga konferens jag besökte höll den norske statsministern Jens Stoltenberg (s) ett tal, där han gjorde en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas olika skolsystem. I Norge och Finland har man inte, till skillnad från i Sverige och Danmark, släppt lös marknadskrafterna i skolsektorn. Enligt Stoltenberg kan detta vara en del av förklaringen till varför kunskaperna i den norska och finska skolan inte försämras på det sätt som just nu sker i den svenska och danska. Denna analys borde stämma till djupare eftertanke, inte minst inom svensk socialdemokrati.
I dagens Sverige har marknadsfundamentalismen fått ordentligt fotfäste och, vill jag påstå, också legat till grund för omfattande välfärdspolitiska systemförändringar. Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare (s)-regeringar. Men förändringstakten har kraftigt accelererat under regeringen Reinfeldt. Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar att ”nyliberala reformer har gått mycket längre här i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Insitute bara kunde drömma om.”
Allt fler svenska forskare ansluter sig nu till dessa kritiska insikter. Så här formulerade sig exempelvis Sverker Sörlin och Jesper Meijling nyligen på DN-debatt om de svenska marknadsexperimenten: ”Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut, inte sällan i en juridisk gråzon. /…/ Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.”
Den senaste i raden att sätta fingret på denna punkt är Göran Rosenberg. I en mycket läsvärd text på DN:s ledarsida från igår skriver han: “Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever.”
Ska vi söka oss tillbaks till arkitekterna bakom dagens välfärdsmodell så ger tankar som uttryckts av Per-Albin Hansson, Gustav Möller eller Tage Erlander inte längre särskilt mycket vägledning. De centrala ideologiska dokumenten är andra och betydligt nyare.
Finansminister Anders Borg har exempelvis i sin skrift Generell välfärdspolitik – bara magiska ord från 1992 beskrivit sin välfärdspolitiska målsättning så här: “Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre-fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske.”
Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte sig, i sin skrift Det sovande folket från 1993, på ett liknande sätt; “Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd./…/Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt./…/Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”
Det är hög tid att erkänna att Borg och Reinfeldt hittills kommit en bra bit på väg, åtminstone när det gäller att uppfylla sina ideologiska och välfärdspolitiska målsättningar. Detta avspeglas också tydligt i dagens snäva och orimliga sjukregler och i våra kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar. Dessutom tror jag det ligger en hel del i de ord som min kollega Claes-Mikael Jonsson nyligen formulerade här på LO-bloggen: “Bilden av det moderna, solidariska, jämställda och jämlika Sverige har fängslat den svenska arbetarrörelsen. Självbilden tycks fortfarande vara ett Sverige i mitten på 1980-talet. Ett land och en verklighet som inte finns kvar. Bilderna av svunnen tid romantiseras. Priset för detta är högt.”
***********************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9
Bloggat: Ett Hjärta Rött, Storstad, Lena Sommestad, Martin Moberg, Löntagarbloggen, Alliansfritt Sverige, Stardust
